Den där kampen uppåt

Jag är på en utbildning en hel dag, och efter den måste jag träffa några ur gruppen som planerar konferensen för att reda ut ett antal saker. En massa telefonsamtal och annat prat… och så kommer en vän förbi som är mitt inne i en svinjobbig sak som drabbat hens partner, och jag blir indragen i det också. När jag väl kommer hem slänger jag i mig lite mat, och ägnar sedan resten av kvällen åt att läsa dokument som har med den där konferensen att göra.

Studsar upp svintidigt dagen efter för att cykla över nästan hela stan för en kroppslig rutinundersökning. Och när det är klart och jag långsamt cyklar till jobbet känner jag att jag är helt skakig…

Det behövs inte mer än så numera för att min energi ska ta slut och jag ska tappa balansen.

Ihop med den senaste tidens glädjedödande och energikrävande relationserfarenheter, förstås.

En barndomsvän jag inte pratat med på länge ringer en kväll. När vi uppdaterar varann om hur vi haft det med förhållanden och män de senaste åren, blir det tydligt att våra erfarenheter, och hur vi tagit skada av dem, är märkligt lika… och vi har inte liknande barndomserfarenheter, inte samma ”mönster” med oss från barndomen, har heller inte särskilt lika livssituationer i övrigt. Det vi har gemensamt är att vi båda är starka, mer eller mindre ”dominanta” kvinnor som inte faller till föga eller bara anpassar oss efter en mans förväntningar. Vi är tydliga med vilka vi är och hur vi ser på saker. Vad vi förväntar oss, och vad vi inte går med på. Det räcker för att trigga igång de allra flesta mäns behov av att kämpa om någon slags övertag…

Trots att det självklart inte är roligt att någon mer än jag har fått uppleva tärande och negativa relationer med män, så känns det ändå ganska skönt att få dela en gemensam erfarenhet. Vi konstaterar att vi båda ändå bör känna oss stolta och nöjda med att vi tagit oss ur de här destruktiva relationerna relativt snabbt… men allt är som sagt relativt.

För jag tog ju skada av relationen med mannen. Jag tog mycket mer skada än jag kunde se medan det pågick, trots att jag verkligen var uppmärksam på det. Och några av mina närstående (kvinnor) har ifrågasatt, bra nära kritiserat, mig för att jag kan beskriva att jag såg hur hans mönster och beteenden såg ut, men ändå inte släppte taget direkt när jag såg det. Det gör inte att jag mår bättre. Tvärtom.

För är det något som jag har fått syn på under det här senaste dryga halvåret, så är det att jag har levt med ett sådant massivt underskott på all slags mänsklig omtanke eller omsorg de senaste 11 åren, så när jag får syn på någon med minsta lilla korn av något intressant, så ger jag inte upp särskilt lätt. Det är som en enda gigantisk, obegränsad vacuumsug i min själ, efter något gott som jag kan få ha i mitt liv… jag kan inte ens kontrollera det behovet för det är så enormt.

När ännu en vän berättar om sin nya, härliga kärlek som hon inte kan få nog av att vara nära och vara med, och hur han satt henne på en stol medan han lagade middag åt henne, så är jag oerhört nära att börja gråta. För något liknande, att en människa vill göra något alls för mig utan krav på mycket större motprestation, det har jag bara upplevt en handfull väldigt korta ögonblick av under de senaste 11 åren… Vissa vänner säger att jag borde be om hjälp mer. Men jag har alldeles för många erfarenheter av att ha bett folk om hjälp, och fått nej… så jag kan ärligt säga att det inte är det som är ”felet” på mig heller, om det nu är fel på mig man vill leta efter.

Jag känner bara att livet är jävligt orättvist mot mig. Faktiskt. Det gör ont att tvingas se, igen, att det finns inget alls som tyder på att jag någonsin mer i livet kommer att få leva i trygghet och samhörighet med någon annan.

