Känslan mot verkligheten

Jag får en fin dag med dottern. Får se hennes hemmaodlingar innan vi hojar till stan, där vi fixar ett antal ärenden och går och lunchar på ett ställe.

När jag just har berättat om de senaste händelserna kring pusstjuven, och hon har sagt att hon inte tycker att jag ska ta någon hänsyn till hans sociala oförmåga utan bara bry mig om hur hans beteende känns för mig, och hon gått iväg på toa… så ser jag en bekant gestalt i andra änden av lokalen. Pusstjuven. Tillsammans med en tjej. De konfererar med personalen om ifall de ska äta där eller inte, och bestämmer sig för att gå vidare. Han ser inte mig.

När dottern kommer tillbaka berättar jag att han just varit där… och sedan försöker jag reda ut hur det kändes att se honom.

Ifall det skulle vara så att han var på dejt med den där tjejen. Det såg ut som om de kände varandra, inte som om de just träffats. Han verkade… uppmärksam, på ett ”normalt” sätt, mot henne. Om det var en dejt så verkar det inte troligt att hon var någon som dykt upp under den senaste veckan… och ju mer jag vände och vred på det, desto mer kändes det som att: nej, det där var nog en kompis, inte en dejt.

Och hur känns det att han är i stan, och inte ens har meddelat mig att han är det… tja. På ett övergripande plan är det inget konstigt alls med det. Vi har inte bestämt något, bara sagt att ”vi kan väl ses igen framöver”. Han har förklarat när han kommer att vara i stan, när han har semester, och han vet när min semester började.

Enda skälet till att situationen känns konstig är hur han (inte precis) har kommunicerat med mig sedan vi träffades…

Hans ”ja trevlig onsdag då”, fem dagar efter att jag önskade honom trevlig midsommar, kan lika gärna tolkas som en nonchalant, ointresserad gäspning, som den kan tolkas som ”gud så pinsamt att jag inte svarat på detta förrän nu, hur ska jag försöka skoja till det och samtidigt signalera att jag inser hur sen jag är med att svara”… och jag kan inte alls bedöma vilket det är. Att han dessutom inte besvarade mitt svar, som var ett halvkäckt meddelande mest om att nu har jag semester… det gör förstås att min tolkning lutar mer åt det ointresserade hållet. När han sedan dyker upp i stan med en kvinna… så blir alltihop så svårgreppbart att jag inte vet var jag ska landa.

Men givetvis har mina varma känslor för honom backat en hel massa steg under allt detta.

Jag hör på dottern att hon tycker att jag borde skippa den här killen genast. Och jag försöker förklara för henne att när man är en sådan som så sällan får varma känslor för någon som jag, så blir man inte jättebenägen att slänga de känslorna på sophögen utan vidare… Jag förstår att hon först och främst reagerar utifrån att hon själv känner att hon har accepterat för mycket att killar (och vänner) omkring henne har haft brister som hon blivit lidande av. Att hon försöker lära sig att inte acceptera något mindre än det bästa från andra. Och hon har ju verkligen inte fel; men det finns människor som faktiskt inte kan saker… som inte bara låter bli för att de är lata, respektlösa eller helt enkelt inte bryr sig tillräckligt mycket. Och jag vill inte kasta bort någon som jag känt något för innan jag har hunnit ta reda på ifall det är det ena eller andra som gäller för just den här människan… visst, jag kan hinna ta skada av det, men… för mig, som nästan aldrig verkligen känner något för någon längre, så… tror jag att det är värt den tiden och eventuella smärtan.

Men visst, jag är lite… chockad, eller något, när vi går till hennes jobb. Jag blir sittande kvar en stund sedan dottern börjat jobba. Pratar lite med några av hennes jobbarkompisar, och med S, som jag träffar där ibland.

