Det goda livet

Det har varit ungefär en månad. Som mannen och jag har haft ett förhållande. Även om han har gjort slut i steg efter steg, med start redan dag två.

Trots extremt intensivt umgänge och för lite sömn under alldeles för lång tid, så dröjde det till förra veckan innan jag dippade ordentligt. Och det trots att han under största delen av tiden har sagt och gjort saker mot mig som… är väldigt inte okej. Taskiga saker. Osnälla saker.

Kraften som jag kände att jag byggt upp det senaste halvåret har hållit bättre än jag riktigt trott. Det är bra, det är jag glad för. Men den höll inte hela vägen… sista kvällen hade jag hunnit bli medveten om vilka skador han åsamkat mig. Och när jag berättade om dem för honom, om hur jag var rädd att jag tappat kraft på några områden, kraft som jag var rädd att jag inte lätt skulle kunna återta, så blev han… helt enkelt väldigt arg.

Tyckte att jag valde väldigt fel tillfälle att ta upp de sakerna. Sa, som tidigare gånger: ”det var inte därför jag kom hit.” Tyckte att jag inte fick säga de sakerna eftersom vi inte hade kommit överens om det på förhand… och att jag utsatte honom för en väldigt utsatt situation, eftersom han inte hade någonstans att ta vägen.

Jag hade verkligen inte alls tänkt på saken på det sättet. För att jag själv inte alls skulle ha tänkt som han där… jag har sovit med män som kränkt mig rätt ordentligt, för att det inte funnits något alternativ. Stått ut, så länge som det varit nödvändigt. För att ibland så är det vuxna livet precis så hårt och kallt och potentiellt farligt. Det förvånade mig att en man med så hårda värderingar och så mycket distans till andra människor kunde tänka så som han gjorde…

På vissa sätt är han ganska typisk för att vara man: hans känslor är extremt känsliga och ska hanteras med varsamhet, men själv behöver han inte på minsta vis bry sig om hur något han gör känns för någon annan. Det finns en narcissism hos de flesta män som… är så häpnadsväckande osympatiskt egocentrisk att den blir väldigt svår att bemöta. Man blir helt enkelt väldigt generad själv över att få se den, så det går inte riktigt att peka på den. Den är för… rubbad, helt enkelt. Den kan bara förbigås med tystnad.

Men det som jag är lite för dålig på i sådana situationer, är att faktiskt ta mig ur dem så fort jag bara får chansen.

Jag gissar att det handlar om en ovilja att acceptera att den här människan som jag har valt att släppa inpå mig, in i mitt liv, verkligen inte på något sätt är värdig att finnas kvar där. Ett behov av att rättfärdiga mina egna val inför mig själv, helt enkelt.

Den sista kvällen sa han argt att han skulle gå och lägga sig. Sedan gick han på toa. Och kom ut därifrån… och sedan var det bara tyst en lång stund. Till slut gick jag iväg för att se vad han egentligen gjorde. Då stod han i hallen och stängde sin väska… och jag frågade vad som hände, vad han gjorde. ”Det jag borde ha gjort för tre veckor sedan”, sa han, medan han slängde på sig jackan.

Men du… sa jag, medan jag gick fram emot honom. ”Rör mig inte”, sa han. Typ sju gånger på raken. Och även sedan jag sagt att ”jag ska inte”. Sedan sa han: ”och ta inte kontakt med mig”. Med hatiskt, vilt tonfall.

Jag sa inget. Förrän jag sa ”vart ska du ta vägen?”.

Jag såg på honom att han var millisekunder från att säga ”det ska du skita i”. Sedan var det antagligen någon spillra av vett i honom som insåg att jag skulle bli överjävulskt orolig om han bara tog alla sina saker och drog, kvällen innan hans flyg hem skulle gå… så han sa att han kontaktat sin kompis, som skulle komma och hämta honom. Okej, sa jag. Sedan inget mer.

Han samlade ihop sina saker utan att se på mig en enda gång. Sedan gick han ut, och skulle ha drämt igen dörren om jag inte haft grannar… men han sa inte ens hej då.

Så jag gjorde inget. Lät honom gå. Gick och la mig. Chockad, visst. Men… van. Vid det här laget. Vid nära människor som beter sig extremt psykiskt våldsamt mot mig. Herregud, hur många gånger har min mamma inte gjort ungefär samma sak… man blir avtrubbad till slut. Även som hyperkänslig personlighetstyp.

