Tänka för mycket… eller för lite?

Har haft en riktigt härlig sista lediga dag. I morgon är det tillbaks i vanliga jobbgängor igen. Fast bara tre dagar denna vecka, det är rätt skönt ändå… Skulle lägga in en grej i jobbkalendern, och eftersom den är ihopkopplad med mejlen så hann jag se att det fullkomligt har drösat in mejl under dagen… så det blir lite att beta av i morgon.

När jag ätit frukosten i sängen i morse låg jag kvar och led lite av att fönstren jag ser ut genom från sängen var så vansinnigt skitiga. Det syns så extra mycket dagar som denna, då solen strålar… så till slut stod jag inte ut med det längre, utan hoppade upp och satte igång med att putsa dem. Tog fönstren i ett par rum till när jag ändå var på gång. Men alla mina fönster kan jag inte putsa på en dag, för då får jag inflammation i axlarna… så kanske tar jag fler fönster i helgen. Känns gott att kunna njuta av en ren vy från sängen och soffan i alla fall.

Putsar man fönstren, särskilt även mellan rutorna, så blir det skräpigt på golvet också. Så det blev en runda med dammsugaren i hela hemmet också… 🙂 Och när jag nu ser så bra ut på balkongen, blev det akut nödvändigt att städa bort fjolårets plantor som har blivit kvar hela vintern, eftersom jag inte hann rensa innan operationen och inte fick lyfta något efter den. M ringde, och fick hänga med i telefon medan jag röjde på balkongen… 🙂

Jag hade visst inte berättat för henne att jag skulle på ”riktig” dejt med dejten från i lördags, idag. Det blev lite prat kring det, och kring hennes relationssituation, som är ännu mindre befintlig än min för närvarande… 🙂 Men vi njöt båda av det fina vädret, och tyckte att livet är rätt gott ändå på det hela taget.

Så åt jag lite lunch, samlade ihop lite sopor att slänga och ett par kassar pantflaskor, och for iväg på cykeln till affären… insåg plötsligt att det var min första cykeltur sedan operationen i september. Kändes fint på alla vis! 🙂

När jag pantat klart for jag till apoteket för ett sista restköp, och därifrån vidare till sjukgymnasten som jag skulle träffa idag. Hon var en lite kärv dam, men väldigt konkret, och jag fick med mig ett par övningar som ska hjälpa upp mina olika ryggproblem. Fick också veta att min höft är lite skev, så jag fick totalt lägga-benen-i-kors-förbud för resten av livet… hur i hela friden ska jag lyckas med att komma ihåg det… 🙂 Det är otroligt obekvämt att sitta med benen rakt fram hela tiden. Fördelen med det är möjligen att det kommer att leda till att jag reser mig upp oftare… vilket ju bara är bra för ryggen… 🙂 Nåja, det är bara att anpassa sig. Och nu har jag ännu fler övningar att göra varje dag… det ska väl gå det också, ifall det faktiskt verkligen hjälper och jag slutar ha ont i ryggen.

Sedan gick jag till fiket där dejten och jag skulle ses. Jag satt där och väntade en stund eftersom jag blev klar tidigare än jag trott. Funderade lite på den tidigare mannen jag dejtade som hade samma yrke som den här dejten… och tro på tusan om han inte kom gående från andra hållet exakt samtidigt som dejten dök upp…! Vad är oddsen för det, kan man undra. Jag har inte sett den mannen på år och dag. Nu blev det så märkligt att jag tror att han kände igen mig också, och när jag reste mig för att hälsa på ny-dejten, med ett stort glatt leende, så såg det ut som om gamm-dejten en sekund trodde att det var honom jag hälsade på… det kunde ha blivit riktigt konstigt. Jag hoppas att gamm-dejten inte blev alldeles för illa berörd av det hela…

Nåja. Jag var nästan på väg att krama om ny-dejten när han kom, men fick inte riktigt vibbarna att han var inne på den linjen, även om han såg väldigt glad ut. Så det blev ett glatt ”hej”, och sedan gick vi och handlade fika. Eller, han handlade, även denna gång… jag skrattade lite åt det, men tror inte att han riktigt fattade varför jag skrattade.