Det hjälper tyvärr inte att vännerna spontant säger att jag är toksnygg med den nuvarande frisyren. Eller att de helt ärligt inte kan förstå varför jag inte träffar någon bra, för att de på riktigt har funderat på saken och kommit fram till att de tycker att jag är något så ovanligt som en riktigt bra (och snygg) kvinna… att jag inte ens kan beskrivas som ”lite speciell”, så att det skulle kunna förklara varför ingen vettig karl vill ha mig.

Vännen jag lunchade med idag sa att hen uppfattade att alla män jag pratat om att jag haft kontakt med de här åren, har uppvisat ett antal beteenden ganska direkt, och tyckte att det var konstigt att jag ändå har fortsatt ge dem chansen. Jag försökte förklara att hur tror du att det ser ut där ute då… om jag har haft kontakt med kanske några hundra män de senaste 11 åren, och tackat nej till 95% redan inledningsvis för att de varit alldeles för långt ifrån vad jag söker personlighetsmässigt, och att även de som jag valt att fortsätta någon bit med har haft beteendemönster som ingen partner kan må bra av… förstår du då inte att det jag har att välja mellan är att försöka med de som inte är bra, eller att vara helt ensam resten av livet? För de där få som faktiskt är bra, de är inte intresserade av mig, eller råkar jag inte ha turen att träffa på…

Jag mår mycket sämre än jag ens har förstått av att leva utan någon kärlek alls. Det är ett helt onaturligt sätt att leva för mig, och förmodligen för de flesta. Min själ dräneras precis hela tiden av att inte få något varmt överhuvudtaget från någon människa som jag kan räkna med. Och ovanpå det energidränaget får jag i stort sett bara väldigt destruktiva och glädjedödande kontakter med män som jag försöker skapa den där kärleken med. Mitt liv, jag, min själ, är som en hink med ett litet hål i botten där det rinner ut litegrann hela tiden, och som mellan varven (ibland väldigt ofta) blir tillknuffad så att halva hinken skvimpar ut… och vart tionde år kommer det en morgon med lite dagg som lägger några droppar i hinken.

Och själv så kämpar jag varje dag, med affirmationer, medvetet fokuserande på de goda saker som är eller händer, fysisk träning och allmän skötsel av kroppen… jag tvingar mig att delta i sociala sammanhang som kanske var tionde gång faktiskt ger energi. Jag tvingar mig att ta nya kontakter. Jag tvingar mig att söka upp kulturella sammanhang, för att jag vet någonstans att det är bra för mig. Den lilla energi jag har kvar använder jag till att försöka göra mitt bästa för att bygga upp mig, för det mesta alldeles på egen hand och utan någons hjälp. Så med helt egna ibland enorma kraftansträngningar lyckas jag behålla ett litet, tunt lager vattendroppar på botten av hinken…

Det är inte ett liv värt att ha. Livet ska inte vara så att allt alltid är en kamp. Människor är inte värda att umgås med när nästan allt umgänge går ut på att jag måste vara uppmärksam på, och försöka skydda mig mot, andras strategier för att utnyttja mig och inte ge något gott (men gärna ont) tillbaka.

Och ändå ger jag inte upp… jag försöker igen, och igen, och igen. Och då får jag kritik för det från människor omkring mig, när de ska försöka ”hjälpa” mig.

Idag är det valborgsmässoafton. Igen. Och jag har inget självklart sammanhang där jag räknas till. Även denna högtid. Och jag är så in i märgen trött på att behöva kämpa för att slippa hamna i ensam-depp, så trött på att försöka vara positiv och försöka bjuda in mig eller haka på i sammanhang där jag är välkommen, men ”femte hjulet” på ett eller annat sätt. M bjöd in mig till sin familjs firande idag, och jag känner bara att… just nu orkar jag inte ”stå ut” med ännu en mer eller mindre obekväm situation i ett sammanhang där jag varken är känd eller enkelt passar in. Just nu orkar jag inte med vetskapen om att jag är ensam och inte självklart hör till någonstans, för elfte året i rad… just nu är jag bara ledsen. Och jag tänker stanna hemma och vara själv och vara bara ledsen.

Men jag hoppas trots det att alla ni andra får en riktigt fin valborg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s