Fejket

Jag har… faktiskt underbara dagar. Sjukan blir bara knappt märkbart lite bättre efterhand, men att få vara inte-på-jobbet, och de saker jag gör i stället, ger mig faktiskt tillbaka i alla fall ett stänk av den lilla aning av livsglädje som började spira i mig efter operationen i höstas.

Jag jobbar faktiskt. Läser en text och gör noteringar till den och skickar till berörd person. Svarar på de mejl som kommer. Hade ett möte, då på jobbet, ett par timmar igår. Som tur var inte i de vanligaste lokalerna, vilket säkert bidrog till att det kändes lättare. Jobbsamtal på eftermiddagen, men då var jag samtidigt ute i naturen… och det är länge sedan jag verkligen kunde känna att jag suger i mig av naturen, att jag får kraft av den. Så oerhört välbehövligt.

Att verkligen lägga märke till grönskans färgskiftningar. Suga in de ljust ärtgröna små dungarna av ekbräken. Årets granskott som gör att granarna får konturer och ser ut att ha spetsklänningar på sig. Den vackraste tiden på året, och detta år har kylan gjort att våren verkligen tar sig sin tid, och man hinner se och märka övergången från gråbrun grusig vinter till högsommar… jag är så glad över det, jag behövde verkligen det i år.

Jag är också glad, och borde nog till och med vara lite stolt, över att jag tillät mig att känna efter i måndags och komma till slutsatsen att nu varken kan eller ska jag köra på som vanligt fast orken egentligen är slut. Vanan att inte känna efter sitter i sedan det tog slut med exet; det fanns inga som helst praktiska möjligheter då att göra som kroppen och hjärnan behövde, dvs ta en ”paus” i livet. Så det har gått väldigt många år då jag faktiskt inte har haft förmågan att snappa upp och bedöma vad kroppen och själen egentligen behöver, nu…

Visst ligger det ett litet korn av dåligt samvete i bakhuvudet, över att jag jobbar ungefär på halvfart de här dagarna. Helt lyckas jag inte med att övertyga mig om att eftersom jag jobbade minst dubbelt så effektivt som ”vanliga människor”, dessutom sällan bara åtta timmar per dag, under de första fyra-fem åren på det här jobbet, så har jag faktiskt rätt att jobba mindre effektivt en stund just nu. Jag lyckas inte få mig att lita till hundra procent på min egen vetskap om detta. Det får väl vara så, det är kanske något jag lär mig med tiden.

På det hela taget mår jag alltså fantastiskt bra av att göra det jag gör just nu. Men parallellt ligger tankarna på mannen, och framför allt irritationen mot honom… och jag förstår inte riktigt varför jag är så djupt irriterad på honom. Så direkt arg. Visst, jag vet sedan tidigare att jag kan bli ordentligt irriterad och väldigt obstinat mot människor som spelar en roll som de kräver att andra ska bekräfta. Men varför gör detta mig så otroligt irriterad, egentligen…? Jag ser inte riktigt det. Handlar det om för många år och för många erfarenheter av att stötta och upprätthålla mäns (mer eller mindre skeva) självbild? Handlar det bara om att ifall jag ger honom det han kräver av mig så kostar det mig faktiskt, det ger mig inte energi utan det tar ifrån mig kraft och livsglädje – en rätt enkel matematisk ekvation, helt enkelt? Eller är det ren missunnsamhet; jag har minsann aldrig fått, från i stort sett någon, allt det gratis som du förväntar dig att få av mig för att du inte ska bli arg och otrevlig mot mig?

Jag vet ännu inte ifall han verkligen är arg på mig. Om han tänker försöka hämnas. Jag vet det inte. Men jag har inga erfarenheter som jag kan komma på av att män inte hämnas när jag har sagt som det är, vad som faktiskt händer och hur det känns för mig. Och jag vet om honom att han har åtminstone ett visst behov av att spela maktspel. Så det är rätt troligt att han hatar mig nu, som de flesta män vars superfantastiska självbild som jag inte bekräftat, har gjort. De enda män som jag inte reagerar med irritation mot när vi försöker inleda ett förhållande, är de som inte försöker kräva något av mig. Kanske är det bara det som är källan till mina negativa känslor – att bli krävd, att inte bli respekterad i mina behov och gränser? Särskilt de gånger då jag först har berättat om mina behov och gränser, och de pressar på för att tvinga mig att ta bort dem?

Någon del av mig tänker att det borde kännas smickrande att en man verkligen vill ha mig. Det är ju så som könsrollerna ser ut, har sett ut väldigt länge: kvinnan ska bli jagad, och hon ska bli smickrad över att bli det, och så ska hon göra lite lagom charmigt motstånd tills mannen till slut får det som han vill ha det… och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar.