S har med största sannolikhet adhd. Hen är oerhört intensiv, och i perioder upprepar hen samma saker om och om och om igen… men hen är verkligen ingen dumskalle, och också en väldigt härlig människa. Och den dagen då både pusstjuven och mannen ville träffa mig pratade jag med S om hela situationen, och S tyckte att jag skulle dumpa mannen och satsa på pusstjuven.

Nu berättar jag om den senaste utvecklingen. S reagerar på relevanta saker, ungefär samma som dottern… och jag säger som det är, att jag inte riktigt tror att jag skulle orka med om pusstjuven skulle välja att fortsätta bete sig såpass asocialt som han gjort hittills.

Jag bestämmer mig för att skicka honom ett sms om att jag sett honom på stan, och fråga ifall vi ska ses. Så det gör jag. Han svarar ganska snabbt ”jaha, var du där… har kompisar söderifrån på besök, x-namn och y-namn”. Han svarar inte på ifall han vill ses eller ej. Så jag skriver igen att ok, förstår, men hör av dig ifall du vill ses så ser vi om jag kan då. Han svarar med ok och ”trevlig helg”… helt plötsligt trevlig och lite varm igen.

Och så hör han av sig, så här mitt i natten, rätt på lyset och med en hel del… tankar, och besked, och alla övriga analyser hamnar i ett helt annat läge. Återkommer till det.

Medan jag sitter på dotterns jobb messar jag mannen och undrar vad han gör i kväll, och i fall han vill ses och käka middag ihop. Det vill han. Vi bestämmer att vi hörs när jag kommit hem. Så när jag hojat hem genom regnet och fått av mig de blöta kläderna slår jag honom en signal, och han kommer över.

Vi pratar om en massa saker som rör våra gemensamma intressen. Han blir, som tidigare, frustrerad över att jag ifrågasätter hans rätt tvärsäkra och (enligt mig) förenklade inpass.

När vi ätit klart och druckit upp en flaska vin går vi hem till honom, för att jag ska få se hans nyinskaffade soffa. Där äter vi lite efterrätt och dricker en flaska bubbel till. Och jag försöker förklara för honom, ur en annan infallsvinkel, hur jag blivit som jag är idag. Jag får chansen att berätta på ett sätt som… jag nog inte gjort förut. Får sätta ord på de saker som drabbat mig, varav flera är sådana som jag inte ens kan förstå… att jag levde en sorts liv före 30, och en helt annan sorts liv därefter. Verkligen från två helt olika världar. Han lyssnar. Försöker emellanåt beskriva hur han förstår det jag beskriver, och jag får rätta honom eller förklara igen för jag hör att han ändå inte förstår det på bredden. Han har inte själv tvingats gå igenom några så tunga, dramatiska och tillitsdödande upplevelser i livet som jag har fått en hel drös av, så han försöker nog passa in mina beskrivningar i erfarenheter han har från livet, och då blir det ju… inte så rätt.

Men när jag känner att jag har berättat klart, säger han att han tycker att det är väldigt intressant att lyssna på mig. Att han inte skulle orka göra det annars. Att han tycker att jag är intressant. Jag tackar för hans ord, och han kramar mig. Sedan säger jag att nu måste jag gå hem och sova för nu är jag helt slut… och vi kramas igen i hallen när jag ska gå. Mer än ”bara vänskap”-kram kanske, men ingen hångelkram. Sedan kommer jag hem, startar datorn och börjar skriva här. Medan jag skriver inser jag att jag verkligen vill säga till dottern hur mycket jag älskar henne och hur glad jag är att hon finns i mitt liv, så jag skickar henne ett sms om det. Eftersom hon fortfarande jobbar, eller just jobbat klart, svarar hon ganska direkt att hon älskar mig också och att jag är världens bästa mamma.

