Hormonstormen bedarrar och solen skiner

Första april idag. Jag lovar att inte skämta om något här… 🙂 Idag har vi haft den förmodligen enda vackra dagen för den här påskhelgen, rent vädermässigt. Strålande vacker dag.

Lunchade med M idag. Vi pratade ganska mycket om hur besvärliga känslor kan vara ibland… de gånger då man enkelt kan se rent objektivt att man har fler goda än dåliga saker i sitt liv för stunden, men känslorna ändå fladdrar mot botten. För henne är det nog så oavsett årstid, för min del är det mest märkbart den här tiden på året då ljuset kommer tillbaka och orsakar villervalla i hjärnans signalsubstanser. Det är några år sedan jag kände av vår-fluktuationerna i hjärnan nu. Å andra sidan har det varit tidigare år det har varit otroligt mycket besvärligare, och under längre tid… så allt är relativt. På det hela taget lyckas jag ändå faktiskt hantera känslowobblandet nu.

Dessutom känner jag att hormonerna i kroppen är på väg ut ur den här fasen för den här månaden.

Vi fick chansen att se en kulturgrej som var… mäktig. Ett framträdande som genomsyrades av kroppslighet och en väldig närvaro. Härligt.

Fick ett samtal strax innan hemgång om saker som har med grupper och samarbeten att göra, och som störde mig mer än det borde. Jag är väldigt trött nu, helt enkelt… behöver en paus från jobbet. Det blir skönt med några lediga dagar framöver.

Var och sjöng med kören. Det ger verkligen energi, körsjungandet. Vissa gånger mer än andra, och idag fick jag en bra boost.

I helgen stötte jag på en ex ute på krogen. Vi dejtade i två omgångar, några månader per gång, för ett antal år sedan. Det var jag som ledsnade till slut, och sa vad jag tyckte om vissa av hans beteenden. Efter det har han visserligen hejat när vi setts, men visat rätt tydligt att han inte vill prata med mig… så jag har låtit honom vara. Jag har förstått att jag sårade honom. När vi sågs i helgen sökte jag hans blick och hejade med ett leende. Han log faktiskt tillbaka när han hejade… men leendet försvann lika fort som det kom.

Så när han skickade mig en vänförfrågan på fejjan idag blev jag rättså… förvånad. Men glad, för all del, att han tydligen fick någon mer god känsla för mig av att se mig i helgen…

Och redan i måndags skickade ett-glas-vin-mannen en vänförfrågan på fejjan. Så nu är jag vän med honom där… och jag vill ju inte dejta honom, men han kan vara en trevlig vän att ha.

Ser lite olika program på tv med människor/karaktärer som har en massa personliga problem som gör dem väldigt svåra att leva med. Jag tänker igen att jag på många sätt hade tur, med att mannen faktiskt flyttade iväg härifrån… hur gärna en del av mina känslor än hade velat få fördjupa en kärlek med honom, så inser jag att jag aldrig skulle må bra av att ha honom inpå mig. Människor förändrar sig om de verkligen vill, och det är möjligt att mannen vill förändra sig och kanske åtminstone delvis också lyckas med det, men jag tror inte att han någonsin skulle ha ändrat sig till ett gott, tryggt och äkta kärleksfullt förhållningssätt mot mig.

Läste någonstans om något såpa-par som tydligen brutit upp från sitt förhållande. Vännerna till paret uttryckte sig så här: ”de kämpade om vem som skulle vara alfa i förhållandet”… och jag har tänkt på att man nog skulle kunna uppfatta vissa av de förhållanden jag haft på det sättet. Jag tror att mannen och jag hamnade i någon slags kamp av det slaget, och jag gör mig inte underlägsen, svag och korkad för att en man behöver att jag ska vara det för att han ska kunna tycka om mig i ett förhållande. Så jag behöver hitta en man som inte har det behovet. Kanske har jag tur och träffar en sådan man… vem vet. Jag vet i alla fall att mannen och jag bara skulle bli allt mer destruktiva för varandra om vi fortsatte att umgås.

Kom att tänka på ett kompispar jag umgicks med som ung. Hans pappa misshandlade både barnen och frun, och båda i mitt kompispar tyckte att det var hans mammas fel att hans pappa slog henne; hon höll ju på och argumenterade med honom, fast hon visste att han inte kunde svara med ord utan tog till nävarna när argumenten tog slut… så finns det många som tänker. Den som ”provocerar” är den som är skyldig till att bli misshandlad, fysiskt och/eller psykiskt. Men ett sådant synsätt fråntar varje enskild människa ansvaret för sig själv, sina egna handlingar och sina val. Och det kan man ju inte göra, för rent objektivt så finns det ingen annan än man själv som bestämmer hur man ska bete sig.

Mannen har klara tendenser till samma slags förtryckande, kränkande beteende som hans pappa tydligen använde mot mannen och hela hans familj. Han vill inte vara en sådan man, men uppenbarligen blir han sådan mot dem som kommer honom tillräckligt känslomässigt nära. Och det är inget jag kan påverka överhuvudtaget. Valet att bete sig så, eller inte bete sig så, det gör faktiskt ingen annan än han själv…

Skärtorsdag i morgon. Jag sov faktiskt åtta timmar i natt, för första gången på ca 1½ månad… det behövdes absolut, och jag är tacksam över att det kanske äntligen har vänt med sömnen. I morgon ska jag luncha med ett par goa kollegor. Och så kommer dottern hem, och jag hoppas få möjlighet att krama henne. Jag längtar efter henne… 🙂

Sedan – vips – så är det dagen då jag ska på dubbeldejten… 🙂 Jag har inga förväntningar på hur vi kommer att klicka med varann, faktiskt. För jag har absolut inget att gå på som ger mig någon anledning att tro vare sig det ena eller andra på det planet. Däremot är jag rätt säker på att vi fyra kommer att få en kanontrevlig kväll tillsammans… 🙂

Snart är det ledig tid. Snart. Mmmm… 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s