Mellanlandning

Det är så mycket lättare att behålla balansen om man aldrig släpper greppet om sina känslor, än det är att återfå balansen och stabiliteten om man väl har låtit sina känslor löpa… ungefär så skrev jag i förra inlägget.

Jag hörde någon säga häromdagen något i stil med att man utsätter sig för en enorm risk om man öppnar sina dörrar och släpper in någon. Men att det samtidigt är det enda sättet om man faktiskt vill få uppleva lyckan i kärlek.

När jag gick från jobbet kändes det fortfarande otroligt svajigt i mig. Värsta hormonstormen, på något vis. Säkert efterdyningar av inte bara all destruktiv dramatik som förra veckan bjöd på, utan också ett slags baksmälla av att ha vant sig vid den fysiska (och känslomässiga) närheten, och sedan förlorat den igen.

Jag lunchade med manliga vännen A idag. Berättade om förhållandet med mannen. Sin vana trogen kunde ju A inte låta bli att försöka sätta en etikett på mig genom att säga att ”du träffar visst bara känslomässigt instabila män?”. Jag svarade på det att det har varit några stycken sådana under mitt liv, men att de faktiskt inte alls överväger. A mår inte bra just nu, det märks väldigt tydligt och jag förstår varför det är så, även om jag också sa till honom att om det är någon gång som han verkligen behöver behålla sin optimistiska livssyn så är det nu, när sjukdomen gett sig till känna igen…

Jag berättade också för A om hur mitt mående i allmänhet har förbättrats så väldigt mycket det senaste kanske halvåret. Att det har märkbar effekt på människorna omkring mig, att jag får en återkoppling som är mer positiv än jag upplevt på väldigt många år. Och att jag känner tydligt nu att jag inte vill leva som singel längre, att jag behöver den fysiska närheten och att dela tillvaron med någon. Jag tänker göra mitt bästa för att fortsätta vara öppen, och träffa någon att leva med.

Jag vet inte i vilken utsträckning just han märkte av min förändrade utstrålning, för han mådde såpass dåligt i sig själv, och då märker man ofta inte mycket av hur andra är eller mår. Men han önskade mig all lycka till med att fortsätta på min inslagna väg innan vi skildes åt.

Tillbaka på jobbet fick jag ett meddelande från K, som jag har umgåtts en del med under tidigare år men som jag till slut tokledsnade på för att han är så raka motsatsen till mig när det gäller det mesta som är viktigt; värderingar, beteenden, synen på kärlek och relationer. Frågar man honom skulle han säkert påstå att det har varit något mellan oss, men det har det inte. Om man inte räknar jävulskt stor irritation från min sida, förstås… 😉 Han vill vara ihop med någon, i stort sett vem som helst. Kontakten mellan oss har varit rätt frostig det senaste året, sedan jag ifrågasatte hans val och synsätt på ett sätt som han bara blev tvungen att obstruera mot, försöka ”vinna” över mig.

Vi träffades på musikgrejen i helgen. Han vågar knappt hälsa på mig numera… 😉 Så jag gick fram och gav honom en kram och sa ”hej”. Han svarade med att börja skryta och prata om sig själv, på ett sätt som blev… direkt asocialt. Men jag struntade i det, var bara snäll med honom. Vi pratade bara väldigt kort.

Och idag skickade han mig alltså ett meddelande på fejjan. Bara för att säga att han tyckte att jag hade varit strålande vacker i helgen… 🙂 Det har han faktiskt inte sagt till mig förut. Dessutom tyckte jag att det var väldigt fint av honom att, några dagar efteråt, skriva till mig för att säga bara det. Så jag blev väldigt glad och tackade så mycket för komplimangen. Han svarade med bara en smiley, och sedan var det inget mer.

Det var skönt också för att det gav mig en liten bekräftelse på att de komplimanger och uppskattande blickar jag tyckte att jag fick i lördags, faktiskt inte bara var inbillning från min sida. Jag blev verkligen glad över hans ord.

Jag blev bara svajigare och svajigare i känslorna under eftermiddagen. Inte på grund av något yttre, och inte bara för att jag tänkte på mannen heller. Det var som om något hände med mitt hormonsystem. Och jag lyckades inte ta kontroll över det…

Sedan jag promenerat hem tog jag tag i rehabträningen. Det hjälpte… det räckte för att jag skulle få tillbaka den känslomässiga balansen, åtminstone någorlunda.

Sedan har jag läst igenom det jag skrivit här om mitt och mannens förhållande. Och ser verkligen att… jo, det har varit väldigt lärorikt på många sätt. Jag har fått stunder av underbar närhet, utan tvekan. Och jag ser att mannen är alldeles för känslomässigt komplicerad (och dessutom destruktivt lagd) för att jag skulle vilja ha honom i mitt liv just nu.

Han har fortfarande inte svarat på mitt sms igår. Och nu tänker jag att det kan bero på att det faktiskt lät som om jag ville att vi skulle pausa genast. Eller rentav som att jag önskade lycka till med livet, och hej då… Jag tänker inte göra något alls åt det. Vad han än tror eller tänker så är det faktum att jag inte har en aning om var på känsloskalan hans reaktion befinner sig, tillräckligt talande för att jag inte ska honom inpå mig just nu. Alls.

Det enda jag ska göra är att fortsätta sträva efter att få tillbaka min egen balans. Så är det nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s