An urge to love

Idag har det mer känts som sand i hela kroppen. Min önskan är att i morgon ska det kännas som… silt. Eller ler. Men oddsen är väl inte de bästa. För jag har…. utsatt mig för mycket och för länge nu.

Psykologen jag träffat några gånger har, med nästan oprofessionellt stark irritation, frågat mig mer än än gång varför i hela fridens jag bryr mig så förbaskat mycket om hur situationer känns för den andra. Och så lite, eller inte alls, om hur de känns för mig… och det enda förenande svaret jag har på det är den gyllene regeln.

Var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig.

Jag förstår hennes frustration, för det funkade ju inte ens för Jesus, och det var ju ändå han som uppfann det.

Antagligen har jag samma slags fel i själen som Jesus hade. Sådana som oss… vi är inte riktigt överlevnadsdugliga.

Jag har levt fler än 35 år. Jag kommer med enormt liten sannolikhet att bli dyrkad över halva världen för det, men det beror mer på att jag inte är man än att det jag gör och lever är så värst annorlunda.

Missförstå mig rätt här – jag försöker inte på minsta vis påstå att jag skulle vara helig på något sätt. Om just du tycker att Jesus var eller är det så har jag ingen åsikt om det; jag konstaterar bara att det sätt som jag hanterar och förhåller mig till människor i livet, inte är likt det sätt som någon jag känner eller känt har. Den enda med likartat beteende som jag har hört talas om, är Jesus.

Och trots att stora delar av världen ”dyrkar” Jesus, så måste man vara fullständigt blind för att inte inse att hans sätt inte funkade ihop med människor.

Är man samtidigt hyfsat intelligent, och det lyser igenom till andra som har någorlunda mental kapacitet, så… ja, vad ska jag säga.

Jag förstår att folk inte fattar mig.

—-

Det är dagen före midsommar, och jag är utcheckad sedan så länge att jag inte ser var gränsen gick.

Men okej. Idag har jag varit hos tandläkaren och fått den allra sista amalgamfyllningen urborrad och ersatt med moderna tiders material. Det gick bättre än befarat; jag är inte tandläkarrädd och idag var första gången jag varit nervös när jag kom dit, och det berodde på att jag var (befogat) orolig för att få en hostattack medan munnen skulle vara full av metall och diverse utrustning som gör att det varken går att riktigt öppna eller stänga munnen… och det gick bra. Fort, och bra.

Så denna afton, med all överväldigande trötthet som denna kropp och hjärna bär på, så firar jag att jag nu har tagit bort alla (nio) amalgamfyllningar som jag har haft i min mun sedan barndomen. Jag har svinont i käken, för tryckbalansen i munnen blir ju förändrad för varje tuggtand som får en ny form. Men det kommer att gå över på några dagar, och sedan hoppas jag få uppleva en… befrielse, av något slag.

Sedan har jag träffat sjukgymnasten och fått några nya övningar, men inget (oförtjänt) skäll denna gång.

Och jag och chefen har snackat ihop oss om vilka personer vi ska intervjua för att bli min ”förstärkning” i jobbet. Dessutom  har jag jobbat igenom några texter, med tillhörande information på webben. Jag är ganska säker på att jag inte har varit riktigt så fel i allt jag gjort på jobbet som huvudet och kroppen egentligen har kapacitet till…

Jag är bjuden på midsommarfirande vid havet i morgon, med massor av barn och vuxna och med övernattning. Jag är helt säker på att det skulle bli en på de flesta sätt alldeles underbar midsommarafton. Och nästan lika säker, idag i alla fall, på att det är det sista jag behöver just nu… men jag tänker vänta till i morgon med att bestämma mig. Jag vet vad jag vill, och det är inte samma sak som vad jag orkar.

