Där inne i stresskonen

Vi skulle vara tillsammans på fredagkvällen. Vi sågs knappt alls på hela dagen, och strax innan det var dags att gå hem skickade han ett sms om att han längtade efter att hålla mig i sina armar.

Så gick vi hemåt, handlade lite på vägen och satte oss och åt. Vi kom in på en sak som han sagt under veckan och som jag reagerat lite på som handlade om att han klumpade ihop en viss ras, visserligen i positiv mening, men jag kände ändå att jag ville uppmärksamma honom på att positiv rasism ändå innebär att man tar ifrån folk sina särarter. Jag kände att han kanske inte förstod riktigt vad jag menade. Eftersom han själv tillhör en minoritetsgrupp i det svenska samhället så räknade jag någonstans med att han skulle förstå, och blev lite förvånad över att han inte gjorde det. Vad jag inte riktigt uppfattade där och då, medan jag ansträngde mig för att just få honom att förstå, var att han kände sig kritiserad… men till slut tittade han på mig med ett leende av det slaget att jag förstod att han var irriterad. Jag sa: ”jag tror att det är bäst att jag inte frågar dig varför du ler just nu…”, och så släppte vi ämnet helt.

Sedan kom vi in på att prata om hans förhållande till en viss typ av ätande. Jag frågade om han funderat på sitt förhållningssätt och om det kunde finnas några orsaker bakom det. Han slog ifrån sig, ville säga att det inte var ett problem överhuvudtaget. Jag tryckte inte på om det, men frågade om ingen runt honom någonsin kommenterat eller frågat kring hans beteende inom det området. Det sa han att ingen hade. Och rätt som det var så sa han något om att jag gjorde en höna av en fjäder… och med det så lämnade han den mer civiliserade och ”teoretiserande” nivån på vårt samtal.

Jag sa bara att jag tyckte att det var tråkigt att han reagerade så. Väldigt tråkigt.

Och där någonstans övergick samtalet till ett gräl. Jag minns inte exakt vad han sa, men det var inte särskilt trevligt. Sedan fortsatte han med att tala om för mig att jag hade fel sätt att vara i det här stadiet i relationen. Han projicerade alla sina beteenden på mig, vilket blev konstigt för mig att förhålla mig till. När han sa saker om både mig och sig själv som jag inte alls kände att jag kunde hålla med om så sa jag det… och då blev det bara ännu värre. Han kallade vår relation för sjuk, och sedan kallade han mig för sjuk. Ett större antal gånger. Jag svarade inte på det förrän efter att han sagt det en fem-sex gånger, och då sa jag ungefär att ”snälla du, kalla mig inte för sjuk. Jag är inte sjuk, så det blir bara ett elakt skällsord.” Han backade inte, utan fortsatte med att dra in ”alla andra” för att försöka bevisa att han hade rätt i sin uppfattning och att jag hade fel och var sjuk.

Det är ju rätt kränkande att bete sig så mot någon. Särskilt om den andra faktiskt inte gormar och river ner inredningen och slåss, alltså beter sig rätt bindgalet… men jag kände i det läget att eftersom vi båda egentligen vet att det han säger inte stämmer så tog jag bara fasta på det jag såg: att han var fullständigt inne i stresskonen. Att han var förtvivlad, arg, frustrerad, kände sig utsatt… fast det i praktiken var han som körde över mig och drog till med härskartekniker.

Så jag sa till honom att jag ville att han skulle låta bli att dra in ”alla andra” för att försöka bevisa att han hade rätt, för att det är en av härskarteknikerna och det är rätt fult att använda sådana mot människor man egentligen bryr sig om.

Helt fel sak av mig att säga i det läget… han small av fullständigt över att jag sa att han använde en (faktiskt egentligen flera, men det sa jag inte) härskarteknik. Det gick hans ära alldeles förnär. Med hans historia fanns det inte på någon slags karta att han kunde acceptera att få höra att han använde maktspråk… och jag tvekade att säga något mer. För jag förstod både hans enorma motvilja mot att bli ”klassad” som en som använder övervåld på en annan, och kunde ju inte ljuga om att det faktiskt var precis det han gjorde… jag vet inte riktigt hur jag uttryckte mig till slut. Det hade kanske inte spelat någon roll.

Han klädde på sig och sa att vi skulle säga tack och hej nu och han skulle åka hem. Efter att jag försökt få honom att stanna, vänta lite tills han lugnat sig en aning och åtminstone försöka se om vi kunde nå fram till varann någonstans, orkade jag inte mer utan lät honom gå.

Och satt sedan där i min soffa, väldigt plötsligt med ett helt annat scenario för fredagskvällen. Hela mitt inre protesterade mot den här förändringen, kände att det här var fel sätt att avsluta den här relationen vare sig det var det som behövdes nu eller ej.

Jag sms-bombade honom med några försök att nå fram… fick inga svar på en god stund, försökte ringa honom men han svarade inte… men till slut svarade han. Då hade han åkt halvvägs hem, men det visste inte jag då. Vi, eller egentligen mest jag, försökte hitta någon stig fram till varandra, men utan att be om ursäkt eller backa på det jag verkligen tyckte och kände.

