Jorden och elden

”Du vet vad du vill. Du har en stabil grund, kan vara trygg nog att veta vad du vill och sträva efter det – grattis, det är ju det bästa! Jag är inte där, inte nu, jag flyter… du har gett mig massor som hjälper mig att ta mig framåt, att jobba på att bli en bättre människa; redan på den här korta tiden har jag kommit en liten bit på väg så jag har gott hopp om att nå dit jag vill (när jag väl vet vad jag vill 😉 )… men jag är inte stabil. Inte alls. Inte nu, och jag vet inte hur lång tid det kan ta att komma dit.”

Lite så uttryckte han sig. För jag tog snacket ändå. Hade inte tänkt göra det idag. Men när han kom in på mitt rum, och jag kände att vad jobbigt det är att liksom ha tappat tråden mellan oss alldeles, så sa jag till slut att jag har en fråga till dig… och han blev skraj såklart, det skulle säkert jag ha blivit i den omvända sitsen också. Han skojade med lite boxnings-skyddsposer, och jag sa att jag tänker inte slå dig… 🙂 Nej, inte fysiskt, sa han, men… Och jag sa att jag hoppas att jag inte ska slå honom psykiskt heller, att det inte är vad jag vill i alla fall.

Så jag sa att det kändes som om vi hade en alldeles speciell kontakt och värme under hela dagen igår, ända tills precis när han skulle gå. Så att jag kände att jag behövde fråga honom hur han egentligen uppfattar vår relation just nu… och som väntat så blev han ju lite irriterad. Frustrerad. Sa att ”jamen det har vi ju pratat om, jag trodde vi var klara med det”, och jag sa att jag kände att det har varit ett antal olika bud under den senaste veckan, och mot bakgrund av att det kändes som om vi var närmare varann under dagen igår, så… Att plötsligt, när han skulle gå, så kändes det som om vi bara var kk.

Han… värjde sig nog lite mot uttrycket… kände nog att det kändes lite… hårt. Men ändå ungefär så som han såg på det… och ifall det inte kändes bra för mig så får vi helt enkelt backa. Och så virade han in sig i ett längre resonemang om att ifall den ena vill ett och den andra ett annat så kan man ju inte ha samma, och då är det ju bara att lägga ner. Eller? Och jag försökte förstå, utan att fråga rent ut, om det bara fanns två alternativ; kk eller inget alls, om det inte fanns ett närmare alternativ. Och han sa att han kan inte det just nu, han är inte balanserad eller mogen eller landad nog överhuvudtaget för att kunna förhålla sig till en sådan tanke ens. Och han sa att han hoppades på att kunna komma dit där jag är, i den balansen att han kan välja. Det lät… äkta.

Så jag frågade om han kände att han någonsin haft ett förhållande som varit på riktigt nära. Han sa att tja… kanske i början… men det har försvunnit… eller, nu när jag träffat dig och fått det jag fått med dig så tror jag väl inte att jag haft det förut.

Så sa han: ”jag avskyr ‘jag vet inte’-svar. Men där jag är nu så kan jag faktiskt verkligen inte säga att jag vet vare sig det ena eller andra. Det hade kanske varit lättare om jag hade kunnat säga att jag visste att jag inte vill ha en nära relation med dig, men så är det inte. Jag vet helt enkelt inte. Jag har inga svar, jag vet inte ens själv, och det är väl därför jag blir så frustrerad när du frågar… för jag hittar inga svar ens inför mig själv.”

Jag sa att det gör lite ont i mig när han pratar om sina vänner och framtid ”där hemma” och så totalt utesluter mig som en komponent i det livet. Han såg… förvånad ut. Hade inte ens själv märkt att han gjorde så. Så sa han det där igen, som han sagt så många gånger, att jag är en person som han kommer att minnas… och jag sa att en person som man minns har man redan lämnat bakom sig. Det hade han inte heller tänkt på.

Och någon del av mig förstår att i hans inre finns inga ankare alls. Inget och ingen är någonsin given. Han räknar inte med att något är beständigt. Och delvis därför blir han så självfixerad, med mat och träning och allt möjligt som han försöker kontrollera.

Och jag tror att för min del så handlar vår eventuella framtida relation, som vänner eller mer, om huruvida jag kan känna att han åtminstone någonstans i sin själ vill lära sig att knyta an till andra. Igår, och idag, så känns det som om han vill det… och då kan jag hålla kvar. Vill han inte, så blir det inte mycket kvar för oss att hålla fast i… och då behöver jag nog backa ur helt. Även om jag känner stor kärlek för honom. Man kan inte älska någon som inte vill bli älskad… men han vill nog det. Vill i alla fall försöka.

Han sa till slut att relationen med mig nog var den viktigaste han haft under sitt liv. Den som gett honom mest, tankar och näring och kärlek och gränser att förhålla sig till för att bli den där bättre människan som han vill bli. Han sa att de saker jag förklarat för honom, reagerat mot när det gäller hans beteende, har han inte fått i tidigare relationer. Och han var väldigt glad och tacksam för det.

Och jag sa att jag är förundrad över att mina känslor har svängt såpass mycket och snabbt under de här veckorna med honom. Att det visserligen har varit min ambition att… bli av med lite känslomässiga låsningar, och det har jag lyckats med, men att det svängt kanske lite mer än jag trott eller riktigt velat. Men ändå känner jag att jag har mig själv kvar… och han sa att han var säker på att jag kommer att studsa tillbaka ur detta mycket snabbare än han. ”Tror du!?” sa jag. Jomen helt klart, tyckte han, du är ju stabil i grunden, det är inte jag…

Det kändes väldigt fint att det som först lät som ”hot”; typ ”vill du inte ha mig för sex så får du mig inte alls” (fast inte alls med de orden), övergick i en på-riktigt-respekt för att jag sa att jag nog inte klarar av att ha en ren sexrelation. ”Det är ju det som är det sunda”, tyckte han. Och sa att han ville bli sådan han också, till slut…

Och det kändes också bra att jag kunde stå fast i att jo, jag mår inte bra av en kk-relation. Jag kan faktiskt inte ha det. Även om det innebär att jag förlorar honom. Vilket jag faktiskt inte känner att jag gjorde nu, ändå…

Spännande är det. Slitigt bitvis, men otroligt utvecklande, och positivt för oss båda. Jag har ganska goda förhoppningar om att han inte kommer att flytta hem igen och glömma mig, eller ens välja bort mig ur sitt liv… och det känns bra. Jag följer mer än gärna hans resa. Men jag vill då få räknas som en del i hans liv. Och kanske kan han komma dit att han vågar ha mig där. Det kan bara tiden utvisa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s