Min hjärna är inte särskilt snäll mot mig, konstaterade jag när jag cyklade hem från jobbet idag. För min hjärna… om jag tvingar mig att åka på midsommarfirandet så kommer den att knäcka ihop och sluta fungera vettigt. Och om jag inte åker på midsommarfirandet så säger den åt mig att jag är världens mest patetiska ensamma människa som ingen enda människa vill umgås med om den inte måste.

Det är inte lätt att vara min hjärna. Och ändå är det ofantligt mycket lättare än det hade varit om den hade bott i Syrien, eller Ukraina, eller till och med delar av Kina… eller om den hade bott hos en av alla tiggare som befinner sig i vårt land.

Allt är relativt till de egna erfarenheterna. Det kommer nog ingen ifrån. Men ibland… ibland önskar jag att min hjärna vore ännu bättre på att höja blicken, se tillvaron ur universums perspektiv och helt enkelt släppa allt… trams.

Mina känslor är långsamma. De tar tid på sig att anpassa sig efter de erfarenheter jag får. Det är bara så jag fungerar, och det ska jag inte misshandla mig själv för, även om andra står som levande frågetecken inför det som ser ut som om jag vore korkad.

Det beror på att jag i grund och botten tycker om människor. Och att någon del i mig fortsätter att envisas med att vara lika dum-i-huvudet-naiv som Jesus.

De senaste dagarna har jag funderat en del över att jag har gått till sängs med så ovanligt många män under mitt liv. Jag har hittills inte träffat någon (man eller kvinna) som har haft sex med så många som jag under så många år som jag levat; så många att de tappat räkningen…

Jag har aldrig varit promiskuös och jag har varken lidit av sexberoende eller varit prostituerad, och mot den bakgrunden är min sexuella historia nog ganska unik. Det är få som jag har haft sex med utan att alls vara förtjust eller förälskad. Det finns en anledning till att jag har träffat väldigt många män de senaste elva åren, men har haft sex med betydligt färre.

Jag har haft extremt svårt att ens bli attraherad av en man de senaste elva åren. Förälskad har jag hittills inte blivit alls, och förtjust har jag blivit i färre än fingrarna på en hand.

Jag är inte helt utan urskillning när det gäller sex. Särskilt inte de senaste elva åren.

Den första mannen jag hade sex med efter exet, över två år efter att det tog slut mellan oss, hade intensiv-uppvaktat mig under några månader innan vi träffades. Jag var varken förälskad i eller attraherad av honom. Jag vågade inte riktigt säga nej, eftersom han hade rest långt för att få träffa mig. Men jag kränkte mig själv genom att ha sex med honom.

Han är inte den enda. Men han är ändå en av få.

Med tanke på hurpass relativt lite intressant jag tycker att sex är, så är det ändå anmärkningsvärt att jag har haft sex med såpass många män.

Och det är det där med mina långsam-fattande känslor… och min gyllene regel. Som alltså inte alls passar in i mänskligheten.

Jag är associativ, poetisk, romantisk… jag fångar upp aningar av känslor. Följer gärna med känslan, ser vart den leder… och jag är analytisk, jäkligt verklighetsbaserad och allt annat än dum i huvudet.

Så väldigt få människor är lika mig… inte bara män utan också kvinnor. När jag är med de känslosamma och flummiga människorna i mitt liv så följer jag dem med glädje på deras rosaskimrande moln. När jag är med dem som räknar ut att de ska få tillbaks det de vill ha om de ger mig något som till synes kan vara åtråvärt (men sällan för just mig), så… ja, jag hänger gärna med i tankespåren hos cynikerna också.

Och på grund av denna kombination, gissar jag, så blir jag en människa som ger andra vad de vill ha, men som ytterst sällan får något av allt det som jag vill ha.

Exkollegan, som kanske är lite asperger, har räknat ut med trial-and-error-metoden hur han ska bete sig för att kunna ”tvinga” andra att ge honom det han vill ha. Pusstjuven har lyckats tillräckligt bra med sin strategi, som handlar om att få sex men inte behöva ge kärlek… ingen av de här männen ger kärlek.

