Det som är bra

Men herregud vilken trevlig dag det här blev…!

Alltså… även om jag faktiskt har blivit ihop med ett par herrar som jag har träffat på en dejtsajt, så måste jag säga att i alla fall 98% av de dejter jag varit på har varit sämre än jag trott att de skulle vara. De flesta bara marginellt, några rent katastrofalt, men nästan alla dejter jag varit på med män jag träffat på dejtsajter har varit… besvikelser.

Man kan kanske säga att de herrar som blivit väldigt intresserade av mig, eller den de vill att jag ska vara (fast jag gjort mitt bästa för att få dem att upptäcka att deras bild av mig inte stämmer med verkligheten), på ett eller annat sätt har känts rätt fel för mig. Och de herrar som jag åtminstone har känt att jag kan tänka mig att träffa någon gång till, har inte känt det minsta rätt för mig…

Så att gå på en dejt och bli ordentligt positivt överraskad är något väldigt unikt.

När jag träffade T, som jag sedan var ihop med i några månader, tyckte jag att han var sötare än jag hade väntat. Och lite mer social och trevlig än han framstått när vi skrivit med varann. Jag kände inte att vår relation var i balans, jag kände att jag hade ett övertag, och det är lika oönskvärt som det omvända, men jag kände att jag inte hade något emot att kramas med honom. Det var en unik upplevelse då, för mig… och då var det ändå inte alls på det sättet som med pusstjuven nu senast, som jag verkligen gärna både kramade och kysste utan att det kändes som om det tog emot någonstans.

Med K fick jag också en positiv energi. Det kändes tydligt att han gillade mig och ville att jag skulle få en positiv bild av honom. Men när jag tog hans hand en stund innan han skulle fara hem, så… kändes det inte… klockrent rätt. Attraktionen var inte riktigt på plats i mig. Men eftersom jag de senaste i alla fall 8-9 åren har jobbat enligt principen ”fake it ‘til you make it”, eftersom attraktionen för män helt har saknats i mig sedan exet, så blev jag ihop med K i några månader. Det ångrar jag inte även om jag ju inte alls var kär i honom, för han bar med sig andra kvaliteter som jag verkligen behövde och fick.

Och med mannen jag träffade kring det senaste nyåret kändes det som om vi hade hittat rätt med varann fast vi inte ens kom till stadiet att göra en ansats till att kyssas… det var på sitt sätt lite magiskt ändå, att man kan känna så.

Med D, som jag var ihop med en månad i våras, kände jag inte attraktionen eller förälskelsen överhuvudtaget. Men han var en oerhört intressant, fascinerande och på många sätt imponerande människa som jag drogs starkt till av de skälen.

Den första killen jag kan minnas överhuvudtaget att jag känt att jag gärna skulle hångla med redan vid första mötet, var pusstjuven. Jag hoppas att han har förstånd att inse vilket värde han hade för mig på det viset, och vara glad och lite hedrad över det. Nu vill jag inte ha honom, eftersom han inte fullt ut vill ha mig, men det vi fick tillsammans var otroligt värdefullt för mig, både på det fysiska planet och genom de fantastiska samtalen vi hade. Det gav mig hopp om att jag kanske ändå… framöver… ska kunna hitta en man som jag vill ha och som samtidigt vill ha mig, och att jag ska få den där härliga känslan av förälskelse igen i livet.

Killen jag skulle träffa idag… det började med att han var inne på min profil, och gillade både min presentation och min bild. Sedan kollade jag hans profil och gillade framför allt hans presentation, men även hans bild. Och eftersom vi tydligtvis hade gillat varandra så gjorde jag slag i saken efter någon vecka och skrev ett kort meddelande till honom. Han svarade efter några dagar. Sedan har vi skrivits sporadiskt, tror inte att någon av oss har känt sig sådär riktigt ”på” om den andra… men när jag skrev i fredags, och bland annat föreslog att ses den här veckan när han inte har barnen, och han inte svarade sedan han läst det och sedan inte var inloggad på hela helgen… och inte svarade när han loggade in igår heller… så skrev jag till honom. Att jag gissade att det var något i det jag skrivit som landade fel i honom, och att jag gärna skulle vilja få veta vad så att jag kanske kan lära mig något av det.

svarade han. Att nej, så var det inte alls, utan han hade bara haft fullt upp med annat… ja, ska vi ses?

