Den lugna dagen

Var vaken några timmar i natt också, men sov nog bortåt åtta timmar sammanlagt ändå. Det känns i skallen att den börjar återhämta sig… och magen har varit ond idag, men mer den gamla vanliga smärtan och inte det här som varit de senaste dagarna. Jag är bättre idag, helt enkelt. Det känns lovande… det blir nog en helgtripp ändå.

C ringde på förmiddagen, och vi pratade någon timme. Jag hann inte berätta klart om V för hon fick besök, så på sätt och vis var det lite bortkastat eftersom jag inte fick lufta de saker jag hade behövt… men men. Jag är van. Det är få gånger de senaste x antal åren som jag har fått prata klart, eller alls, om sånt jag behövt prata med andra om. I slutänden har det kanske sina poänger, eftersom det är min hjärna som ska lära sig hur den ska hantera känslor och relationer. Men det kan vara lättare att komma fram till det om man får andras input… nåja, det är som det är.

Skickade ett mess till V på förmiddagen, som svar på hans varma i går kväll när jag lagt mig. Han blev uppenbart lite mer på efter att jag skickat mitt ”de här sakerna tycker jag om med dig”-meddelandet, hade nog önskat att jag svarat snabbare igår kväll, men då hade ju jag faktiskt annat för mig. Jag kände mig jäkligt nöjd med min tycker-om-lista till honom, men det tog på lite att skriva den eftersom det är han och inte jag som varit osäker denna vecka… det är lite jobbigt att bjuda till så mycket extra, som om jag hade gjort något fel som fått honom att tveka… och det vet jag ju att jag inte har. Jag var så medveten om att hans steg tillbaka mycket väl kunde ha lett till att vi aldrig ses igen, och det var faktiskt svinjobbigt att inte bara leva med den osäkerheten utan dessutom bjuda till extra för att han ska vilja ha mig. Balansen oss emellan känns inte alldeles bra just nu.

Låg en stund ute i solen, men det var så himla kallt så det blev inte så länge. Hörde Sommarprataren för en gångs skull denna sommar. Sedan gick jag in, värmde lite lunch och åt, och gick sedan till affären och köpte middagsmat. Tog en längre promenad till sjön, satt på bryggan och insöp glittret i vågorna, försökte hitta lugnet i mig… det gick väl sådär. Jag behöver kanske lite mer än bara en dag för att komma ner i semesterlugnet… Men jag jobbade hårt med tankarna, perspektiven och känslorna, så jag känner ändå att jag gjorde det bra på något vis… 🙂

V messade vid halv sex. Speedad förstås, ett av barnen firar födelsedag idag och det har såklart varit en dag i hundraåttio… men lite jobbigt tycker jag att det är att han pendlar så väldigt mycket mellan ”ytlig polare” i sina meddelanden, och varma intima kramar och gosigheter… jag har redan börjat se ett mönster hos honom: på morgnar och förmiddagar är han käck och ytlig, och frampå kvällskvisten kommer kramigheten. Han skrev kort vad de gjort under dagen, att han bakat och att kalaset snart började, och så typ ”hurra för mig”. Inte ironiskt, utan verkligen en klapp på axeln till sig själv. Fast skrivet till mig då… och det är inte första gången han skriver så. Det känns lite… ego. Men visst, det är väl bra att han bekräftar sig själv. Även om det blir… ja, inte precis inkluderande mot mig. Men jag försöker tänka att han har visat väldigt mycket omtanke tidigare i veckan när det gäller min ohälsa.

Men hans meddelande var totalt opersonligt i relation till mig. Typ sex timmar efter att jag skickade mitt meddelande till honom, och visst, jag vet att han förmodligen haft fullt upp denna dag, men fem minuter på toa med ett ”hej, tänker på dig, kram” hade han väl kunna klämma in… äsch, jag vet inte. Jag kanske tänker knäppt där. Det är mycket möjligt; vi har ju det lilla problemet att vi i stort sett inte känner varann alls på vardagsplanet… och det var det jag plötsligt kände, när jag funderade på vad jag skulle svara honom. Att kanske är det så ändå, att vi hade tre väldigt härliga och bra träffar som inföll just när det var som lämpligast för båda, och att vi redan har uttömt det goda mellan oss… och så fick jag plötsligt en rejäl dos distans till honom och mina känslor för honom.

