Nämen alltså

Idag har jag haft sand under huden hela dagen. Det gnisslar och skaver… småirriterad, lite allmänt less på det mesta. Någon del av det har med dejten att göra.

Har pratat med två av varandra oberoende kvinnor i olika åldrar om vad dejten sa igår kring feminism. Och båda har gått igång på flera cylindrar… och det är väl en sak, man har olika nära till irritation över åsikter som dejtens. Olika kort stubin. Min stubin är oftast väääldigt lång… för lång ibland.

Och jag har funderat på ifall det är fallet den här gången. Också, precis som med mannen… kanske tar jag mer skit än jag borde även denna gång. På något vis.

Vissa kommentarer från vännerna kring det han sa igår har fått mig att tänka på andra män jag träffat eller känt väl. De har uttryckt sig på i stort sett precis samma sätt kring feminism som dejtmannen. När jag berättade för F om hans uppfattning om feminism, sa hon: ”men han är ju en smart man. Det är väl klart att han vet att feminism inte handlar om att utesluta män och mäns rättigheter”. Det har också fått mig att fundera, inte bara kring hur han uttryckte sig kring feminism utan även andra ”kontroversiella” åsikter som han uttryckte under middagen i lördags då vi var alla fyra. För faktum är att han ju är en intelligent man. Det har han typ papper på. Men de åsikter han har uttryckt har varit enkelspåriga och onyanserade på ett sätt som faktiskt inte riktigt ligger i linje med den intelligens han har…

Han har tydligen sagt att han gillar att provocera folk. Men jag tycker att det mer verkar som om han säger det han faktiskt tycker, som är just onyanserat och lite för korkat för en såpass smart man, och tycker att han ska komma undan med det genom att påstå att han ”vill provocera”. Jag tycker att det verkar som om han, precis som mannen gjorde, vill få kläcka ur sig mer eller mindre otrevliga eller oförskämda saker till folk, men han är nog inte beredd att hantera om folk reagerar på det och det blir dålig stämning. Och då blir ju en sådan inställning både oförskämd och respektlös mot andra…

Han var faktiskt bitvis direkt otrevlig mot F:s sambo i lördags. Som han känner, och som i sin tur sätter honom på värsta piedestalen… och det enda jag ser som positivt med det är väl att jag inser att han är oförskämd inte bara mot mig, eller kvinnor, utan faktiskt mot vem som helst som han tydligen inte är tillräckligt rädd för att förlora. Det handlar om en maktmarkering; ”jag kan kosta på mig att bete mig så här mot dig, för jag är viktigare/mäktigare än du”…

För ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att det faktum att han, faktiskt helt utan anledning, tog upp frågan om feminism med mig igår, på vår första ”riktiga” dejt på tu man hand, var just… respektlöst. En markering mot mig: ”jag kan säga vad jag vill till dig, och om det får dig att ogilla mig så rör det mig inte i ryggen”. Att säga till en kvinna att man ogillar feminism, vare sig det beror på att man avsiktligt har feltolkat begreppet eller att man öppet och ärligt tycker att kvinnor inte ska ha lika rättigheter som män, innebär att man säger: ”jag tycker inte att du är en lika viktig eller värdefull människa som jag är”.

Det är inte särskilt intelligent att bete sig arrogant och nedlåtande mot andra människor. I synnerhet inte när man faktiskt inte är bättre, mer intressant eller mer intelligent än andra. Och en människa som visar rätt mycket ointresse för, och direkt mot, andra, blir automatiskt rättså ointressant.

Så nu känner jag mig lite störd över att jag sådär spontant sa att jag gärna ville prata mer med honom, och till och med drev fram en ny träff… jag känner mig lite dum, för han var säkert medveten om att han hade pushat gränsen med mig. På något vis blev det som att jag sa: ”jag är såpass intresserad av dig att jag accepterar att du behandlar mig respektlöst”.

Jag är för långsam med att reagera när människor beter sig illa mot mig… fortfarande är jag det. Jag fattar inte varför jag inte reagerar snabbare, och på ”rätt” sätt… och framför allt känns det lite obegripligt att jag ger mig in i en såpass liknande situation igen, så nära efter förhållandet med mannen. Varför har jag inte en sund reflex när det gäller människor som behandlar mig respektlöst!? Jäkla skräp, alltså…

Jag vill umgås med män som är glada, positiva i själen, som tycker om kvinnor som människor och som är jättetydliga med hur mycket de tycker om mig. Jag vill vara glad, jag vill trivas med de saker jag gör, bli glad av människor och händelser jag får… och när jag mår bra, eller rentav okej, så mår jag bra i i stort sett alla slags situationer. Jag har lätt för att se de positiva delarna i det jag får uppleva. Det borde vara något som är bara bra… men på något sätt får det mig att missa de saker som är mindre bra, och som jag borde notera.

Därav gruset i mitt maskineri idag.

Så nu känner jag att jag nog egentligen inte vill träffa dejten på lördag… men ifall han hör av sig så gör jag förmodligen det. Kanske får jag chansen att få reda på lite mer om varför han är som han verkar vara, så att jag åtminstone kan känna att jag har förstått något. Lärt mig något.

Vi får se hur det blir.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s