Till min (faktiskt!) förvåning, så hade han skickat mig ett sms någon gång under natten. Kort, bara att han önskade mig ett lyckligt liv, ungefär. Men uppenbarligen ville han inte ut ur dramat riktigt än, ändå…

Och jag svarade honom, där vid fyrasnåret på morgonen när jag vaknade. Att jag önskade honom allt gott också. Och att jag var väldigt ledsen för bådas skull att det som ändå till stora delar varit något fint hade slutat på så hemskt sätt.

På morgonen, när jag skulle till jobbet och visste att hans avresa närmade sig, skickade jag ännu ett sms där jag önskade honom en bra resa, och att det skulle kännas skönt att komma hem.

Det svarade han på. Att han satt på flygplatsen, med några timmar tills flyget skulle gå. Något i hans meddelande signalerade att han ville prata… så jag svarade att om han ville prata så kunde han ringa. För att ”allmän-prata”, inte för att prata om det som hänt, för hittills har han reagerat extremt allergiskt mot att prata om dåliga saker som varit mellan oss.

Han ringde. Och ville omedelbart prata om det som hänt. För att han (för en gångs skull) tyckte att det var jag som gjort fel, och han gjort rätt… då gick det bra att ”älta det som hänt”.

Och för all del, det är han och inte jag som får allergiska reaktioner på att prata om sådant som hänt mellan oss. Så för min del var det inget problem. Han fick vräka över mig att jag borde säga att jag hade gjort fel. För det är viktigt för honom, att andra säger att de har gjort fel när han tycker att de gjort det.

Nu kunde jag ju inte göra det… för jag såg inte alls situationen så som han gjorde. Jag såg inget skäl till varför jag inte skulle ta vår sista kväll tillsammans för att prata ut om hur det vi haft har påverkat oss.

Men jag hade inga som helst problem med att säga att jag förstod att från hans perspektiv så hade jag gjort fel. Eller att konstatera att han inte hade gjort något kvällen innan för att just det samtalet skulle uppstå. För det var ju verkligen inte det som hände den kvällen som jag hade behov av att sätta ord på – utan det som hänt innan det.

Och tydligen räckte det som ”ursäkt” för honom. För han slappnade av lite och sa att han kunde gå vidare från det.

Sedan sa han att han skulle komma att ha några riktigt tunga dagar framför sig när han kom hem. Jag förstod att han inte bara menade den vanliga separationsångesten som tydligen alltid drabbar honom när han måste skiljas från människor som han gjort sitt bästa för att slå sönder och samman för att hålla ifrån sig men som (för att de) betyder typ allt för honom, utan att det skulle bli ännu tyngre av att vi skildes åt som vi gjorde.

Och mitt hjärta värkte, och värker, verkligen för honom när det gäller att han ska må dåligt… trots att han inte på minsta vis känner eller agerar enligt något likartat när det är omvänt. Men jag vill verkligen inte honom något illa, jag vet hur jävla illa han har haft det och blivit behandlad under hela början av sitt liv och jag känner i hela mitt hjärta att så ska ingen behöva ha det och har de haft det så så får det verkligen räcka med det.

Det är vem jag är. Oavsett vem han är. Det gör mig kanske till en idiot. Men i det avseendet är jag hellre en kännande och medkännande idiot än ett känslomässigt missfoster. Det handlar om vem jag är i relation till mig själv, det handlar om självaktning och självrespekt och mänskligt värde.

Jag är trots det ingen omedveten idiot. Jag ser att han behandlar mig oacceptabelt när han gör det. Och han blev defensiv och aggressiv igen när det handlade om att jag hade ”gått med på” att ha en relation med honom trots att jag visste att han inte ville ha att förhållande med mig i längden… och även mina känslor lever och noterar när jag blir orättvist och ociviliserat behandlad. Så vårt samtal fick mig inte att må bra.

Sedan… rullade dagen på.