Och vän av ordning, eller min psykolog, kunde mycket väl fråga sig vad det är för jäkla fel på mig som låter någon av de här männen ta upp min tid, mitt liv och min energi överhuvudtaget.

Faktum är att min psykolog emellanåt frågar just det. ”Vad ska du med honom till, varför håller du på med honom?” Jag gissar att hon någonstans i sin professionella botten försöker intala sig att hon vill få mig att fundera på saken, men egentligen blir hon bara frustrerad på mig och fattar inte varför en så smart och verklighets-analytisk människa som jag är så jävla dum i huvudet när det gäller de val hon gör för sig själv.

Svaren är inte så komplicerade. De är ungefär de här:

  1. Mina känslor arbetar låååångsamt… det tar mig minst dagar, men i värsta fall veckor eller månader, innan jag känner det som min hjärna har listat ut samtidigt som det händer. Det vill säga, innan hela jag förstår och kan agera utifrån det som jag vet.
  2. De senaste åren har män behandlat mig som så värdelös och oviktig som de flesta män behandlar kvinnor över 40. Så när någon visar intresse så vågar jag inte tacka nej… typ. Jag är så svältfödd på all slags positiv uppmärksamhet från män att jag helt tappar värdigheten när en man visar någon form av positivt intresse.

Men jag ska inte basha mig själv mer än nödvändigt nu; jag har faktiskt dejtat sex män sedan årsskiftet, och bara kysst två och haft sex med en. Så helt har jag inte misslyckats med att värna om mig själv ändå.

Men nu är jag schysst och generös mot en man som jag inte har några varma känslor för. Som blivit förtjust i mig men kräver att få allt på sitt sätt. Och förtjust i en man som mer eller mindre har sagt att han gärna har sex med mig men inte är eller kommer att bli förälskad i mig. Och… vad, och hur, borde jag göra?

Jag skulle gissa att min psykolog skulle säga ”men GLÖM båda dessa män, för tusan!!!”, ifall hon fick chansen att uttrycka sig som privatperson och inte bara som min psykolog.

Jag har förstått att hon gillar mig. Att hon ser att vi har likheter, att jag skulle kunna passa in som vän i hennes liv. Så jag tror att hon har lite extra svårt att skilja på sin professionella och privata roll, i relation till mig… och det är förstås smickrande för mig, det blir jag förstås glad över.

Men hon är själv lyckligt gift med en vettig karl. Hon har inte varit i mina skor… hon vet inte hur det är att vara kvinna över 40 och bli kastad i vinden av alla människor som inte bryr sig på riktigt men som gärna tycker (och ibland känner) saker om en.

Jag önskar att jag kunde se min situation som om jag på riktigt hade alla skäl i världen att vara… selektiv.

Men jag kan inte riktigt det. För jag är alldeles för medveten om och uppmärksam på verkligheten.

Jag ser lite på en humorserie på tv. De mest älskansvärda karaktärerna är de som är rätt ordentligt korkade. Men som besitter förmågan att vara… glada. Livsglada.

Och det är det jag fångar upp, från pusstjuven. En förmåga att vara glad i livet.

Kombinationen av att han bjuder på uppmärksamhet och intresse, även om det bara handlar om sexsök, och den där livslättheten… det är vad som gör att mina känslor bara släpper in honom.

Jag behöver det i mitt liv. Behöver livsglädjen, det lätta… det är vad som når mina känslor.

Men jag behöver också det pålitliga, seriösa.

Fast mest behöver jag det äkta kärleksfulla.

Och det får jag inte från någon av de här männen.

Här kommer min verklighets-rationella del in: jag kan inte ärligt säga att jag känner att jag har någon enda människa i mitt liv som älskar mig på riktigt.

Faktiskt inte någon.

Dottern älskar mig förstås på något vis, men det beror ju bara på att jag är den enda mamman hon har, stackars unge. 😉

Men ingen annan.