Jag förstod faktiskt inte då varför han reagerat som han gjort. Jag förstod inte heller riktigt varför jag hade valt att ”ta strid” redan i inledningsskedet i stället för att släppa det, slappna av och ta det lugnt. Men jag kände att den av oss som mest spunnit ur kontroll ändå var han… och han sa så extremt polariserade och skruvade saker till mig att jag verkligen kände tveksamhet om att det här skulle gå att ”rädda” på någon nivå överhuvudtaget…

Och han slängde på luren. Igen. Och jag ringde upp, vi pratade och han slängde på. Igen. Men till slut ringde han tillbaka när han hade kommit till hållplatsen där han skulle kliva av. Och då fanns det i alla fall en liten vacklan i honom om det var rätt sak att gå hem och lämna detta i det här skicket… Jag bad honom komma tillbaka. Sa att jag inte vet om vi kan rädda något mellan oss, men att jag ville avsluta denna hemska konflikt i ett lite lugnare tonläge. Och tydligen ville egentligen inte heller han avsluta ”oss” på det här viset… för han kom tillbaka.

Vilken härlig fredagskväll: bortåt tre timmars bussåkande, i ilska och förtvivlan… vi skämtade faktiskt om det hela helgen sedan.

För när han kom… var han fortfarande jättetaggig. Men jag gick fram och bara kramade honom, en lång stund… och så småningom klingade hans enorma ilska av. Efterhand som den gjorde det så fick han allt mer syn på vad som hänt och vad han hade gjort… inte allt på en gång, men ganska snabbt ändå, insåg han att han hade behandlat mig kränkande. Utan att jag sa något överhuvudtaget. Och att det var så otroligt inte-okej så han inte ens visste vad han skulle göra med alla skuldkänslorna…

Till att börja med var det som innan: när han erkänt ett fel han gjort, krävde han att jag skulle göra detsamma tillbaka. Jag kunde inte säga annat än att jag förstod att han tagit väldigt illa vid sig och ungefär för vilka saker, men att min avsikt verkligen inte någon gång varit att trycka ner eller ens kritisera honom, utan bara att hjälpa honom bli uppmärksam på sig själv för att enklare kunna välja hur han ville hantera de här sakerna.

Det tog ett bra tag innan han kunde acceptera att det jag sa var sant. Han ville så väldigt mycket skyffla över all skuld och alla fel på mig… han sa faktiskt till mig att jag hade onda avsikter, något som för honom själv är en så stark hederssak att om jag skulle säga det till honom (vilket jag inte har haft något skäl att göra) så skulle han smälla av totalt igen. Det sa jag till honom, trots risken att få en bomb i nyllet igen… och han ville inte ta det till sig direkt, men det var nog en av de saker som till slut fick honom att komma fram till att det i stort sett bara var han som betett sig inte-okej under den här konflikten.

Vi lyckades faktiskt komma till ett läge som var ganska lugnt på riktigt. Inte bara som en motreaktion eller ett resultat av att man blivit kuvad. Hade han stormat iväg igen så hade jag släppt honom och gått vidare direkt.

Men han sov kvar. Och på lördagsmorgonen älskade vi för första gången. För min del var det dessutom för första gången på två år, och sedan jag blev opererad… så det kändes faktiskt lite spännande av den anledningen också. Han är väldigt… intensiv, på, lite aggressiv i sina uttryck för upphetsning, så jag var lite rädd att han skulle vara hårdhänt även när det väl kom till sex. Men det var han inte, tvärtom, han var hur lyhörd och mjuk och ömsint som helst… faktiskt helt klart en av de bästa älskare jag haft. Kanske den bästa? Och allt funkade, även för mig. Det gjorde mig också glad. Sedan har vi hunnit med några gånger till under helgen, och det har varit några ”första” för honom; sådana där saker som jag tycker är självklarheter när man har sex med varandra. En sak som förundrade mig lite var hans självklara inställning till skydd. Han berättade till och med att han aldrig i hela sitt liv haft sex utan kondom, och aldrig känt att det vore önskvärt heller… det var absolut en ”första” för min del. En sådan sak som bara ökade min respekt för honom, för den han vill vara och verkligen försöker vara men inte alltid lyckas med…

Vi har pratat oändligt mycket hela helgen. Älskat en del, men inte mest. Och inte sovit så himla mycket… jag är nästan lite förundrad över att jag fortfarande har några hjärnfunktioner kvar, efter denna helg då den fått enorma mängder påfyllning av alla intryck, och knappt någon vila.

På lördag kväll tittade vi på bilder och filmer från hans resa under hösten. En känslosam resa på många plan, och jag blev väldigt berörd, och kände att mina känslor höll på att vackla över till riktigt kärlek… men eftersom jag känt ett tag, och särskilt under lördagen, att han blivit alltmer mån om att prata om att vi inte lovar varann något för framtiden, nästan helt slutat uttrycka positiva känslor och ord om och till mig och uttryckt sig om sin framtid och sitt liv just nu på ett sätt som konsekvent har uteslutit mig, så kände jag att det nog var läge att fråga lite om det. Jag kände att jag behövde få veta ifall det var så att han redan nu vet att han inte vill fortsätta relationen sedan han åkt, eftersom jag har känt det som om det är det han signalerat. Jag behövde veta, för att själv veta hur jag vill göra om det är på det ena eller andra sättet.