Och jag kände att… jag har inget särskilt för mig idag, och vädret såg ut att bli rätt kass så bad och sol stod ändå inte på agendan, så jag föreslog att vi skulle ses idag. När vi konfererat klart om var (det var rätt tydligt att han gärna gick någonstans där han inte så troligt skulle träffa någon han kände) så var saken bestämd.

Mot den bakgrunden låg mina förhoppningar om dagens dejt på att den åtminstone inte skulle bli direkt otrevlig. Jag är väl inte hundra känslomässigt redo efter den senaste veckans råddande med inte mindre än två män, och har vid det här laget som sagt lärt mig att ha extremt låga förväntningar på nätdejter. Så man kan nog säga att jag hoppades på att få i mig lite lunch som jag inte behövde laga själv, och få lite förströelse när ändå inget annat hände, denna enkla tisdag under semestern.

När vi sågs där vi bestämt var min första känsla att han såg bättre ut i verkligheten än på sina bilder. Det vanligaste är det omvända, så bara det hamnade lite på plussidan. Dessutom betedde han sig trevligare och mer uppmärksamt mot mig än han gjort när vi skrivits. Det hade jag inte väntat mig heller, så på det hela taget började dejten i mer dur än jag hade trott, och själv var jag nog mindre uppvaktande eller uppmärksam än jag kunde ha varit…

Jag tänkte äta mat, och eftersom det var semestertorka på gästfronten engagerade sig precis hela den närvarande personalen i att förklara och visa och berätta om maten de erbjöd… 🙂 Så jag fick väl visa upp min sociala sida för dejten, som härmed får heta V här, i lite större utsträckning än jag hade tänkt. Men men, det slutade med att kassan var paj just när vi skulle handla, så vi slapp betala för vår mat… 🙂 Jag brukar rätt sällan äta eller fika där, men personalen behandlade mig som om jag vore stammis. Kanske kände några av dem igen mig ändå, eller så var de bara så glada över att få kunder att alla som pratade som folk med dem automatiskt blev inkluderade i ”familjen”… eller så har jag umgåtts privat så mycket med restaurangfolk vid det här laget att jag utan att själv märka det beter mig just som en i ”familjen”. Intressant var det oavsett, på ett trevligt sätt.

Vi satte oss och åt och började prata. Jag hade nog fortfarande någon slags inställning att det var jag som visat mest intresse och att jag mer eller mindre hade pushat honom till att träffas, så jag behöll nog den rollen ett bra tag…

Jag är ju nyfiken på människor. Det är sådan jag är, och nog alltid har varit. Jag tycker att det är spännande att få höra hur andra människor lever sina liv. Vad som är viktigt för dem, vad de gör när de får välja fritt… sådana saker. Så jag frågade honom om hans jobb, och blev verkligen fascinerad över hur han jobbar. Det var definitivt annorlunda än de flesta jag pratat med eller träffat… och sånt ökar mitt intresse för personen.

Han såg på mig som om han faktiskt var intresserad av mig. Jag hade ju liksom lagt bort det redan, lite… mitt perspektiv på situationen var ju lite annorlunda. Men när vi pratat en god stund om hans jobb, så… frågade han vad jag jobbade med. Sådär som i mitt tycke ”normala” människor gör… men som män oerhört sällan gör. Män är väldigt, väldigt sällan intresserade av kvinnor som människor. Men den här killen visade alldeles tveklöst att han är precis lika mycket på riktigt nyfiken på andra som jag är…

Men fortfarande låg mina förväntningar kring noll. Jag noterade, men tog inte in.

När jag berättat lite om mitt nuvarande och tidigare jobb, och vad som är så kanon med jobbet jag har nu men att jag samtidigt börjat känna att ”kan jag inte det här nu”… så frågade han vad jag ville bli när jag blir stor.