En minut senare surrar det till i mobilen igen. Nu är det från pusstjuven… han frågar vad jag gör i natt. Jag svarar ”sover, förhoppningsvis”, och undrar var han är och vad han gör. Han svarar att han är på fest. Sedan kommer ett par telegramaktiga obegripliga meddelanden, som jag senare förstår betyder att han undrar om han kan komma till mig och sova här, följt av ”inget batteri kvar”. Jag svarar att jag inte förstår, och att han får skaffa fram en laddare. Det gör han tydligen, och när mobilen laddat någon minut så ringer han…

Han är rätt på lyset, men inte mer än att han har full koll på vad han gör och säger. Han undrar om han inte kan få sova hos mig. Jag svarar mja… och han berättar var han är och med vilka, och att en av kompisarna just berättat att han ska bli pappa i höst. Det berättar han sedan fem gånger till under våra samtal, väl medveten om att han redan har sagt det… det är väl hans sätt att säga att den informationen verkligen, verkligen hade fått honom att vakna till.

Han säger att han vill ha barn. Han säger inte rent ut att han inte ser mig som en framtida partner, utan uttrycker fortfarande en öppning för det… men han inser förstås att det inte är så troligt att jag skulle vilja skaffa fler barn i min ålder. Han vill komma till mig, och till slut säger jag att okej, du får komma hit och sova i mitt gästrum. Han tackar ja till det, och slänger sig i en taxi. Medan han åker pratar han vidare. Skojar en massa, blandat med ord om vad och hur han har tänkt när det gäller oss. Helt uppenbart har han tänkt en hel del, mer än jag kanske hade väntat mig…

När han kommer är han inte inställd på att jag ska ta emot honom så särskilt varmt. Men det gör jag, jag ger honom en varm kram. Han sätter sig vid mitt köksbord och jag ber honom fortsätta dela med sig av sina funderingar kring oss. Det gör han, direkt. Han är öppen och såvitt jag kan bedöma väldigt ärlig, utan att vara plump eller grym. Än så länge vet han nog inte helt säkert att han inte vill ha ett förhållande med mig, faktiskt.

Jag är trött och orkar inte sitta i köket, så jag tar hans hand och drar med honom till min säng. Där lägger vi oss mitt emot varandra och håller om varann och pratar vidare. Kysser varann några gånger, och det känns ljuvligt. Slingrar oss om varann… han vill bli kliad på ryggen, så det gör jag. Han blir mer och mer sexuellt närgången, och jag säger till slut att jag nog inte vill ha sex med honom nu för att jag känner varmare för honom än bara kk. Jag ser i hans ansikte att han blir berörd och glad över att få höra att jag gillar honom. Han säger att han gillar mig också. Jag berättar för honom hur speciellt det är för mig att jag fick sådana varma, vill-vara-nära-känslor för honom, ganska direkt när vi träffades faktiskt. Att jag alls kan känna sådana känslor för en man igen, hur glad det gör mig…

Vi pratar och hånglar till fyrasnåret. Då säger jag att jag ska visa honom var han ska sova. När han lagt sig där drar han ner mig i sängen och fortsätter hånglandet, allt mer sexuellt. Till slut är alla våra kläder av… och han ligger ovanpå mig och vill så gärna komma in i mig. Men tittar på mig och frågar: vill du, är du säker? Jag svarar ”jag vet inte”, och det räcker för honom… han rullar av från mig direkt. Jag tänker att han är värsta poster-killen för samtyckeskampanjen… 🙂

Plötsligt säger han att han behöver min hjälp med en sak. Så lägger han sig naken och raklång på golvet, vrider bålen och ber mig trycka ner hans knä respektive motsatta axel, för att tänja hans rumpmuskel som krampat… 🙂 Det känns som en väldigt komisk och rätt härlig situation, att två nakna människor ligger på mattan i mitt gästrum och stretchar den enas muskler. Jag tycker väldigt mycket om att vi båda är så totalt bekväma med att vara nakna tillsammans…

Han gör några försök till att få ligga med mig, men jag säger nej. Inte idag. Och till slut kysser jag honom en sista gång, säger god natt och går och lägger mig.