Han skrev ett aningen känslosamt meddelande under dagen. Jag fattar att hans känslor är så komplexa att han inte på något vis kan hantera dem eller ens riktigt förstå dem själv. Det ursäktar absolut inget i form av beteende från hans sida. Men det gör honom till ett inte hundraprocentigt monster…

Han… sökte kontakt. Hela dagen. Och jag svarade på det. Min plikttrogenhet krävde det av mig, och min medkänsla. Jag gav honom den tillgång till mig som han behövde, den dagen.

På kvällen ringde han igen. Helt speedad. Gjorde återigen en sak av att det han saknade av tiden i min stad var en uppräkning av allt och alla – utom mig. Och det sårade mig, igen. Men jag lät det passera. Igen.

Tills han kläckte ur sig att han pratat med en kompis som han tänkt på skulle passa ihop med mig. När jag frågade varför, svarade han: ”för att ni båda är idioter”.

Där gick min gräns för hur långt jag kunde sträcka mig i att skratta åt de saker som han påstod var skämt. Så jag skrattade inte. Jag sa inget alls.

Sedan… fortsatte jag att… knappt säga något alls. Men att inte svara på hans desperata, otrevliga sätt att ”skämta”.

Till slut insåg han att han hade trampat över gränsen. Igen. Och eftersom jag inte sa något alls, valde han att… kliva av samtalet. Avsluta. Jag sa ”god natt” med relativt snäll röst. För jag varken orkade eller ville bråka mer med honom.

Sedan… sov jag. Ganska lugnt och bra. Tillräckligt.

Och det blev en ny dag.

Jag hörde inget från honom. Och det var rätt skönt.

Solen sken. Jag promenerade till jobbet. Hade en stund över innan dagens första möte. Tog den till att surra lite jobb med en kollega. När chefen passerade sa jag till honom att det förvånat mig lite att jag fått en inloggning till ansökningar för en tjänst som har med mig att göra, men inget besked först om att tjänsten nu var ute. Han… kunde liksom inte släppa det, bad om ursäkt flera gånger för att han inte hunnit prata med mig om det, och jag fick säga flera gånger att det inte var ett problem utan att jag bara blivit förvånad.

Sedan fikade jag med kollegorna. De som känt mannen, som funnits intill under hela vår process, men som inte fått veta något från vare sig honom eller mig. De pratade om honom, om en sak de gjort som han kommer att få veta inom kort. Ett slags… kärleksförklaring, eller uppskattning, eller signal om att han betytt något för dem. Det gjorde mig glad, att de verkligen bryr sig om honom, sådär som han knappt vågar tro att de gör…

Sedan skulle jag och chefen och en annan i min ledningsgrupp gå på besök till min förra, gamla, mångåriga arbetsgrupp. De där människorna som jag har en långvarig och helt annorlunda roll i relation till.

Jag borde förmodligen ha varit mer nervös än jag var. För att jag skulle befinna mig i en situation där jag skulle upprätthålla minst ett par väldigt olika roller samtidigt. Men det var jag inte. Och det gjorde mig glad, särskilt i efterhand, när jag insåg hur lite det bekom mig…

Jag pratade med den andra i min ledningsgrupp innan vi gick. Om ditt och datt, men också om hur jag ville att den personen skulle ställa sig positiv till att släppa iväg en av hens anställda på en utbildning som jag hittat och ville få med mig fler till. Jag kände att jag… på något vis lyckades charma den personen. På ett sätt som inte var avsiktligt, utan som… kanske, förmodligen, var ett resultat av hur tiden med mannen har påverkat min självbild och min egenkraft.

Det finns fler, särskilt män, i min jobbgrupp, som jag märker att jag numera… påverkar. På sätt som jag inte gjort på så länge att jag inte ens minns hur det var, och därför inte riktigt vet hur jag ska hantera… men jag ser det, låter det vara vad det är. Gör inget åt det.

Så träffade vi min gamla arbetsgrupp.

En av dem träffade jag senast när jag kramade honom mot hans vilja, i samband med en ceremoni med anledning av att en kollega och för mig närstående människa dog. En av dem har jag inte träffat på evigheter och har ingen jättenära relation med, men ingen dålig sådan heller. En av dem mötte jag häromdagen när jag gick hand i hand med mannen, och hen valde att inte låtsas se mig, förmodligen för att något med att jag gick hand i hand med mannen kändes konstigt för hen. Och den sista av dem är exkollegan som jag lunchat med regelbundet under några år nu, som är på väg att separera från sin partner och som visat rätt tydligt intresse för mig.