Men jag varken känner eller tycker att det är smickrande att någon faktiskt försöker tvinga sig på mig. Beroende på situationen och sammanhanget så kan samma sak beskrivas som ”sexuella trakasserier”, ”maktmissbruk” eller i värsta fall ”psykisk eller fysisk misshandel”. Jag har svårt att bortse från det. Spelet mellan könen bygger i så oerhört stor utsträckning på just kamp om makten, tolkningsföreträdet och utrymmet. Inte bara mellan könen förresten, alla slags relationer har dessa komponenter som någon grad av grundförutsättningar. Och det är precis det som jag just nu är mer less på än någonsin…

Visst, jag köper att det i någon mån är så att en persons intresse för en annan handlar om ”jag vill ha dig för att jag vill att du ska ge mig det jag vill ha”. Men jag skulle önska mig en människa som i väldigt stor utsträckning i stället fungerade så här: ”jag vill ha dig för att jag finner dig intressant som människa, för att jag blir glad av att vara med dig, och jag vill framför allt bara ha det av dig som du vill ge av helt egen fri vilja; inte det jag vill ha utan det du vill ge, och det kan vara helt olika saker och det gör mig ändå bara lycklig”.

Den här mannen har visat mig att han kan vara väldigt lyhörd i relation till mig. Men han har också visat mig att när han vill ha något så kan han bete sig rätt otrevligt för att få det.

Jag kan förstå, efter vad som hände i helgen, att jag reagerar negativt på honom. Men jag förstår inte riktigt varför de negativa känslorna är så väldigt starka, så genomgående, får mig att vilja trycka bort honom och punktera hans självbildsballonger… kanske står mina negativa reaktioner faktiskt i proportion till hur mycket jag har att förlora på att låta honom fortsätta? Kanske har jag verkligen inte råd att låta honom hållas, ens litegrann?

Jag förstår inte heller riktigt varför jag inte bara släpper honom helt… varför jag tydligen vill ha kvar honom på något sätt. Kanske har jag bara inte gett upp kampen om att försöka få vår relation mer på mitt sätt än hans? I så fall är det ju någon slags friskhetstecken hos mig, tänker jag. Min strategi de senaste x antal åren har varit att bara släppa och gå vidare, att inte tillåta mig att hysa minsta lilla hopp om att relationen ska gå att förändra. Och det är inte bara friskt, det är ett tecken på att all energi är helt och hållet slut på precis alla vis som tänkas kan… men samtidigt har jag ju inte oändligt med energi nu heller, och jag behöver tydligtvis fortfarande lära mig att bli bättre på att bedöma vilka människor som det kan vara lönt att fortsätta med, och inte.

Vi hade en sms-konversation igår. Jag var på jobbet kring lunch, och slängde iväg en fråga om att luncha ihop. Han svarade inte förrän jag kommit hem igen, och då fick jag veta att han inte var på jobbet utan på annan plats där han jobbade med kroppen och hade lagt bort mobilen för att inte råka ha sönder den. Inget konstigt med det, men när jag skickat meddelandet funderade jag på ifall han skulle ha tackat ja även om han varit på jobbet och hade haft tid; jag tror att det där med ”spontanitet” som han har sagt att han vill att jag ska bli bättre på, det handlar nog mest om att jag ska vara spontan när det passar in i hans världsbild. Han är som sagt en oerhört kontrollerad människa, och jag misstänker att om jag skulle släppa loss ordentligt så skulle han bli stressad och tacka nej. Den insikten väcker det obstinata hos mig, får mig att vilja göra saker som jag vet inte ingår i hans bild av mig… och det handlar nog inte bara om uttryck för irritation hos mig, utan också om att jag inte mår bra i relationer där den andra bara står ut med att jag är på ett sätt. För jag är ju inte det. ”Du har så många sidor i dig, vem är du när jag ringer på dörrn”… som Robert Broberg skrev i en låt. Jag trivs inte med människor som inte klarar av variationsrika människor. Så lite vill jag kanske testa hur mycket jag jag kan vara med honom innan han slår bakut…