Två timmar ungefär lyckas jag sova, innan jag vaknar av att knäet kasar ur läge och gör jäkligt ont. Sedan kan jag inte somna om… så till slut går jag upp och duschar och fixar till mig, och går sedan in till honom. Han är halvvaken. Och säger att han mår lite kass, är lite bakfull… men inte mår illa, så jag ger honom en handduk och föreslår att han ska gå och duscha. Medan han gör det fixar jag frukost åt oss, som vi äter i köket. Ingen av oss får i sig mer än en macka var… jag har ofta svårt att äta när jag är för outsövd. Men jag mår inte dåligt alls i övrigt; ingen huvudvärk eller magvärk. Oväntat, efter en hel flaska vin igår… den fysiska närheten stärker nog kroppens kraft mer än jag kanske förstått.

När vi ätit, och han undrat vad jag har för planer för dagen och beter sig som om han tror att jag vill att han ska sticka, så säger jag att han inte alls behöver göra det. Att vi gärna kan vila lite mer ihop. Han slappnar av direkt. Jag undrar om han vill följa mig till tvättstugan med stormattan, och det gör han. Jag tänker på att mannen kan se oss… men väljer att strunta i det och i så fall hantera det med honom efteråt, på vilket sätt som då verkar vettigast.

Vi har det fortfarande väldigt mysigt, roligt och härligt tillsammans. Allt verkar gå att prata ärligt och öppet om. Jag känner att han verkligen är så ärlig han kan, och det känns så fantastiskt skönt… med en man som inte ”tänker taktiskt”, vare sig för att skydda sig själv eller mig. Vi pratar även om det, och han säger att han tror att det är lättare att prata med folk som är äldre eller yngre om sådana ärliga funderingar, än med jämnåriga. Jag snuddar så småningom vid tanken om att det kanske snarare är så att man (eller han) väljer att prata ärligt med dem som han inte känner att han behöver ska få en positiv bild av honom… ingen av oss säger det rent ut, men jag tror att vi båda inser att han vågar vara ärlig med mig för att han inte är rädd att förlora något. Men han säger att han verkligen uppskattar att han får chansen att prata med mig så som vi gör…

Vi lägger oss på min säng och ska vila ett par gånger, men har så mycket vi vill prata om och så mycket kel vi vill göra att det inte blir någon direkt vila.

Han säger igen att han egentligen inte har några relationserfarenheter. Att han bara haft ett förhållande, och det på distans en del av tiden. Jag frågar honom om han har varit kär någon gång, och han säger att han tror att han varit det en gång, i en tio år äldre kvinna när han var runt 24… för han deppade verkligen ner sig när hon till slut tyckte att det inte var lönt att de fortsatte förhållandet. De bodde då 20 mil ifrån varann… och han hade hållit med om att det inte fungerade så bra. Men han var nog kär i henne. Och det är enda gången han närmat sig förälskelse, tydligen… inte ens tjejen han var ihop med i tre år, var han kär i. Det var ungefär det svar som jag väntat mig.

Han säger att han i övrigt bara har haft one-night-stands, och enligt honom är de inte så många heller. Jag får känslan av att han är rätt rutinerad på det området, men säger inget om det. Han säger att han liksom alltid har sökt sig vidare, undrat om inte det grönare gräset finns någon annanstans ändå… och att han tror att han inte var så intresserad av att träffa tjejer när han var ung och alla kompisarna gjorde det. Han hade sina intressen som han satsade allt på, och har gått sin egen väg hela livet tills nu, prioriterat det. Jag frågar om han tror att han är relationsrädd, och han svarar att han tror att det nog är så.

Jag frågar honom senare om han tror att det har funnits tjejer som har varit kära i honom. Joo… det tror han att det kanske gjort. ”Men de har nog mer varit förälskade i mitt… sätt…”. Jag frågar vad han menar med det, och han beskriver att han alltid varit lite spelevink, skojig och busig, och att det nog har funnits tjejer som gillat det.

