Hur det böljar

Mejlade exkollegan om en eventuell lunch, idag eller senare i veckan, för att bland annat prata om de sommarplaner vi nämnt tidigare. Fick svar först när lunchen var väldigt nära i tid… och han kunde inte idag, vilket underlättade det faktum att jag då redan bokat upp lunch med M i stället.

Vi for iväg till annan del av stan. Hon skulle fixa ett ärende. Det var jätteskönt att byta miljö en stund, och vi åt enkel lunch på ett ställe på vägen. För en gångs skull hjälpte det faktiskt att få prata om gruset i mitt maskineri idag. Förmodligen för att hon, lite för ovanlighets skull faktiskt, verkligen lyssnade, tog in och reflekterade kring det jag sa… När vi kom tillbaka mådde jag faktiskt verkligen bättre. Att sätta ord på alla dumheter som skallen håller på med rensade nog bort en del av dem.

Hade ett kort möte med en kollega. Sedan ägnade jag, med dottern i telefon, en stund åt att fila på ett gruppmejl där det var lite viktigt att väga orden rätt. Till slut var vi nöjda, och skickade iväg det. Från centralt håll kom ganska snabbt ett lite väl skarpt och överspänt svar… jag suckade bara och struntade i att besvara det. Men när jag gick hem i tokblåsten funderade jag på att jag kanske borde svara ändå, för att ta på mig ”skulden” som den som skrivit pytsat på dottern. Jag var lite rädd att dottern tagit det hårt… men när hon ringde en stund senare för hjälp med att fila på ett nytt mejl till ännu en blivande gruppdeltagare, var hon bara ungefär lika axelrycknings-småirriterad över det där skarpa mejlet. Vi hjälptes åt att formulera ett diplomatiskt men ändå tydligt svar. Vi får väl se i vilken jord det faller… det känns lite nedslående med den åsiktshämmande signalen vi fick från centralt håll. Det bådar i värsta fall inte så gott för kvaliteten på det som vi planerar…

Så kom där ett svar från H. Ganska… all over the place, lite vingligt. Han mår visst inte så bra just nu… men uttryckte en massa glädje och entusiasm över det jag skrivit. Inte riktigt vad jag väntat mig, det får jag erkänna. Och så hade han gjort precis det jag skrev till honom att människor med otrygg barndom ofta gör: försöker ta kontrollen genom att gå för nära för snabbt… han hade sökt upp mig på nätet. Och för att hitta mig fick han jobba en del, vi har bara bytt förnamn med varann… Jag vet inte om han ville visa sig lite duktig som kunde hitta mig, eller om det handlar om förtäckt aggressivitet; ”jag vet vem du är och var du finns”… eller om det bara just handlar om att gå nära för att få kontroll. Jag tänker kommentera det framöver. Och jag tänker inte svara honom idag. Han föreslog flera olika kanaler för snabbare kommunikation framöver, och även där måste jag nog, för balansens skull, säga nej så länge.

Nog för idag. Det stormar ute, hoppas att jag ändå ska kunna sova i natt…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s