Flyga iväg

Häromdagen pratade kollegorna om mannen. Han hade tydligen skrivit till några av dem med anledning av att han fått brevet som de skickade honom förra veckan… och jag visste varken riktigt om, och i så fall hur, jag skulle fråga om det. Fann mig ganska snabbt dock, och frågade ifall han blivit glad över det de skickat… på det viset behövde jag varken signalera att han och jag har eller inte har kontakt. Sedan sa en av kollegorna att han tydligen hade ringt till kollegan han bodde hos när han var här, samma dag som jag skickade mitt sista meddelande till honom. Det väckte en gnutta oro i mig; kan han ha sagt något till kollegan om mig…? Det blev inte bättre när jag fick veta att han tydligen sagt till kollegan att han söker jobb i vår stad, och pratat med kollegan om jobbet jag tipsade honom om dagen innan…

Jag tror ju inte att han sagt något om oss. Han har varit mer än med på att ingen skulle få veta något under tiden han var här… men om han blivit förbannad på mig, eller bara mått dåligt, av det jag skrev i meddelandet, så kan jag inte känna mig hundra säker på att han inte… velat jävlas med mig, eller bara behövt prata av sig.

Ett tag funderade jag allvarligt på att gå och prata med den av kollegorna som står mig närmast. Fråga om det snackats något om honom och mig i gruppen. Men jag insåg samtidigt att gör jag det, så har jag släppt ut ordet… och även om jag hade fått kollegan att lova att inte säga något till någon annan, så är det obekvämt nog att veta att hen vet om det, när mannen kommer på tal framöver.

För det lär han säkert göra. Han har lämnat avtryck i gruppen. De gillar honom.

Men jag lyckades hindra mig från att prata med kollegan. Och försökte bestämma mig för att försöka lägga mannen till min historia i det avseendet.

Men förutom att jag kände att jag inte mår bra av att höra dem prata om honom, så kändes det inte bra att höra att han seriöst verkar söka jobb här… som han kan få i stort sett när som helst, alltså inom relativt kort tid.

För jag känner att hade han bott kvar i min stad, och droppat förbi på jobbet eller att vi stött ihop på stan, så hade hela den här separationen blivit otroligt mycket jobbigare för mig. Av två skäl: det ena är att han kan bete sig så otroligt elakt mot mig, och jag har inte helt fått tillbaka min motståndskraft mot elakhet (ifall jag någonsin får tillbaka den). Det andra är, som jag insåg idag på väg hem, att jag verkligen har haft öppna spjäll mot honom hela tiden… jag har inte skaffat mig någon gard som jag kan hålla upp om han blir för jävlig, eller för att bara hålla honom ifrån mig känslomässigt.

Det blev så, när jag visste att han skulle åka härifrån ett visst datum: jag lät relationen vara kvar, lika öppen hela tiden. Det kändes mer ansträngande att försöka avsluta eller stänga kontakten så länge som jag visste att vi skulle ses på jobbet nästa dag… jag tänkte att relationen får självdö när han åker i stället. Jag ville göra det mindre påfrestande för oss båda två.

Så småningom, på några månader kanske, kommer jag säkert att kunna ha en ganska oaffekterad, neutral vänskapsrelation med honom. Utan att reagera på om han vare sig flirtar med mig, kastar sig tokkär in i ett nytt förhållande som han gnussar i mitt ansikte, eller bara säger sånt som är sårande. Men efter hans extremt hårda, kalla sätt att uttrycka sig i helgen, förstår jag att han kommer att försöka göra livet surt för mig ett tag till. Tills han har landat i sitt liv, och känner sig någorlunda tillfreds med det.

Det är möjligt att om jag inleder en relation med en ny man de närmaste veckorna, så kanske det kan hjälpa mig att bli osårbar inför mannen. Om jag träffar en man som verkligen tycker om mig, och som också intresserar mig på riktigt. Då kanske jag kan flytta fokus helt från mannen. Så att vad han än säger eller gör så bekommer det mig inte.