Jag får känslan av att han innerst inne verkligen inte räknar med att någon kvinna ska kunna tycka om honom på riktigt. Han blir så berörd när jag säger att jag gillar honom eller att det är speciellt att jag känt att jag vill vara nära honom… det känns som om han inte är van att få den sortens ärliga uppskattning. För mig är det inget konstigt med att säga det, jag känner inte att jag utsätter mig på något vis… jag vill bara att han ska veta hur jag känner och tänker. Och att det är ett skäl till att jag inte vill ligga med honom, att jag inte vill vara kk med honom, att det helt enkelt inte är något som fungerar för mig…

Han säger ”okej, då vet vi hur det är”, när jag säger varför jag inte vill ligga med honom nu. Det är tydligt att han accepterar det, och att han respekterar mina känslor så mycket att han inte vill skada mig bara för att få det han vill ha.

Jag berättar om lite av mina relationserfarenheter. Är ärlig med att jag har haft rätt många relationer och haft sex med ganska många, men att jag aldrig har ”legat runt” utan att alla relationer har berott på äkta nyfikenhet och intresse. Jag vet inte hur det landar i honom… men jag tror att det är en av de saker han menar när han säger att det är lättare att vara ärlig om saker med någon yngre eller äldre. Jag säger också att före D i våras så har jag aldrig varit tillsammans med någon som varit mer än två år yngre än mig, och att det inte är helt okontroversiellt för mig. Jag tror att han tycker att jag inte framställer mig i den bästa dagern genom att berätta för honom att det funnits rätt många före honom…

Han säger att han nog alltid har varit lite extra förtjust i äldre kvinnor. Att det kanske har att göra med att han förlorade sin far när han var bara 12; att han har saknat den där äldre ”mentorn”, och att hans känslor kanske fört över det på det kön som han dras till, dvs kvinnor. Men samtidigt pratar han om åldrar på ett sådant sätt att det blir tydligt att äldre kvinnor inte har hög status i hans värld… att han kanske skulle ha svårt att stå för om han är ihop med en 12 år äldre kvinna. Jag förstår att han vill ha en partner som… passar in i hans sociala umgänge, eller som han kan se passar in där. Att han ändå har en bild av att hans kvinna ska vara jämngammal eller yngre… att det skulle ge honom status i hans kretsar.

Trots att han sa när han kom till mig att han inte dejtar någon annan, så berättar han nu att han har skrivit till och från med en tjej sedan i oktober i fjol. En tjej i lämplig barnafödande ålder, med åtminstone delvis passande intressen. Att de tappat kontakten lite, men att han ändå är intresserad av henne.

Vid ettsnåret går han på toa, och när han kommer ut därifrån säger han att han ska börja röra på sig, fara till kompisarna som är här på besök (det var förresten tjejkompisen han var med på lunchstället). Hans mobil laddade ur redan på kvällen och jag har ingen laddare av rätt sort, så han har inte varit nåbar sedan han for till mig…

Jag frågar honom hur han tänker om framtiden med oss. Han säger att våra samtal har hjälpt honom jättemycket att få klart för sig att han verkligen vill satsa på att försöka träffa en tjej som kan och vill ha barn med honom, och att han nu vill slå sig ner och bli lite mer stationär i sitt liv. Att familjebildningen är något som han verkligen vill, som är viktig för honom, och att han måste satsa på att få till det nu… så han ser inte ett fortsatt förhållande mellan oss. Han säger att han gärna behåller vänskapen och att han är väldigt glad över att ha fått sätta ord på alla de här sakerna och tankarna med mig. Han säger något som jag inte riktigt förstår: att han inte är långsint, att han inte skulle undvika mig om vi sågs på stan eller så… jag svarar lite förvirrat att det är ju ingen av oss som har skadat den andra…? Jag förstår inte riktigt varför han antyder att han skulle kunna ha skäl att vara arg på mig… om det bara är en omvänd projicering, om han bara vill kolla så att jag inte är arg på honom. För jag har ju verkligen inte sagt eller gjort något som jag kan se skulle ha kunnat såra honom eller säga att jag inte vill ha honom…

