I badkaret har jag cykeln

Denna kväll bjuder svt på två av de kulturakter jag haft förmånen att uppleva live det senaste året: Emil Jensen och Bruno K. Öijer. Själen njuter, även denna gång, och fast det ”bara” är på TV. Jag behöver mer Emil Jensen-vibbar i mitt liv, massor av mer sådant som han är och gör… det är kanske en bra affirmation att jobba på.

Som väntat var svaret från H… hårt, ensidigt, helt empatilöst faktiskt. Inte ett ord av det jag berättat om mig själv verkade han ha tagit in. Plötsligt hade han en massa åsikter som var motsatta till vad han skrivit hittills. Han drog till med några slag under bältet och härskartekniker när han ändå var i farten. Gjorde jordens grej av hur han minsann hade prioriterat att skriva till mig; det var mer än tydligt att han förväntade sig enorm tacksamhet från mig för det. Och tyvärr blev jag ju inte överraskad över det. Mitt svar blev att berätta hur allt såg ut från mitt håll. Vad jag inte hade minsta chans att veta eller fatta att han tyckte, eftersom han inte hade berättat vissa saker och som sagt sagt motsatsen om tidigare. Och så tryckte jag igen, flera gånger, på att jag tycker att var och en är ansvarig för de val hen gör.

Jag funderade lite på erfarenheten som jag har fått när det gäller människor som har ett offer-förhållningssätt till sina liv. Att det oftast är de som beter sig som allra mest aggressivt, och använder flest härskartekniker, när omgivningen inte ställer upp på deras krav och världsbild.

Sedan är det ett par trevliga herrar som skrivit lite, mer på småpratsnivån. Rätt skönt.

Fast jag kom igång med min dag rätt sent, så har jag faktiskt hunnit städa båda mina badrum, köra ännu en tvättmaskin, promenera till affären och handla lite mat, och ta in och laga punkteringen på cykelns framdäck som gav sig till känna igår. Jag måste ha cykeln på måndag, och i morgon har jag och dottern tänkt gå på en kulturgrej som styckar upp dagen. Så nu står cykeln nytvättad i mitt badkar. Där får den torka till i morgon, då jag kan smörja alla gnekande delar.

Lika obegripligt som vanligt, så har jag inte alls den där ensamma och uppgivna känslan idag. Fast jag på riktigt har varit själv hela dagen, inte pratat med någon (utom kassören i mataffären förstås). På vägen till affären passerade jag ett gäng män med indiskt utseende som spelade cricket på en lerig grusplan. Det gjorde mig glad; den där energin, att de kommer sig för och gör något kul tillsammans…

Det är fortfarande halvljust ute när klockan är kring halv tio. Det ljuvliga med den här delen av landet, den här tiden på året… Det blir en tidig kväll för mig, jag sov inte mycket nog i natt. Det blir riktigt bra det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s