Jag har… kanske tre-fyra vänner som… på något vis vill ha mig i sina liv, och någon del av den viljan kan nog handla om att de ser och värderar just den som jag är. I sina själar. Det mesta av deras ”kärlek” handlar om vad de räknar med att jag ska ge dem. Men någon åtminstone mikroskopisk del av dem känner nog i alla fall ett litet uns av riktig kärlek för mig.

Med tanke på hur jävla bra jag på riktigt är på att bedöma om människors känslor för mig handlar om just mig eller inte, så skulle man kanske kunna tycka att jag inte borde ha så många människor i mitt liv som inte älskar just mig.

Men du vet… det har gått så många år då jag har blivit tvungen att se att de jag har i mitt liv inte älskar mig… så när någon dyker upp och ger mig något som med halvgod vilja skulle kunna tolkas som… ja, någon slags i alla fall halvgenuint intresse… så hugger jag.

Då hamnar jag i situationen att jag under en och samma vecka får ”göra slut” med en man, och vara på dejt med en annan som tydligt signalerar sitt sexuella intresse och värjer sig mot det mer känslomässiga.

Någon annan än jag, eller ur ett mer objektivt perspektiv… ja, då skulle man kanske kunna tycka att det är värsta lyxsituationen som jag är i. Att det bara viner av intresserade män och dejter omkring mig.

Jag inser att ganska många människor, även idag, inte ens flörtar med mer än en handfull personer under sina liv. Ur det perspektivet skulle man kunna tro, eller tycka, att det är ju helt osannolikt hur mycket positiv uppmärksamhet jag får, hur uppskattad jag är… men.

Nu är jag ju en sådan som känner ifall människors intresse är på riktigt eller inte. Min logiska sida fungerar i det fallet bara för att sätta ord på att det är så.

Jaja. Nu ska jag försöka tvinga min hjärna att inte tänka så jäkla verklighetsrationellt.

Och inse att förra veckan skickade barndomsvännen K inte mindre än två väldigt personliga mejl till mig, efter en alldeles för lång tid av tystnad från båda håll. Och jag har inte hunnit svara än.

I måndags så ville inte mindre än två män träffa mig på kvällen. Ingen av dem av ”rätt” orsaker, men ändå.

Och på tisdagen ville en man träffa mig. Fast jag sa tvärnej till att träffas hemma hos mig och skapa möjligheten att ha sex, vilket nog var det enda han var intresserad av.

Och på onsdagen skrev vännen J till mig om att hon ville träffas, och att ingen av oss hade vare sig ork eller tid till det… men ändå. Vi vill båda ses. Någon slags kärlek är ömsesidig.

Idag är det torsdag, och jag får värsta underbara kärlekssvaret från vännen T (som jag visserligen verkligen har stöttat de senaste månaderna). ”Vi hörs i morgon om att kanske fira midsommar ihop.” Och M skriver till mig: ”visst kommer du och firar midsommar med oss?”…

Det finns en vänskapskärlek i mitt liv, ändå. Om jag inte gräver för djupt och ser efter hur äkta det är. Men… någon slags, ändå.

Psykologen har frågat mig ifall vänskapskärleken eller förhållandekärleken är viktigast i mitt liv just nu. Och jag känner att mitt svar är ärligt också nu: vänskapskärlek, det är vad jag behöver och vill ha mer av… men inte heller den är enkel eller självklar. Men viktigast.

Om pusstjuven skulle få för sig att höra av sig nästa vecka… så kanske, ändå. Kanske kan jag ha en relation med en man som jag är förtjust i, trots att allt han vill ha är sex? Eller… om gudarna vill mig riktigt väl… så kanske jag snart får chansen att träffa en man som vill åt mitt hjärta lika mycket som min kropp.

Det jag behöver allra mest i mitt liv just nu, det som hela min själ och kropp riktigt kräver… det är ett glatt, lätt liv med andra människor. Ett liv på djupet och i luften och på så många olika nivåer som möjligt…

En glad och härlig midsommar önskar jag var och en av er som läser här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s