Men om inte, så befarar jag att det kommer att ta några månader att bli så osårbar… och under den tiden vill jag inte ha honom i min stad.

Nåväl. Det är inget jag kan påverka, så tills vidare noterar jag bara att detta väckte en viss oro i mig. Vad som händer sedan får jag hantera när det händer.

Jag tror att ett skäl till att jag inte känner mig lika stark och glad som jag gjorde till i lördags, är att hela jag har varit på ganska högt varv under hela tiden då vi var tillsammans. Inte bara för att han är väldigt intensiv och varvar upp mig, utan också för att jag har haft så ovanligt fullt upp med sociala saker själv under just den tiden. Det var länge sedan jag var så ”uppvaktad”, hade så många som hör av sig och vill umgås, men också så många andra aktiviteter. Det har inte varit riktigt så sedan jag var ung… alltså sedan innan exet och jag blev ihop.

Jag har saknat det. Att ha saker på gång, människor att umgås med, nästan varje dag… och jag hann nästan tycka att det var ”normaltillståndet” igen, under den här månaden. Hann börja tro att den delen verkligen hade förändrats, att jag fått tillbaka det livet… även om jag egentligen visste att det inte alls var givet.

Och nu… ja. Jag har inte riktigt lika mycket på gång, lika många möten eller samtal med vänner, men… egentligen har jag fortfarande rätt mycket på gång. Har lunchat med en vän en dag, och med den lilla (privata) arbetsgruppen som ordnar en konferens framöver. Och träffat och pratat med lika mycket folk som när mannen var här.

Och jag behöver ju verkligen landa på en lägre intensitetsnivå. Jag behöver få tillbaka den stabila sömnen, behöver vila.

Men omställningen från ”superintensivt” och ganska gränslöst, till lite tråkigare, vanligare vardag… den kostar kraft. Det är ju så det är; det kostar att växla mellan starka känslor.

Jag känner mig lite less på jobbet just nu. Eller egentligen: jag är inte så sugen på att ta tag i saker som jag ska jobba med själv, och de flesta saker jag har att jobba med just nu innebär mer och mindre energikrävande brottningsmatcher med olika arbetsgrupper som drar åt olika håll. Jag har inte riktigt den energin just nu… och den energi jag har, vill jag hellre lägga på att utveckla privatlivet.

Och i helgen ska jag göra en sådan sak. Fara och rida med exkollegan. Inte omöjligt tar vi en gemensam middag efteråt, så det kan bli umgänge i stort sett en hel dag av helgen. Å ena sidan vet jag att jag mår bra och blir glad av att rida, å andra sidan känns det lite… pressande, lite som att jag måste prestera. Men jag ska försöka hålla det förutsättningslöst, och låta de känslor som kommer få vara där. I värsta fall blir det inställt för att det ska komma en massa snö i helgen… och då hittar nog jag och exkollegan på något annat.

Men nu när jag vant mig vid att i stort sett inte ha en enda dag då jag inte umgås med någon, så känns ensamma helgdagar nästan outhärdliga att behöva få tillbaka…

Jag skulle vilja och behöva höja blicken. Få perspektiv. Komma bort, byta miljö, göra något annat än att vara i min stad, på jobbet eller hemma… jag lämnar en öppning för att kanske fara till huvudstaden någon dag efter påsk. Gå på museer, kanske hitta på något mer, kanske tillsammans med mamma om hon vill haka på.

Att umgås med just mamma är tyvärr inte vad jag behöver som mest just nu. Hon har ju sitt eviga konkurrerande med mig om all slags uppmärksamhet. Och det blir ansträngande, mer än energigivande.

Men vi får se.Har jag riktig toktur så visar det sig att dubbeldejten och jag trivs så bra ihop att vi känner för att hitta på saker tillsammans efter den första träffen… 🙂 Tiden får utvisa. I morgon är det fredag. En dag i taget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s