Sådana ”verklighetsduschar” kan leda till att man vaknar upp och ser att det man trodde att man hade faktiskt inte finns. Men det kan vara bra också, att liksom släppa det rosa skimret kring den andra och komma ihåg vem man är själv och hur ens liv ser ut. Det är definitivt inte bra för mig att bli för känslomässigt beroende av honom redan nu, så jag behövde det nog. Lite irritation. För helt klart är ju att han har mer distans till mig. Att han inte släpper in mig rakt av i sitt liv. Säkert har han funderat en hel del på hur han tycker att jag passar in där, och ifall han vill stå för mig eller inte. På min fråga ifall hans meddelande igår betydde att han hade bestämt sig för att han ville prova mer med mig så svarade han ”ja jag skulle vilja svara JA på det”… och det är ju trots allt ett lite ambivalent besked. Det andra på raken dessutom. Får mig att undra om han bara blev så förtjust över att få höra så många bra saker om sig själv att han fick för sig att han gillade mig också, en stund… jag vet inte. Kanske är jag för cynisk nu. Det är helt enkelt inte särskilt bra, i längden, att bara kommunicera via skrivna kortmeddelanden… man tappar bort varann, missförstår varann, kan inte känna av varandras känsloläge och är lätt i ofas med varann känslomässigt. Extra svårt blir det ju när man inte känner varann än…

Så en och en halv timme senare, när jag kommit hem, lagat mat och ätit, skrev jag ett svar. Där jag berömde honom för att han varit så duktig idag (det kostar mig inget), och sedan berättade jag om min dag som varit väldigt innehållslös. Jag hade inte tänkt göra det först, men sedan kom jag på att jag behöver träna mig på att ta plats, och varför inte börja öva med V då? 🙂 Sedan avslutade jag med att fråga ifall han ska ha barnen en vecka till (han skulle meddela mig om det så fort det var bestämt, men uppenbarligen är det inte så angeläget för honom att vi får träffas som det är för mig, för det har han inte gjort). Och så skrev jag att det börjar kännas lite tunt att bara messa nu… Han har förstås inte svarat på det, kalaset pågår nog för fullt just nu, så det blir nog framåt natten skulle jag tro. I morgon bitti åker han och barnen iväg några dagar, och jag hoppas han tar sig tid att svara innan dess i alla fall…

Jag känner att det verkligen stör mig att han är så lite angelägen om att träffa mig. Att han glatt och med energi bokar in allt och alla andra i sitt liv, men med mig så… kan det tydligen vänta till… ja, jag vet inte. Tills han har dödstråkigt och ingen annan är hemma eller vill vara med honom, kanske? Jag har stött på det här fenomenet hos några andra män jag har dejtat också. Att de visar noll intresse för att prioritera en ny relation, men har all lust och energi att fortsätta med sitt vanliga liv. Samtidigt säger de gärna att de verkligen vill ha ett förhållande… och jag tror inte att de själva inser att de pratar om två parallella liv, två delar av dem själva som inte går ihop. Jag ska inte bestämma mig än för hur det är för V:s del, men jag behöver fråga honom lite mer om det här ifall det blir så att vi ses igen. Jag räknar inte ens med att vi ska göra det… så kan det bli när man har fått för många erfarenheter av hur människor är. Man slutar tro på relationer.

När man har det väldigt trevligt tillsammans med en annan, och båda uttrycker tydligt att de tycker just det, och den andra sedan plötsligt måste ”fundera” och är osäker på ifall hen vill gå vidare… så blir man själv både undrande, förvånad och osäker. Jag tror att det är svårt att komma ifrån det. Och osäkerhet på den andra skadar tilliten. Tillit är något som givetvis är rätt svajigt med någon man just lärt känna, så det är inte så bra om man börjar tulla på den nästan det första som händer…

Jag backar just nu, helt enkelt. Vilket förmodligen framgår. Jag vet inte säkert om orsaken bara är att jag inte orkar bli illa gjord mer, eller om det är en sund reaktion som jag ska ta fasta på; ett tecken om att han faktiskt inte är bra för mig och jag därför inte ska hålla fast vid honom.

Jag hoppas verkligen att jag känner mig friskare i morgon också, för jag tror att det allra bästa jag kan göra just nu är att resa bort, se annat, vara med dottern och prata om andra saker ett tag…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s