Det frågar jag väldigt ofta andra människor. Företrädesvis människor som är över 30. Min syn på saken är att man aldrig blir stor, på det viset att man aldrig slutar utvecklas och söka sig vidare längs sina möjliga och önskade vägar… att man aldrig är ”klar”. Jag vet inte om han har samma perspektiv som jag där, men med tanke på att han är fyra år yngre än mig så gav det honom en mindre hög av pluspoäng… det tog jag faktiskt in, även om det inte vägde något kännbart i det skedet.

Vi pratade en hel del om affärsidéer som vi har tänkt på att vi kanske skulle vilja utveckla. Ingen av oss har drivit eget, men båda har rört sig nära det området på en massa olika sätt under livet. Jag blev glad över hans idéer, och han gillade mina. Ett litet wow kände jag där. Med både bloggmannen, för 10 år sedan, och med J för fyra år sedan, har jag blivit lite smålycklig och fått en riktig energikick av tanken att utveckla något tillsammans som innebär både försörjning och gemensamt liv… det är konstigt egentligen, för det är inget jag tänkt på aktivt eller har med mig hemifrån. Värt att fundera lite mer på. Men inte här och nu.

Jag gick och hämtade kaffe åt mig och tog med hans kopp för att fylla på åt honom, och när jag kom tillbaka föreslog jag att vi skulle flytta till bekvämare stolar. Då hade han suttit framåtlutad, och flyttat sig närmre efterhand, vid bordet där vi suttit… jag noterade, men tog inte in.

När vi bytte stolar, med ett bord emellan, började vi båda att putta våra stolar närmare… och han satt framåtlutad under hela resten av samtalet. Ville absolut prata närmare. Jag noterade, men tog inte in.

När jag frågade honom berättade han om sin utbildnings- och jobbakgrund, som inte såg ut riktigt som jag hade föreställt mig. Han hade jobbat med väldigt många väldigt olika saker, och utan annat än gymnasieutbildning. Ingen hoppjerka, om jag nu ska prata jobbintervjuarspråk 🙂 , mer en rätt intelligent och driftig kille med en vilja att utvecklas.

Jag noterade, men tog inte in.

Inte någon gång under hela vårt samtal noterade jag några tecken på den ”traditionella” manliga önskan att själv få vara i hela centrum och egentliga brist på intresse för mig som kvinna. Faktiskt. Inte en enda gång.

Han frågade om min relationshistoria, och jag försökte beskriva mina helt olika före- och efter-liv… jag vet inte i vilken utsträckning han förstod vad de här sakerna har gjort med mig och mitt känsloliv, men han kom med både medkännande och relevanta kommentarer. Som om han faktiskt ville förstå hur det var att vara jag, men också som om han ville att jag skulle uppskatta honom…

Vi pratade lite om att vara tonåringsförälder. Jag nämnde lite i förbigående hur jäkla tungt det var när dottern var i sin mest röriga fas, och ALLA hennes frustrationer landade på mig, hur jag fick ta det och sätta gränser och vara kärlek och trygghet medan hon var i den där perioden som min psykolog sa ”jamen pubertetsungar är ju rent kliniskt psykopater!” om… 😉

Och V sa att han trodde att den jobbigaste relationen ändå var mellan… ”mamma och dotter”, fyllde jag i, men han sa: ”mellan dotter och pappa”.

Jag blev verkligen på riktigt jätteförvånad, eftersom jag tror att de flesta tonårstjejer och pappor till dessa inte alls skulle känna igen det. Men han sa att hans tonårsdotter tog ut det allra mesta av sina frustrationer på honom, inte på sin mamma.

Wow, sa jag. Det är nog rätt ovanligt. Det måste bero på att du… är känslomässigt öppen för dina barn. Och det är inte de flesta pappor. Så… ja, jag vet att det är svin-jävla-jobbigt att behöva ta det, men… det ska du nog ta som en riktigt fetstor komplimang. Din dotter är känslomässigt nära dig, och hon litar på dig.