Sedan satte vi oss. Började prata, lite trevande… jag frågade om han jobbade idag också, och det gjorde han, så jag frågade en del kring hans jobb och hur han förhåller sig till olika aspekter av det. Vi pratade lite om organisationer och ledarskap, fortfarande ganska försiktigt och trevande… Han var överhuvudtaget väldigt… försiktig. Som en helt annan människa än i lördags… och jag skulle ärligt talat gissa att han kände ungefär detsamma om mig. Det var helt olika sidor av oss som vi visade upp vid dessa två tillfällen.

Jag var lite mer gåpåig än senast, och än han var nu. Han frågade mig om mitt jobb, men jag vet inte riktigt hur intresserad han egentligen var av det jag berättade… han gav respons och kommentarer i alla fall. Någonstans mitt i något vi pratade om kom han in på ”feminism”, och det framgick rätt tydligt att det gillade han inte… men han hade lite svårt att förklara riktigt var han egentligen står i frågan. Han har ett väldigt biologistiskt perspektiv på människan, och utifrån det så menade han att det är naturligt att män är mer aggressiva än kvinnor. Samtidigt var han störd över att bli ihopklumpad (av andra) med män som slår eller våldtar… jag fick inte riktigt ihop det. Men frågade hur han menade, försökte förstå. Till slut sa jag att jag inte har så mycket åsikter kring just ”feminism”, för att jag så sällan pratar med andra om det… och jag vet inte riktigt hur han tolkade det, men vi släppte ämnet.

Sedan hann vi inte prata om så mycket mer förrän han fick telefon från någon kollega som ville prata med honom innan han gick hem. Han sa till personen att han skulle vara tillbaka om fem minuter, så jag förstod att han ville avsluta vår fikastund. Då hade vi ändå hunnit prata i 1½ timme… så jag var rätt nöjd också, för stunden. Men kände väldigt tydligt att jag ville prata mer med honom om fler saker, så jag sa det. Att jag hade en hel hög fler saker som jag skulle vilja prata med honom om… och hur såg hans planer ut för de närmaste dagarna? Jo… han skulle iväg i jobbet resten av veckan, men hade inget planerat för helgen. Så… kanske ses…? Lördag, kanske?, sa han till slut. Ja, vi säger det, och så får vi fundera mer på vad vi ska hitta på, och höras om det, sa jag.

När vi rest oss och bar iväg kaffemuggarna kände jag att jag ändå ville få sagt redan nu att vi faktiskt hade träffats förut. Och så nämnde jag situationen, och att han till och med hade ringt mig i det sammanhanget (som handlade om min vän som var sjuk). Han sa att F:s sambo hade berättat det för honom, och att han tyckte att jag såg bekant ut men att han inte kunnat komma på varifrån… och jag tyckte inte att det var konstigt att han inte kunde placera mig. Jag sa att jag blivit lite imponerad av att han hade ringt mig då, eftersom jag rent formellt inte hörde till dem som han kanske borde ringa om den saken… och han såg glad ut över mina ord. Sedan var han tvungen att gå. Och han kunde utan problem bara ha sagt ”vi hörs” och gått iväg… men han tog ett steg fram och sträckte ut armen för en kram. Jag kramade tillbaka. Hans kram var väldigt… inte-nära. Min hals hamnade i hans armveck… det var nog en av de mest distanserade kramar jag fått, tror jag…

När jag for hem kände jag mig ändå faktiskt bara glad. Det kändes som om vi hade haft en väldigt trevlig fikastund, jag hade fått en varmare känsla för honom… och jag tänkte när jag for hem att jag ville messa honom och tacka för en trevlig fika.