Och där satt jag, med två män från min nuvarande arbetsplats och med min helt annorlunda identitet och tillhörighet och roll.

Och det kändes inte ett dugg obekvämt. Svårbegripligt, men underbart, nog.

Jag förtydligade när min kära chef var oklar. Jag kände att han var mer osäker än jag skulle önskat i mötet med mina gamla kollegor. Och han gav mig en betydelse och en komplimang inför dem som… gjorde mig så generad att jag skrattade högre än befogat.

När mötet var över, var solförmörkelsen på sin topp… och jag ville gärna få se den, i den mån det var möjligt. Men jag hade en lunchdejt med en annan kollega ett par trappor upp, så jag gick dit, och hon var inte riktigt färdig, så vi bestämde att ses utanför. På väg ner igen fick jag sällskap med exkollegan som jag nog har något på gång med… och jag var så exalterad över solförmörkelsen så det var allt vi pratade om. Utanför såg vi genom samma glas, pratade lite personligt men inte mycket, men hade en… närhet.

Och så kom kollegan jag skulle luncha med. Och vi gick iväg.

Och åt lunch. Det första hon sa var samma som en annan kollega sagt länge nu: att jag såg så strålande och glad och lycklig ut…

Och jag fick säga som det var, med mannen. Att det varit turbulent och bitvis väldigt destruktivt och att jag inte var helt säker på i vilken utsträckning jag har förmågan att studsa tillbaka till det goda läget jag var i när jag träffade honom… men att jag hoppades, ändå.

Sedan pratade vi om dejten som hon fixat åt mig. Att det är en bra man… kanske en som skulle kunna vara bra för mig. Och att jag inte, just nu, känner mig trygg och stabil och med självkänsla nog för att våga tro att han skulle tycka att jag är intressant för honom… men att vi ska försöka ta det som att vi bara är fyra personer som går ut och äter tillsammans, där jag är en kollega till kollegan ( 🙂 ) och han är en kollega till hennes sambo… vi vet ju alla vad tanken är med alltihop, men jag ska göra mitt bästa för att ändå tänka så.

Och jag kände att trots allt som varit, så bär min energi mig mer än jag förstår själv…

Jag gjorde kollegan sällskap tillbaka till hennes jobb för att hämta hennes dator. Medan jag väntade på henne passerade flera exkollgeor, och hälsade glatt och varmt på mig. En av dem stannade och pratade personligt en stund.

Jag passade på att skicka ett meddelande till mannen. Fråga hur han mår. Han svarade att det var okej, men att han saknade min stad… och jag svarade att den nog saknade honom också, eller att i alla fall hans forna arbetsgrupp gjorde det, att de pratat om honom i morse. Han svarade att det gjorde honom glad. Så frågade han hur jag mådde. Och jag svarade som det var: helt okej. Så berättade jag kort om de glada saker som dagen bjudit på. Och han svarade ”det är rätt åt dig :), passa på och njut!” Så skrev han att där han var så var det grått och mulet… och jag svarade att ja, det är nog faktiskt rätt åt mig, att ha det bra. Men att han inte för det förtjänade att inte ha det bra… och säkert tre gånger skrev jag att han gärna fick ringa om han behövde. Han svarade inte på det…

Så fikade jag med kollegorna. En av de finaste, närmaste, som också visat outtalad medkänsla sedan mannen åkte, sa när jag kom: ”hej Leva, var har du varit??” … ”hela ditt liv”, svarade jag lite tramsigt… men jag insåg att hon verkligen… knyter an till mig. Saknar mannen, på något vis, och inser att jag… är en länk till honom, har haft något med honom. Ingen säger minsta lilla ord rent ut. Men jag förstår att flera, kanske alla, förstår.

Alla, även chefen, har blivit… förändrade. Sedan jag valde att släppa mannen närmare mig. Det är som om det har förändrat mig på något vis, har gjort att de ser att jag är… ännu mer än de sett sedan tidigare. Jag har varit en person med koll på mycket mer än de har, och det har de respekterat mig för, men plötsligt har jag dessutom blivit någon med… ett känsloliv. Det… förvirrar dem. Märker jag.