(Det var för övrigt exakt vad min dotter spontant sa till mig, innan jag berättat om min respons på det han berättat. Älskade jävla skitungar. Vad vore och gjorde vi utan våra underbara, fantastiska ungar???)

Och någonstans där… började jag inte bara notera, utan också ta in. På något plan i alla fall.

Han berättade om alla saker han har gjort med och utan barnen. Sådana där vuxensaker som jag inte har vågat mig på… och jag frågade upp. Hur känns det att göra sådant alldeles som ensam vuxen… och han har tydligtvis inte den där rädd-spärren som jag har, men som jag önskar att jag inte hade.

Som jag vill göra mig av med när jag blir stor. Som kanske är ett sådant område där jag borde be om hjälp… där jag borde låta någon hjälpa mig.

Jag upplevde honom inte som skrytsam någonstans. Inte med svag självkänsla heller. Bara som att han berättade som det är.

Men det var lätt att ge honom cred, eftersom det han är bra på eller har gjort bra är sådana saker som jag på riktigt uppskattar och värdesätter. Så jag sa bara vad jag tänkte. Jag boostade inte ett manligt ego, jag uppmärksammade och gav erkännande åt sådant som jag på riktigt tycker är bra.

Efter drygt två timmars oavbrutet pratande, där vi nästan pratade i munnen på varann och samtalsämnena fullkomligt sprutade ur oss båda, hade hans parkeringstid tagit slut och han behövde åka iväg till sin sons idrottsgrej… så vi gick ut. Till min cykel. Där berättade jag (eftersom han frågat) slutklämmen kring min operation och hur jag äntligen återfått mitt känsloliv efter den… Han berättade om en stor förälskelse för ett år sedan och att han sörjt den hela hösten men nu var fri från det, och jag berättade om mannen och mina mindre våndor kring att vara tvungen att klargöra för honom att ett förhållande mellan honom och mig aldrig kommer att bli aktuellt… ”som representant för det könet kan jag bara säga: prata klartext”, sa V. Sedan konstaterade vi att båda verkligen uppskattar klartext…

Och han stod rätt nära mig när vi pratade. Och han klev sakta närmre.

Och det var nog först då som jag kände att.. okej. Nu är det dags att ta in.

Jag följde honom till bilen, vi kunde tusan inte sluta prata, samtalsämnena staplade sig fortfarande på varandra… vi kramades hej då, och det blev en lång, varm kram där vi sa att vi absolut behöver ses igen… och när vi kramats klart sa jag att vi kanske kunde byta nummer i alla fall. Så då gjorde vi det. Och han sa att han är helkass på att komma ihåg namn, men har ett helt otroligt siffer- och bildminne. Och att efter en enda lyssning så kommer han ihåg inte bara hela låttexter utan också namn på alla musikartister han hör. ”Det är helt galet”, tyckte han… men jag kom att tänka på musikquizzerna som jag, K och R pratat om att vi borde gå på under sommaren, och sa att dem borde V vara med på.

Han sa att han gärna träffade mig igen. Och jag sa detsamma. Och så kramade jag honom igen innan jag for iväg åt mitt håll och han åt sitt…

Och sedan for jag till stan och fixade några saker, innan jag helt jäkla bubblande av ospecifierad glädje gick mot dotterns jobb. På vägen passerade jag en uterestaurang. Som vanligt småkikade jag för att se om där var någon jag kände. Men innan jag ens hunnit dit, så var där ett stort gäng som tjoade på mig… ett av mina jobbgäng. Jag blev svinglad att träffa dem, men det var inget mot hur glada de blev av att se mig… 🙂 Och jag kan inte riktigt beskriva hur jäkla dunderunderbart glad det gör mig att de reagerade och betedde sig som de gjorde.

Jag, som inte på många, många år har kunnat ta in när människor beter sig som om de tycker om mig eller verkligen vill vara med mig… jag har för det mesta noterat, men inte tagit in.

Men jag lär mig. För att jag verkligen, verkligen vill lära mig. Baby steps. Men ändå: steps.

