Strykrädd

Idag har varit en betydligt mer stabil dag. Har jag riktig tur så är det värsta känslosvallet efter mannen över… men visst har det varit sorgsnare stunder även idag. Jag försöker reda ut hur jag får ihop mina känslor…

För ärligt talat. Där vi är nu så känner jag att jag har blivit strykrädd för honom.

Säkert precis som han varit för sin pappa under hela sin uppväxt. Med den skillnaden att mannen aldrig slagit mig, aldrig ens kommit nära något som skulle kunna uppfattas som hot om fysiskt våld. Däremot kan han vara… oberäkneligt brutal rent psykiskt.

Jag trodde inte att jag skulle kunna bli skrämd för att våga säga öppna, varma saker till eller om någon igen. Men så har det blivit med mannen. Jag vågar inte visa sårbarhet. Och den här gången beror det inte på någon inre spärr i mig. Det beror bara på hans oförutsägbara psykiska våldsamhet.

Så jag inser ju, logiskt, att den här mannen ska jag aldrig släppa nära mig igen.

Någon del av mig känner sig rentav… som en förlorare, för att jag lät honom få såpass känslomässig makt över mig som jag faktiskt gjorde. Men jag ska göra vad jag kan för att inte låta den skammen ta över. Man vet ju faktiskt inte det man vet förrän man vet det. Och ibland tar det mer tid än önskvärt innan man kommer ikapp, och ser saker och förstår att det är nu det är dags att ta sin Mats ur skolan… på många sätt är jag glad att han faktiskt har flyttat långt härifrån. För hade han bott, och jobbat, kvar så hade jag nog haft väldigt mycket svårare för att ta mig ur situationen…

Jag säger inte att han är en ond jävel. Även om han är det – också. Han är… komplex. Flera saker med honom är fascinerande, intressanta, attraktiva. Han kan vara snäll när han har den luvan på sig. Men han kan också bete sig utstuderat elakt när den mössan sitter på… och såvitt jag förstått på vad han sagt själv så har han inte själv någon kontroll över vad som slipper ur honom.

Jag ser på min egen beskrivning att han är en man som har potential att bli en kontrollerande, destruktiv och förtryckande partner. Den totala brist på balans som han själv säger att han har är inte bara besvärlig; den skulle kunna leda till att han kränker, förnedrar och förtrycker en kvinna. Mig, i det här fallet.

Och jag vet att det är en sorts man som ligger allra längst ifrån vad han vill vara… och det tror jag faktiskt verkligen på. Han hatar hur hans pappa har behandlat sina barn och fruar. På riktigt. Men han har nog aldrig på riktigt bearbetat effekterna av att ha vuxit upp i en sådan miljö… så han har tagit efter alldeles för mycket av sin pappas beteenden.

Kanske har den här tiden med mig fått honom att se det själv. Han är jäkligt ”smart” när det gäller att förändra sitt liv och att se saker som de är, så det är inte alls omöjligt. Och jag tror faktiskt inte heller att det är omöjligt att inom några månader eller år så har han faktiskt bearbetat de här bitarna i sig själv, och på riktigt ändrat det beteendet. Han har den kapaciteten, som väldigt, väldigt få människor faktiskt har. Det var ett av de största skälen till att han fascinerade mig så mycket som han gjorde.

Men jag tror inte att jag någonsin kommer att känna mig trygg med honom igen.

Människor med psykopatiska drag har ofta förmågan att… trollbinda andra, genom att visa upp både de känsliga, varma, till synes ärliga och öppna sidorna, och de totalt känslokalla. ”Vanliga” människor, som jag i det här fallet, kämpar på länge med att försöka få ihop de två totalt olika sidorna hos den människan. Vi som inte själva har den här… personlighetsklyvningen, fastnar lätt för den sortens människor. För vi vill tro på de fina sidorna.

Kanske var det det han såg hos mig. Kanske var det därför han närmade sig just mig. För att jag är ärlig med den jag är, och en huvudsakligen vänlig själ som bryr mig om och vill andra väl. En som man ganska enkelt kan utnyttja, om man har psykopatiska drag… han är inte den första av den sorten som jag råkat på, sedan det tog slut med exet. Innan exet kunde sådana människor inte locka mig till sig. Men efter exet gick hela min relationsmässiga kompass sönder.

—

Jag sörjer att jag lät honom manipulera mig. Att han fick mig att känna mig ful, värdelös och föraktansvärd, innan allt var över… att han fick förnedra mig. Även om mina slutord lugnt och tydligt klargjorde att det är slut med det nu. Men ändå – hur han behandlade mig, hur han fick mig att känna mig, gjorde lite för mycket skada i mig innan jag slapp fri… det var det jag försökte förklara för honom sista kvällen, när han blev så galet arg på mig för att jag sa de sakerna.

Och det är klart, har man skaffat sig en strategi, vare sig det är medvetet eller omedvetet, för att behålla kontrollen över andra, så vill man ju inte gärna att andra ska säga att de ser vad man gör… och då kan det vara effektivt att förvirra och skrämma den andra genom plötsliga raseriutbrott.

—

Jag är inte fri än. Inte helt.

Jag är glad att han inte hör av sig. Jag behöver det extremt mycket, att få vara ifred och hitta balansen i mig själv igen. Och det hedrar honom ändå att han förstår det, och åtminstone i ord (och nog faktiskt också i känsla) verkligen inte vill vara en man som kränker kvinnor. Trots att han gör det. Han vill verkligen vara motsatsen till hur hans pappa var… men han ser inte hur han är. För ingen har gett honom den tydliga responsen, före mig.

—

Jag sörjer att jag släppte honom närmare mitt hjärta än han släppte mig till sitt. Jag sörjer att han inte tyckte om mig så mycket som jag hade behövt, och förtjänat, att han hade gjort.

Jag är genomdålig på att ha en beredskap för människors psykiska brutalitet mot mig. Och det skitar verkligen ner min själ, de gånger jag blir behandlad så. Jag sörjer att även denna relation slutade så… fult. Smutsen blir kvar någonstans i mig; den kan försvinna efter lång tid, men det är inte alltid den gör det. K, för två år sedan, avslutade med några olika drag som var avsedda att få mig att må dåligt. Mannen kring nyår tog också i med väldigt omotiverad destruktiv kraft när han bröt. Och nu mannen… På ett sätt når deras destruktivitet mig inte ända in, eftersom jag ser vad de gör och inser att det inte handlar om mig, i någon annan mening än att de känner att de har förlorat något till mig och vill återställa sina övertag. Men samtidigt så… blir man misshandlad så lämnar det ärr.

—

Jag märker att jag har svårt att känslomässigt minnas vissa av de goda, nära situationerna vi hade. Den mekanismen uppstod i mig när det tog slut med exet; det gjorde så sinnessjukt ont att tänka på de fina sakerna så jag stod faktiskt inte ut. Jag lärde mig att förtränga, då. Så jag förstår att mannen både berörde mig på riktigt, och skadade mig på riktigt.

—

Jag är glad att det är ett par veckor tills jag ska på den där dubbeldejten. Jag hoppas att den tiden ska räcka för att jag verkligen ska lyckas få ut mannen helt ur mitt känsloliv. För annars… blir det väldigt svårt, kanske omöjligt, för mig att vara öppen för den nya mannen. Och det är en process som jag inte kan göra mycket åt; den handlar just om tid.

Men i morgon är en ny dag. Kanske bidrar den till att ta mig några steg till mot att bli hel igen…