Under så jäkla många år har jag trott och känt och uppfattat mig själv som en som inte spelar någon roll för andra. Och plötsligt fattar och inser jag att jag har ganska ordentligt stor inverkan på en hel massa människor… väldigt mycket mer än jag kunnat ana.

Jag inser att min chef nog plötsligt blivit… någon slags förälskad i mig. Det vet jag verkligen inte alls vad jag ska göra med.

Till slut ringde mannen, när jag just var tvungen att svara en kompis på ett sms eftersom vi strax skulle ses. Han sa att han skulle åka och besöka den lilla familjen som han umgåtts en del med, där det finns ett barn som står honom nära, men i övrigt var han så undfallande och ursäktande att det gjorde lite ont i mig. Han ville inte på villkors vis vara till besvär för mig, fast han inte alls var det… men vi avslutade samtalet ändå, när jag träffade ett par exkollegor som jag småsurrade snabbt med.

Så gjorde jag och kompisen sällskap på bussen för att hämta ut paket på ett ställe som kompisen inte kände till. När vi gjort det gick jag hem. Packade upp mitt paket, och delade det med både vännerna på sociala sajten och med mannen… och fick lite härligt småsurr på sajten, men inget svar från mannen. Skickade honom en ny bild på snöfallet som kom väldigt plötsligt. Inget svar.

Så… landade jag i mig. I mitt liv.

Insåg att jag är mer stabil nu än jag vetat om. Att jag… tål mer än jag trott. Inte hur mycket som helst, absolut inte, men att jag… faktiskt har mig själv.

Jag gjorde en liten vårdagjämningsritual och la en tarotstjärna. Bara det faktum att frågan som kom upp i mitt huvud var ”hur ser min kommande vår ut?” fick mig att inse att jag fortfarande har kvar förmågan att hålla ett helikopterperspektiv på mitt liv som jag inte visste om…

Stjärnan hade kort som… märkligt nog… väldigt rakt på sak beskrev mannen. Tror aldrig jag fått en så tydlig läggning förut. Själva centrumkortet beskrev precis den som mannen är. Väldigt märkligt. Har nog aldrig fått just det kortet förut.

Och jag förstår att han kommer att spela en roll i mitt liv ett tag framöver. Men jag känner att han inte kommer att vara kärleken i mitt liv. Inte ens om det är vad han själv kommer fram till att han vill. Jag älskar honom, men vill inte leva med honom. Som jag sa till honom, både från början och under vår allra sista kväll: jag vill ha en man som utan tvekan eller inre hinder ger mig sin uppskattning, som är trygg med att ge det och inte svajar på det. Och jag tror att han finns. Han kan vara dejten som kollegan fixat och som vi ska ha inom ett par veckor, eller någon annan man. Men jag tror att han finns.

Jag skickade mannen ännu ett sms där jag frågade hur han egentligen mår. För det är inte likt honom att inte svara på mina glada sms. Jag skrev att om han känner sig väldigt ur balans så vill jag att han kommer ihåg att jag tycker om och bryr mig om honom, att han kan hålla sig i det om inget annat håller. Inget svar.

Jag har haft en fantastiskt fin dag. Inte tack vare mannen, utan tack vare mig själv. Jag inser att jag är attraktiv i andra människors ögon, där jag är just nu… trots att mannen gjort sitt bästa för att trycka ner mitt värde (även om det inte är hans avsikt, bara hans inlärda instinkt). Jag förstår att det till vissa delar varit så även tidigare. Men att jag inte har kunnat se det.

Mannen svarade flera timmar senare, att det var ok och att jag inte behövde oroa mig. Men med kramar och tack för omtanken. Och ett varmt sov gott, som jag besvarade med detsamma.

I morgon kommer jag att ha ännu en fantastisk dag. Jag ska gå på ett musikevenemang med ett gäng människor varav jag egentligen bara känner en ordentligt, och det kommer att bli lika svinkul den här gången som det var senast, för något år sedan. Jag… har hittat igen förmågan att slappna av och mer följa med i det som sker.

ÄNTLIGEN.

Jag trodde inte det skulle hända igen, någonsin.

Men jag har fått tillbaka ett… flow, som till och med tål att bli krossat av en otrygg, obalanserad man som inte förmår vara så som han vill vara.

Jag kommer faktiskt att hitta mannen som får mig att må bra. Jag tror faktiskt det, på riktigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s