Men innan jag handlat mat och kommit hem, hade jag hunnit tänka tanken att… nu är jag kanske lite för på.

Jag tog kontakten efter lördagen. Jag föreslog att vi skulle ses igen. Han svarade visserligen att han också gärna ville ses, och kom med förslag kring tid och plats… men sedan kändes han ganska försiktig under vårt fika. Som jag avslutade med att fråga om han var upptagen de närmaste dagarna, och säga att jag ville ses och prata mer… och det är väl inget fel med att vara öppen med att man vill umgås med någon. Men… jag gjorde det inte precis enkelt för honom att tacka för sig i det här läget, ifall det egentligen var det han helst ville… jag sa visserligen ”ifall du vill alltså?”, men hur lätt är det att säga till någon som sagt att den vill träffas igen, att man själv inte vill det… inte alls lätt, skulle jag säga, av egen erfarenhet.

Så… en första tanke var att jag skulle messa och tacka för senast, och samtidigt säga att jag insåg att jag drivit på rätt hårt och att han absolut fick backa ur ifall han kände det så. Men sedan kändes det lite för… självnedvärderande, på något vis. Varför väcka den björn som kanske sover, och som kanske skulle fortsätta sova ifall jag inte varit där och petat i onödan, liksom…

Det slutade med att jag inte gör något alls, just nu.

När jag var yngre gjorde jag som det kändes i sådana här situationer. Blev jag intresserad eller ville umgås mer med någon, så sa jag det. Jag tog initiativ, utan en tanke på vare sig att den andra kanske inte ville eller att hen inte skulle säga ifrån om hen inte ville umgås med mig. Det funkade så gott som alltid. Och på ett sätt tycker jag fortfarande att det är rätt inställning; jag tar ansvar för att visa eller säga om jag vill vara med någon, och den andra får ta ansvaret för vad hen vill eller inte vill. Men jag har också lärt mig med åren att ganska många människor är så konflikträdda att de inte vågar tala om ifall de inte vill det som jag föreslår…

Jag kände, spontant och starkt i stunden då jag sa det, att jag verkligen ville veta mer om vem han är och om vi kan trivas ihop. Jag tycker att jag gjorde helt rätt som sa det. Men jag inser att det blev svårt för honom att tacka nej, där och då… och ifall det nu skulle vara så att han inte känner för att träffas mer med mig, så låter jag detta vara några dagar (ifall han inte hör av sig förstås).

Det är ju faktiskt också så att jag har bestämt mig för att jag vill ha en man som tydligt visar och säger att han är intresserad av mig. Så jag tänker nog nu att… jag låter det vara nu. Vi har bestämt att ses på lördag. Och har inte han hört av sig innan lunch på lördag så får jag väl göra det, men då kommer jag också att klargöra att ifall han känner att han inte riktigt vill ses mer så är det helt okej för mig, men då vill jag att han säger det.

Det är också fortfarande så att han verkar ha en del värderingar som kanske inte är så lyckade för att fungera bra ihop med mig. Jag är ännu inte helt säker på vad det är han egentligen menar eller tycker med vissa saker han säger eller gör… och jag tar helst reda på det innan jag bestämmer mig för om det är kompatibelt med vad jag vill ha i livet eller inte. Så här långt verkar det i alla fall som om vi kan prata även om känsliga saker, sådant som han är medveten om kan provocera andra, utan att bli arga och ovänner. Men det är rätt viktigt för mig att den man jag ska ha ett förhållande med verkligen på riktigt respekterar och värdesätter mig och mitt liv… jag vill kunna slappna av och känna mig glad tillsammans med den jag har ett förhållande med. Inte i någon slags potentiell kamp, hela tiden…

Så jag nöjer mig för stunden med att jag kände mig glad när jag for ifrån vår träff. Det har varit en bra dag på det hela taget, och det får vara bra så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s