Trytande tålamod

I morse vaknade jag halv fem, efter ca fyra timmars sömn. Somnade om igen efter ett par timmar och sov till halv nio. Kanske tillräckligt, jag vet inte riktigt. Störande att sömnen är så ostabil, och har varit det den senaste veckan.

När jag ätit min frukost, läst lite i chicklit-boken som just nu finns vid min säng och hört på Spanarna, kände jag plötsligt att näe, nu måste jag få prata med någon om känslan som upptar mig. Så jag ringde C, som hade både ork och tid just då.

Beskrev frustrationen och irritationen jag känt över att inte lyckas få tankarna att styra känslorna. Men också känslan av att… sitta fast, och vilja vidare.

Jag är så galet less på att sitta fast i det känslomässiga mönstret som uppstod i mig efter att det tog slut med exet. Känslan av att vara maktlös. Att inte kunna påverka det som händer mig, att vara utelämnad åt livets och andra människors godtycke, att inte våga göra något på egen hand för att jag ser mig själv som just så jäkla… maktlös.

Jag vill börja våga igen. Jag vill kasta mig ut och ta plats och räkna med att människor vill ha mig där för att jag är viktig och värdefull.

Jag vill leva igen!

Och en del av mig fungerar fortfarande så att den behöver gott om tid för återhämtning. Det betyder ”tid själv”. Men en annan del av mig har jäkligt svårt för att bara acceptera det. Den delen säger bara att jag är mesig och tråkig och feg som inte bara gör

Det där är lite svårt att få ihop.

Hela jag är lite svår att få ihop just nu. Det var väl det som gjorde ångestsammanbrottet igår…

Alla dessa år ute i den ensamma singeldjungeln, utan tillhörighet eller någon familj som värnar om mig, har lett till att jag inte orkar utsätta mig på samma sätt som jag gjort tidigare i livet. När bara jag är den enda som ska fånga upp och ta hand om mig när relationer går åt skogen, så har jag inte råd att vara dare devil.

Men jag är samtidigt trött på att bara… vänta. På att livet ska börja, eller komma tillbaka. En del av mig behöver verkligen greppa livet och slänga sig ut… så, ja. De två delarna är inte i balans just nu, och jag ser inte riktigt hur jag ska förändra det gamla skyddsmönstret så att jag kan börja driva mitt liv igen och samtidigt inte gå sönder på vägen…

Det är väl dilemmat i ett nötskal. Det kan låta enkelt. Kanske som en trivialitet. Men det är alltså en så avgörande fråga att den ger mig regelrätt ångest

C hade väl inga råd precis, inte så många nya tankar eller tips. Mer de gamla vanliga; vad är det som är viktigast att förändra just nu… men jag behöver snarare ett ”hur” än ett ”vad”.

Hon förstod min känsla, har det ju liknande själv fast bitvis mycket mer handikappande. Hon kan inte ens jobba riktigt, så illa är det med balansen mellan närande och tärande i hennes liv…

Men hon konstaterade en sak när det gäller männen som figurerat i mitt liv den allra senaste tiden: jag vet inte att någon av dem är överspelade kapitel. Att det sista ordet är sagt, eller den sista handlingen gjord. Jag vet att det är då, men det var bra att hon ”tvingade” mig att hålla med henne om det.

Tålamod är inte en egenskap som närs särskilt bra av att saker händer för mycket och för snabbt i ens liv…

Jag åkte inte till M idag. Hade inte ens tanken på det. I stället gjorde jag ett kortare yogapass, med ambitionen att komma igång och hamna på den vanliga träningsnivån igen. Sedan gick jag ut och la mig på en brygga igen ett par timmar… läste lite i boken, som intressant nog handlar om ett gäng kvinnor över femtio som hittar kärleken och passionen. Mest intressant med boken är att en av karaktärerna beskrivs ha ett känslo- och förhållandeliv som är så likt mitt att det nästan är skrämmande… men mest är det underbart, eftersom jag hittills inte har träffat någon under livet som brottas med liknande svårigheter med sina känslor kring förhållanden och män. Jag behöver det, behöver få veta att det finns fler som blir som jag av sina liv, och lite kring vad som kan ha bidragit till att det blivit så.