När vi fortsatte messa lite så var det småtrams kring jobb. Det slutade med att jag kommenterade att man kan få lön för ett heltidsjobb som inte kräver att man faktiskt jobbar heltid, och jag skrev inte att jag syftade på honom, men han förstod nog det ändå tror jag. Han får väldigt bra tidsersättning för det jobb han gör. Jag betvivlar att han jobbar 40 timmar i veckan mer än någon enstaka vecka under året. Nu har han haft lediga dagar vid flera tillfällen de senaste veckorna, dagar då han gjort annat än det han får lön för, samtidigt som han får lön som om han jobbade. Jag avslutade kommentaren med ett glatt ”så borde alla människor få ha det! :)”, men han svarade inte på det, så han blev nog irriterad misstänker jag…

Och visst, jag inser att jag har ett behov av att peta i hans självbild, lite överallt. Punktera hans känsla av att vara så himla bra. Och det är ju inte precis kärleksfullt av mig. Det är ett beteende som inte sådär uppenbart passar in i ett kärleksförhållande…

I ett kärleksförhållande som håller i längden är det nog så att man gör en tyst överenskommelse: ”jag bekräftar din självbild även när den är väldigt skev, så gör du samma sak för mig”. Och det där med att ljuga, att vara oärlig, att fejka… det är inte ett av mina starka kort. Det är ett beteende som ger mig kraftig klåda inuti.

Det är så som han och hans exsambo gjort under de här åren. Han har gjort det in i det sista. Och jag misstänker att det började ”gå snett” mellan dem när hon efterhand slutade att leva upp till sin del av avtalet, när hon slutade bekräfta honom där han ville bli bekräftad… och när de levt utan fysisk närhet tillräckligt många år så samlade han ihop sig själv och tog tag i att han inte stod ut med ett förhållande utan sex.

Jag vet ju det om honom, att huvudskälet till att han ville separera, och det enda målet han har nu sedan de gjort det, handlar om att få sex i ett förhållande. Jag känner bara att…. det är ju inte mitt fel, eller mitt problem överhuvudtaget. Jag har aldrig gått med på att uppfylla det behovet hos honom. Det enda jag har gått med på, genom att inte säga tvärnej, är att låta honom kyssa mig när han valde att göra det.

Och hans sätt att försöka ”hota” mig i lördags för att få mig att fortsätta umgås med honom resten av kvällen, ser onekligen ut som en ganska stark indikation om att han ganska snabbt satte igång att försöka driva igenom det som var hans enda syfte med att vilja umgås mer med mig…

Det är väl därför som jag puttar honom såpass hårt ifrån mig. Det är väl det som gör mig så extra irriterad och därmed lite otrevligt ärlig. Att det plötsligt slog över med honom, från att han varit lyhörd, helt öppen och anpassat sig efter mina signaler, till att han satte igång att kräva för sin egen del. Det gjorde han sedan snäppet värre genom att han ju var helt på det klara med hur trött och faktiskt sjuk jag var, dvs att han helt ignorerade att mina behov väldigt uppenbart inte stämde med hans just då… det är verkligen inget gott tecken. Det är det inte.

Så kanske ska jag inte ”bråka” så mycket med mig själv om att jag är, och visar för honom, såpass irriterad på honom. Kanske ska jag se till fakta i stället för till vem och hurdan han är; att han inte förnedrar, direkt kränker eller våldför sig på mig, innebär inte att hans handling mot mig var okej på något sätt.

Det är lätt att låta sig luras av ”trevliga” människor. Jag lät det gå alldeles för långt, och blev bara väldigt förvirrad, i relationen med K. Han var snäll och glad och trevlig för det mesta, men han var duktig på att på indirekta sätt göra det obekvämt för mig om jag inte levde upp till det han förväntade sig av mig, inte gav honom det han krävde. ”Trevliga” människor kan vara väldigt duktiga på att ställa sina krav utan att det riktigt märks. Och att låta den andra parten få bära skuldbördan om den reagerar; den ”trevliga” beter sig ju fortfarande bara trevligt, om än kraftigt manipulativt… medan parten som känner att något blir fel reagerar på det, visar sitt missnöje och framstår därför som otrevlig. Spelreglerna är inte på lika villkor.

Jag vet inte om vi kommer att ses i helgen. Vi har inte bestämt något. Och jag tror att han är rätt arg på mig just nu som sagt, så han skulle mycket väl kunna ”hämnas” genom att inte höra av sig och att säga nej om jag hör av mig och vill ses.

Om jag bara kunde få irritationen att ge med sig lite mer, så skulle jag enklare kunna föra ett ärligt samtal med honom om de här sakerna utifrån att vi är två gamla vänner som verkligen respekterar varandra. Det är nog vad jag skulle behöva. Knappast vad han vill ha, men han har ju alldeles på eget bevåg gett sig in i sitt eget spel med mig, så han får ta konsekvenserna av det… ja, vi ser vad som händer och hur det går.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s