Jag stod en stund och surrade med dessa väldigt kära människor. En av dem, som oftast är väldigt vass mot andra, sa: ”nu när du kom, kom solen”… och det var helmulet när jag kom… rara. Alla pratade med mig som om de saknat mig och som om jag hörde till. En av dem sa att ”du får ju hemskt gärna komma in och göra oss sällskap”… men jag var ju på väg till dotterns jobb, så jag tackade, men gick vidare. Fortfarande rent studsande av glädje efter mötet med V.

Kom till dotterns jobb. Det var bara hon och två till som jobbade. En av dem kikade ut och lyste upp när hen såg att det var jag, och jag frågade om dottern var där, för jag var inte helt säker eftersom hon kände sig sjuk igår när hon åt middag hos mig. Hen sa ja, och ropade på dottern. Hon kom ut, och blev glad att se mig, en stor kram. Hon skulle gå och handla något och undrade om jag ville följa henne, och det ville jag förstås. På vägen berättade jag att jag just varit på dejt och att den gjort mig svinglad. Dottern… blev förmodligen lite avundsjuk. För hon reagerade inte jättepositivt.

Det finns ingen som sätter så hårda moralregler kring mitt liv som min dotter. Och det är förmodligen alldeles precis som det ska, även om jag inte agerar ens litegrann likadant mot henne; hon får mer än gärna ha engångssex med killar – under förutsättning att det är något som hon mår bra av. Jag ifrågasätter bara när hon gör sånt som inte är bra för henne.

Och någon dag, någon gång… kommer nog hon att reagera likadant mot mig. Men där hon är nu så blir hon svinavundsjuk och missunnsam mot mig när jag är glad. Och eftersom vi har pratat om det och jag vet hur hon funkar och varför, så kan jag ta det. Emellanåt, då och då, blir jag brutalärlig och säger vad jag ser och vad jag inte accepterar. Men inte varje gång. Jag tror att… kanske är det det som är kärlek. Kanske, inte helt osannolikt, så är dottern den enda människan som jag just nu i livet har en riktig kärleksrelation med. Och även om det är synd att jag inte har fler, så är det ändå en riktig guldkrona att min relation med min dotter handlar om kärlek på riktigt.

Men när jag berättat klart om dejten, och hon på riktigt fått reagera positivt på att V är en pappa som en dotter kan lita på, så… ja. Det verkar som om dotterns kollegor märker hur på-riktigt-glad hon blir när hennes mamma kommer dit och är där. Det är unga människor, öppna människor… det är flera av dem som under åren har knutit band till mig. Som… jag vet inte… kanske har känt… ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad. Att jag älskar alla människor? Välkomnar allas upplevda egenheter? Jag vet inte riktigt… men jag har egna, personliga, varma relationer med de flesta av dotterns kollegor (och chef) och folket som brukar hänga där.

När jag låter det komma in, så… blir jag tvungen att inse att jag har en hel drös människor som verkligen tycker om mig.

Men det kan jag bara acceptera i små portioner åt gången. Jag vet att det är tokknäppt, men det ändrar inte faktum.

Medan jag var på dotterns jobb skickade jag ett meddelande till tjejen som var ute med mig och K den där kvällen då pusstjuven dök upp. För att höra ifall hon var jättesugen på att gå på utegrejen vi pratat om. Plötsligt ringde telefonen… ett okänt nummer. Och det var den tjejen.

Vi pratade.. kanske en halvtimme. Personligt, nära, fast vi inte alls känner varann egentligen… men innan vi la på, och jag sagt att vi kanske kan gå ut en annan kväll bara hon och jag, så sa hon att hon kände att vi nådde varann på något molekylärt plan och att hon såklart ville träffa mig,

Jag tror att vi båda ser att vi har hittat varsin ny vän.

Det är något som… jag inte ens har ord för, riktigt. Men det är motsatsen till något negativt… 😉

Och så messade mamma om att hon ska åka till stugan de närmaste dagarna. Inget där om att hon vill ha med mig; hon har nog lärt sig något till slut ändå… 🙂 Men jag svarade att det skulle kunna passa bra för mig också. Och då skrev hon att det vore roligt om jag ville komma…

Så jag ska fundera på saken. När det är lämpligast att jag far dit.