Han frågar mig hur jag tänker och känner. Jag är tyst en stund, och det syns nog på mitt ansikte att jag blir lite ledsen och besviken. Till slut säger jag att jag förstår hur han tänker och prioriterar, men att jag tycker att det känns tråkigt eftersom han berört mig och det är något så unikt i mitt liv numera, och eftersom jag verkligen har tyckt om hur vi har umgåtts och kunnat prata. Att det bara har fått mig att gilla honom mer… men i övrigt säger jag inget, för han har ju redan bestämt åt oss.

Han pratar och pratar och pratar om allt möjligt… och jag antar att han förstår att jag inte är jätteglad, och tycker att det är jobbigt men vet inte vad han kan göra åt det, mer än att ge mig tid att låta beslutet sjunka in. Till slut står han i dörren och försöker kolla så att han har fått med sig alla sina saker, och vi säger att är det något han glömt så vet han ju var han ska hämta det. Vi kramas en sista gång och han kysser mig på munnen, och sedan går han.

Jag lägger mig på sängen och försöker klura ut ifall jag ska släppa fram känslorna av vemod, besvikelse och förlust som trots allt finns någonstans i mig. Eller om jag hellre ska låta dem vara, nöja mig med att konstatera hur mycket det var med mötet med den här mannen som var sådär ”rätt” i relation till vad jag behöver mer av i mitt liv… jag är för trött för att kunna bedöma det, så jag ringer C och försöker bena i det med henne. Hon har inga råd att ge. Har bara en sak som hon tydligtvis känner att hon behöver lufta, och det är kring det jag sa förra helgen om känslan av ensamhet och övergivenhet och att jag var besviken över att mannens exsambo minsann fick umgås med honom på midsommar medan jag som vanligt inte hade någon som prioriterade mig. C tyckte att ”är det verkligen bättre att få vara med någon som man inte har en bra relation med, än att vara ensam?”. Jag sa att när jag fällde de orden så hade jag inget fokus på kvaliteten i relationen, bara på att det fanns någon som brydde sig om just en själv, ville vara med en själv… jag vet inte riktigt vad det var i det jag sagt som tydligen provocerade henne. jag får fråga nästa gång vi pratar.

När vi pratat klart insåg jag att jag antingen måste lägga mig och sova genast, eller hitta på något så att jag kunde hålla mig vaken till nattens sömn. Jag valde det andra, och for till stan och till stamstället, där vännen A satt och fikade med en annan kompis. Hon blev så glad att se mig, och jag att se henne… sedan satt jag med henne och hade ett väldigt trevligt umgänge och väldigt fina samtal i några timmar. Åt lite mat där, och åkte hem igen så småningom. Nästan hemma mötte jag mannen på cykel. Han var på väg till evenemanget som jag passerat på vägen hem. Vi pratade om gårdagen och dagens avsaknad av baksmälla men allmänna trötthet. Jag sa inget om pusstjuven, och inte han heller. Jag vet inte om han skulle säga något till mig ifall han sett pustjuven idag eller i natt…

Det är en vacker sommarkväll. Lite svalt, men i morgon ska det bli betydligt varmare, och soligt. Jag upptäckte att pusstjuven glömt sitt skärp här, så jag messade honom om det. Han svarade att han visste, att han upptäckt det, men inget om hur eller om eller när han skulle få tillbaka det… så jag skrev att han fick höra av sig när han visste hur han ville göra med det. Han svarade inte.

Nu… sovdags. Får jag sova åtta timmar i natt så kan morgondagen antingen bjuda mig på en känsla av ro, eller så kommer känslorna efter pusstjuven ikapp mig då och det blir en dag i melankoli.

Det står i varje fall inte stilla…det gör det inte, just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s