Funderade på pusstjuven igen. Som jag sa till C idag: han har inte svarat på mitt trevliga midsommar-mess, men det betyder inte att han inte mycket väl kan höra av sig mot slutet av nästa vecka och säga att han är i stan igen, och vill jag ses…

Idag gick tankarna kring hans ord om hur han inte är bra på att göra romantiska saker. Att han uttryckte rätt starkt att han tyckte att relationer behöver få tid på sig för att utvecklas. Och att han gick långt ifrån mig, som av någon slags rädsla, när vi fikat klart och gick till hans bil för att åka hemåt… och att han en stund senare uttryckte fantasier om hur det skulle vara att sova ihop i min säng. Att han sa att han egentligen aldrig haft ett förhållande (fast han tydligen varit ihop med en tjej till och från i tre år; det får jag inte ihop riktigt).

Men sammantaget… vill jag nog påstå att han uttryckte en jättestor osäkerhet kring att inleda relationer. Osäkerhet på att bli accepterad som han är. Och jag tror faktiskt inte att det bara handlade om osäkerhet i relation till just mig, för att han egentligen inte vill ha ett förhållande med just mig.

Han uttryckte också på olika vis att han började känna sig lite nöjd med att leva ”äventyrligt”, och längta efter… en bas i livet. En tillhörighet.

Oavsett vad han känner för just mig, så tror jag att han är tonårings-osäker när det gäller tanken på ett riktigt förhållande med en kvinna. Att det litegrann är först nu som han har börjat bli mogen nog för att vara intresserad av det… och han valde faktiskt att dela de tankarna med just mig. Det hade han inte behövt göra ifall han var helt ointresserad av en relation med mig.

Hur som helst så tänkte jag att… jag ska försöka att inte som vanligt ”bestämma mig” för att den här killen beter sig… inte tillräckligt okej. Inte riktigt än. Utan faktiskt ge honom, ifall han kommer fram till att han vill det alltså, chansen att få lära känna mig (och omvänt) i ett någorlunda lugnt tempo.

Jag ska inte tvinga fram något med honom, helt enkelt. Jag är tillräckligt intresserad för att inte ha så bråttom med honom…

Samtidigt ser jag ju, med min logiska del, att det inte är troligt att den här killen skulle vilja leva med mig resten av sitt liv (om alls, alltså). Och att han på flera andra områden inte precis är min ideala partner. Den insikten gör det lite lättare att hantera ifall det nu visar sig att jag aldrig hör från honom igen.

Men skulle det vara så det blir, så har han gett mig en sak: en påminnelse om vilken slags känsla det är som jag ska lyssna på när jag möter en ny man. Den insikten ska jag hålla som ledstjärna när jag fortsätter att söka efter Mannen i mitt liv.

La en tarotläggning idag. Igår la jag en som handlade om vad som kommer att komma till mig under sommaren, idag la jag en om vem som är Mannen i mitt liv. Två av de tio korten i läggningen (av 78 kort i en tarotlek) var samma igår och idag… jag har sett det mönstret tidigare under åren också, att under vissa perioder återkommer några kort i varje läggning. Slump, javisst, men… nåja.

Summan av korten i dagens läggning var tydlig: jag ska se till att behålla min självrespekt och stå upp för det som är rätt för mig, men framför allt är det dags för mig att lämna allt gammalt skade-skräp bakom mig. Och det är precis det som jag kände igår, och försökte förmedla till C idag: att nu ser jag tydligare än någonsin förr hur mycket självdestruktivt jag har dragit på mig under åren efter exet, och nu har jag dessutom (åtminstone glimtvis) både lusten och orken att ta tillbaka kommandot över vart mitt liv tar vägen.

Det jag inte har… är ”verktygen”. Hur ska jag ta kommandot? När det handlar om vad andra väljer att göra som sänker mitt liv, hur ska jag då se till att det inte får göra det? Det kommer jag inte på själv, och inte heller med hjälp av C just nu. Jag skulle nog behöva gå en intensivkurs hos rätt psykolog, för att lyckas bryta det här mönstret på riktigt nu… men sommaren är inte rätt tid att försöka få så mycket tid hos en psykolog eller liknande; även de har semester då…

Nåja. Jag får försöka hitta tillbaka till tålamodet, men samtidigt undvika att hamna i rollen av passiv, maktlös medresenär i det här livet som ju faktiskt är mitt. Jag ser inga nycklar alls till det just nu, men jag får jobba vidare med den viljan avsikten och hoppas att det lossnar av sig självt…

Annonser

2 thoughts on “Trytande tålamod

  1. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Lever i ett vakuum. Det värsta är ju att jag ser ingen som helst ljusning heller… lika trött på kvinnor som du är på män. 😉

    Nåja. Snart måndag igen. Kram på dig. 🙂

  2. Både tråkigt, och tröstande, att höra, Håkan… ibland önskar man att livet kunde vara lite enklare. Tack för att du delade din fundering med mig, ja nu är det måndag igen, livet går ändå vidare… 🙂 Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s