Gloomy sunday

Regnet fyller luften idag. Jag har gjort mina rehabövningar, plus några yogarörelser. Kändes helt okej. I övrigt har jag pratat en god stund med C, lagt lite tarot, hört lite radio, och skrivit ett längre meddelande till H, som svar på berättelsen om sitt liv som han skickade i natt.

Det kan hända att jag är för… blasé, på något vis. När det gäller människors inre skador och psykiska tillstånd. Även när det gäller mig själv. Det är som om… javisst, shit happens, och life´s a bitch, men någonstans under livet får man försöka höja blicken och ta sig mot en annan framtid. Släppa och gå vidare, lite. Helt kan man kanske inte det, och självklart behöver man få gå igenom och bearbeta saker som händer en, men någonstans kommer man till en gräns där det blir upp till en själv om man ska låta det som varit definiera resten av ens liv också. Ingen annan än man själv kan skaffa en ett bättre liv. Gör man valet att inte försöka ta de stegen, så blir man kvar i det gamla kända ältandet. Där vet man att allt kommer att fortsätta som det varit.

Eller jag vet inte. Det jag vet är att jag gärna pratar om sånt som både jag och andra varit med om, men utan sentimental offerattityd. Jag kan beklaga att jag eller andra har tvingats stå ut med att dåliga saker har hänt en. Men det har ju hänt, inget blir bättre av att man fortsätter tycka synd om sig själv eller förväntar sig att bli behandlad med silkesvantar för det…

Kanske kommer H, precis som mannen, att tycka att jag har ett för sakligt sätt att resonera kring hans personliga berättelser. Kanske är han en av alla som tycker att ”djup kontakt” med någon annan handlar om att grotta ner sig i de eländen man varit med om. Att om man pratar om vardagssaker så är man ytlig. I så fall, so be it, för jag har kommit dit med mitt liv att jag vill ha balans mellan det inre och yttre livet… jag vill att man ska kunna fokusera på det enkla och lättsamma också.

Hur som helst så har han samma slags närhets-issues som mannen hade, så vi lär inte bli ett par. Vi kommer kanske att skrivas med varann då och då, och få ut en del av det också. Och visst vill jag också ha fler vänner som jag kan ”analysera livet” med. Men jag kommer att fortsätta vara öppen för att hitta en varm, glad, ömsint man att ha en kärleksrelation med…

Då och då känner jag en stark längtan efter att ha en man i mitt liv. Någon som jag mår bra av och som mår bra av mig. Inget märkvärdigt, inga rosa passionsmoln att studsa runt på, utan bara den där glada, sköna känslan av att höra ihop med någon som man är helt avslappnad med att vara nära. Jag vill verkligen komma dit nu. Jag har levt för länge utan kärlek, och det är bra många år innan jag rimligen kan förvänta mig att dö, och så här vill jag verkligen inte leva till dess. Exkollegan, som kommer att vara ”tillgänglig” om bara några veckor, känns allt mer lockande att försöka satsa på… och jag vet ju inte att han vill satsa på mig, men jag tycker att hans vibbar har varit rätt tydligt åt det hållet ändå. Han är en bra man, verkligen, och attraktiv både fysiskt och på andra sätt. Med honom skulle jag med största sannolikhet inte få samtal av det slaget som jag kan ha med en sådan som H; det skulle förmodligen bli lite tråkigt rätt snabbt, men ju mer jag ser av potentiella män i mitt liv desto mer känns det som om det vore värt att leva med… faktiskt.

Men på det hela taget så har jag ju faktiskt ingen man i mitt liv just nu. Och ser väl inte heller särskilt tydligt om det finns någon på riktigt potentiell heller, eller hur jag ska göra för att hitta Honom, eller han hitta mig…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s