Någon slags tur i oturen

Det slår mig. Att just idag, just den här gången när jag tvingas hantera svekfulla människor som jag släppt nära mig, så får jag för en gångs skull samtidigt uppleva att jag har vänner att prata med. Som bryr sig. Att det råkade slumpa sig så att både J, M och dottern ville träffa eller prata med mig just idag.

Jag har blivit så van vid att tvingas hantera all skit som händer mig helt ensam. Hur tuffa saker det än är, pratar jag numera i stort sett aldrig med någon om det. Om jag hör av mig till någon och behöver prata, så passar det i stort sett aldrig för dem. Så jag har slutat höra av mig när jag behöver prata, när något stort eller tungt händer. Nu råkade tre människor vilja prata med mig just idag. Och det känner jag tacksamhet över, som om universum ville mig väl.

Jag vet att vad den här mannen eller C än gör, så säger det absolut inget alls om mig. Om de beter sig som skit och jag som vanligt beter mig hederligt så beror deras dåliga beteende inte på mig. Men jag kan ju inte låta bli att undra vad det är med mig som gör att jag träffar på såpass relativt många människor som tar sig rätten och utrymmet att behandla mig illa… och varför jag inte träffar de som är schyssta på riktigt. Inte ens när jag tycker att jag väljer vaket och medvetet människor som verkar vara bra, så lyckas jag… det handlar väl på något vis om att jag är anpassningsbar, tillåtande och utgår från att de flesta är schyssta.

Det jag lär mig, sakta, smärtsamt och säkert, är att de flesta människor faktiskt inte är schyssta. Att det bara är några få som är det… men varför just jag verkar ramla på sådana som gillar att försöka kränka och förnedra mig förstår jag inte riktigt. För det har inte alltid varit så. Det började i samma veva som jag och exet träffades, och har bara eskalerat sedan dess. De allra senaste åren har det börjat lugna ner sig en aning. Men frågan är om det bara beror på att jag har undvikit nära relationer och umgänge de senaste åren… man blir inte illa behandlad av människor som inte finns i ens liv.

Det var hur som helst rätt skönt att få märka att mina nära idag verkade bli lika ledsna, besvikna och trötta som jag över det som händer just nu. Att de, precis som jag, tycker att det är svinkonstigt att jag råkar ut för idioter hela tiden… men hur eller vad jag kan göra för att vända den dåliga trenden, det ser jag inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s