Utlopp

Dagen började med att det kom ett mejl från en kollega som gjorde mig väldigt irriterad. Det hjälpte inte att tänka ”det är inte min sak att hantera detta” eller ”släpp det” för att irritationen skulle släppa. Så jag klädde på mig och tog en promenad ut i naturen. Efter en halvtimme eller så började det värsta släppa…

Att jag blir så här orimligt irriterad på människor eller händelser är ett tydligt tecken. Jag behöver vila, från människor, jobb och allt som kräver uppmärksamhet från mig.

Mannen sa i helgen, med ett skratt, att han nu fick konkret erfarenhet av hur det är att leva inpå en HSP… 😉 Jag hade berättat att jag är det. En högsensitiv personlighetstyp. Det yttrar sig framför allt i att jag snappar upp detaljer och signaler som de flesta inte märker, men som faktiskt säger något om den aktuella situationen. Han fick erfara att jag märkte vad han höll på med, utan att han själv var riktigt medveten om det – förrän jag satte ord på det.

Jag vet med mig att mitt känsloliv har förändrats ganska dramatiskt de senaste tio åren. Bland annat beror det på att nära människor har visat att jag inte kan lita på dem, och yttrar sig på det viset att min hjärna snor ihop reaktioner som handlar om att hålla dessa människor ifrån mig för att undvika att bli skadad. Jag blir extra känslig och uppmärksam på beteenden hos den nära som inte passar mina preferenser eller jag tycker är direkt osympatiska. Jag har till exempel väldigt svårt för människor som förväntar sig bekräftelse på vissa områden, ofta sådana där de egentligen inte är särskilt märkvärdiga. När det gäller den här mannen så har han en släng av arrogant, överlägsen attityd mot sin omgivning som jag tycker är ordentligt irriterande mellan varven.

Jag har reagerat på den sidan hos honom även under åren då vi umgåtts bara som vänner. Men nu kan jag bli helt otroligt irriterad på den sidan hos honom. Och jag har lite svårt att avgöra om min irritation har rimliga proportioner eller ej…det vill säga, om den starka irritationen är en signal till mig om att jag verkligen inte ska ha ett förhållande med honom.

K hade sidor som jag blev irriterad på på liknande sätt. Där handlade det mer om att han krävde att andra skulle tycka att han var så himla charmig. Det var han kanske också för det mesta, men det som gör mig irriterad är när jag känner att en människa just… liksom kräver att andra ska se, uppskatta och bekräfta just den sidan som människan själv har valt. När man inte får möjligheten att gilla det man själv gillar, utan det liksom är villkorat vad man ska se och bekräfta. Extra störande blir det de gånger då personen kräver att man ska oja och voja sig över sidor som hen faktiskt inte riktigt har…

Jag har varit väldigt ärlig och öppen med den här mannen om hur jag fungerar. När vi har pratat om det har jag inte varit irriterad, det har inte varit med en underton av kritik från min sida. Men inget säger att han gillar hur jag fungerar för det.

Jag tog en till promenad idag. Till stan. Skulle låna några nya biblioteksböcker och handla lite mat, och kanske ta en sväng till dottern på jobbet. När jag pratade med dottern i telefon och var nästan framme vid stan, kom mannen cyklande åt andra hållet… vi såg varann, hejade med glada miner, men han stannade inte utan cyklade vidare. Säkert noterade han att jag pratade i telefon och ville inte störa mig, men… det kändes ändå lite… konstigt, att han inte stannade. Vi har inte hörts sedan dess heller. Jag vet inte om det beror på att han har insett att han är arg på mig för att jag berättat att jag sett saker som han inte ville behöva få veta, eller om det är för att han tror att jag inte vill träffa honom… det får visa sig så småningom. Jag känner att jag blir lite mindre irriterad på honom för varje minut som han inte ger sig till känna, och kanske är det just det han har förstått, och väljer att anpassa sig efter för att han faktiskt verkligen vill ha en relation med mig. Det är faktiskt inte alls omöjligt, för han är väldigt lyhörd och anpassar sig blixtsnabbt när det handlar om sånt han känner till och förstår.

Satt en lång stund och pratade med vännen vars partner fått avslag på asylansökan. Det är mycket kring det som är… hemskt, jobbigt, sorgligt, chockande. Det kändes väldigt skönt att få prata med honom om det. Vi har messat ganska mycket de senaste veckorna, men inte haft möjlighet att prata förrän nu. Det blev en bra, fin eftermiddag, då jag jobbade parallellt.

Jag är väldigt glad att jag tog denna dag för att jobba utanför jobbet. Jag insåg, där ute i naturen, att oj vad jag behövde detta nu… det blir några till-och-från-dagar på jobbet nu, och det kan nog bli väldigt bra tror och hoppas jag. Jag vill inte hamna i utmattning, det känns helt livsnödvändigt att inte göra det, och jag är glad att jag lyssnar på signalerna från kroppen och hjärnan nu och faktiskt vidtar åtgärder i stället för att bara kämpa på som jag brukar göra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s