Sedan kände jag att… nu kan jag inte hålla mig. Nu måste jag få säga till V hur det känns just nu… så eftersom vi bytt nummer innan vi skildes, skickade jag honom ett mess där jag tackade för en oväntat trevlig dejt. Att jag kände mig svinglad, och att jag hoppades att han kände något liknande.

En knapp timme senare skrev han ett svar. Ett stort tack för en trevlig dejt, och att just ”oväntat trevlig” var en bra beskrivning… att han gillade min positiva attityd, att tiden bara flög iväg när vi pratade och att vi nog behöver träffas mer.

Shit pommes frites. Jag känner att från mitt håll så är insikten om att vi på riktigt kan förstå och engagera oss i varandras liv, känslor och erfarenheter, en riktig… kick, i brist på ord som beskriver hur djupt det går.

Men inget säger att V och jag blir något annat är riktigt, riktigt goda vänner. Jag vet inte själv ännu ifall det finns en äkta attraktion från mitt håll. Han ser absolut bra ut, förutom att han ganska uppenbart är en man med kanonegenskaper i min värld, men… än så länge så hotar han min rädsla för beroende och behövande på ett sätt som pusstjuven inte gjorde. Det betyder inte att jag tror att pusstjuven är/var mer ”rätt” för mig än V är. Det betyder bara precis det: att den som inte skrämmer mig, som inte kan rubba min bas, den kan jag släppa in utan filter. Men det betyder inte att den personen är någon som ska leva allra närmast mig.

Jag beger mig hemåt. Kramar dottern, min älskade lilla stora unge som både behöver mammas fulla syn och uppmärksamhet, och vill ha en vuxenrelation, vara självständig…hur många år tar det, finns det något mått på det? Jag älskar henne på vägen, hur det än är med det. Fast hon inte är lika bra för mig som jag är för henne.

På vägen hem passerar jag de av kollegorna som är kvar. De är rätt på lyset vid det här laget. Och jag är fortfarande lika önskvärd och välkommen….

Till slut är jag ändå hemma.

Och det som då rör sig i tankarna handlar om hur enkelt det är att acceptera dåligt mående. Men svårt att leva med det goda. Dag efter dag, vecka efter vecka… det är inte svårt, outhärdligt eller ens besvärande att må dåligt. Det är… tryggt. Bekant. Går att leva med, tveklöst.

Men när jag mår bra…. när jag är glad… när det som händer omkring mig är fantastiskt, inspirerande, livgivande… då går det inte att lita på. Då är det hela tiden bara en tidsfråga innan det goda måendet ramlar ner i en nattsvart grop.

Det är lite konstigt. Att det inte är farligt eller skrämmande att leva under noll, långa perioder i taget… men nästan outhärdligt skräckinjagande att leva över, i mer än några minuter åt gången? Jag vet att jag är långt ifrån den första i världshistorien att konstatera det fenomenet, men… det är ändå lite svårt att fatta att jag har blivit en sådan människa.

Den jag var ”innan” hade inte minsta uns av sådana tendenser. Men den som jag blivit ”efter”… är en helt annan människa. En människa som jag inte fullt ut känner, men som jag framför allt inte känner igen mig i.

Det är inget fel på att vara sådan, i sig. Det är verkligen väldigt ”normalt”, i betydelsen ”vanligt”. Men jag har ambitionen att hitta tillbaka till den jag var ”innan”. För det är dens känslor och sätt att fungera som jag vet är… just fungerande.

Jag tror att V och jag är någon slags själsfränder. Hur ett förhållande ryms eller inte i det, får framtiden utvisa. Men jag tror att vi båda har råkat hitta den människa som mest kan förstå och leva i våra respektive själar… och jag tror att även V förstår det, eller anar i alla fall.

Jag tror att jag tänker älska den mannen. Kanske inte genast, men i resten av våra liv. Jag tror att det kan vara exakt det som jag behöver.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s