Han blev inte arg över att jag frågade. Men vi gick båda väldigt försiktigt kring ämnet. Och han kände verkligen hur varligt jag uttryckte mig, hur försiktig jag var för att slippa en aggressiv reaktion från honom, och det gjorde honom rörd men fick honom också att känna att… näe, så här ska det inte vara i det här skedet av en ny relation. Om man måste vara jätteförsiktig för att inte skapa negativa reaktioner, då är det inte rätt.

Men han bad att få fundera mer på saken innan han gav ett svar. Jag sa att det gick bra.

På söndag kväll tog han tag i frågan. Jätteförsiktigt och med väldigt väl valda ord förklarade han att han inte såg en framtid för oss sedan han åkt… och han var så otroligt rädd för att göra mig ledsen så att han fick tårar i ögonen bara av det.

Jag blev inte glad, det ska jag inte säga. För jag har verkligen lyckats med det som han har tjatat om att man ”ska” göra: hålla dörren öppen tills något känns mer klart åt något håll. Inte bestämma något om framtiden innan det är absolut nödvändigt.

Han sa att det han sett av sig själv, hur han reagerat och betett sig i de lite väl många konflikter vi haft på kort tid, fick honom att tycka att han är alldeles för obalanserad för mig, eller för att vara tillsammans med någon just nu faktiskt. Kanske ska han aldrig leva i ett förhållande mer, kanske är det inte för honom när det kommer till kritan… Å ena sidan är det sådana ord ”som man säger” när man vill göra slut, typ ”det är inte du det är jag”, men å andra sidan håller jag med honom och tror därför att han menade orden han sa.

Han sa också att han tyckte att vi krockar för mycket i vissa delar av vår kommunikation. Då skrattade jag lite och sa att du som rackar ner på att svenskar i allmänhet är så konflikträdda, vem av oss är mest konflikträdd… 😉 Och det kunde han skratta åt, och hålla med om. För honom blir en konflikt ett väldigt stort hinder i känslan av att vilja fortsätta. Och vi har haft tre rätt dramatiska konflikter på väldigt kort tid… men medan jag i och för sig tycker att det är svinjobbigt och att delar av hur konflikterna utvecklat sig har känts lite för destruktiva, men framför allt ser att vi lär oss förstå och hantera varandra och lär oss oerhört mycket om oss själva, så ser han bara det destruktiva.

Och jag blev lite ledsen när jag kände maktlösheten som följer med att inte kunna påverka en annan människas val av känslor. Jag gjorde inga försök att övertala honom att tänka om, för jag vet att det inte fungerar och att det bara blir ett sätt att hålla kvar sitt eget hopp. Jag vill så fort som möjligt gå över till att acceptera de nya förutsättningarna, och leva vidare med mitt liv utifrån dem.

Men jag kände mig också ledsen över att jag inte ens kände att han ville ha kvar någon relation med mig överhuvudtaget när han reser iväg härifrån. Om det sa han ungefär att han alltid har behållit relationer som tagit slut eller förändrats på olika sätt, så varför skulle han inte vilja ha kvar relationen med mig…? Och jag beskrev vad han sagt om sig, mig och oss under hela den här tiden, men framför allt under de senaste dagarna. Att han så extremt konsekvent har uteslutit mig ur allt han sagt om sig, sina känslor, sina närstående och sitt liv. Han kände inte riktigt igen att han varit så ”sval”… men jag tror att han kanske till slut ändå insåg att det varit så.

Och då mjuknade han lite. Frågade hur jag ville att vi skulle ha det tills han åker, om jag vill bryta helt eller fortsätta ha ett förhållande eller något däremellan. Jag blev lite förvånad, för jag hade uppfattat det han sa som att hans eventuella förälskelsekänslor hade dött helt och att han ville bryta direkt. Men det är klart… han har inte jättemånga dagar kvar här, vi kommer att ses på jobbet och han kan lika gärna försöka få så mycket sex han kan… tänker jag. Jag vet inte exakt hur han tänker.

Men han frågade om han fick röra vid mig, hålla om mig, och jag sa visst. Och plötsligt hävde han ur sig att ”vi kanske ska prova att ha ett långdistansförhållande”… jag undrade förstås vad den där vändningen handlade om, men då knep han igen munnen och vägrade säga något mer. Jag vet helt enkelt inte hur hans känslor för mig ser ut… förutom att han säger, och jag märker, att han tycker om mig. Att han är mån om mig, ömsint, faktiskt kärleksfull. Han har faktiskt sagt att han älskar mig några gånger när vi haft sex… men jag tar inte det på så stort allvar utan mer som ett uttryck för känslan i stunden. Men jag har inte sagt något så starkt till honom.

Jag vet inte om jag själv skulle vilja fortsätta vår relation när han rest. Jag vet att han kommer mig allt närmare ju mer jag ser av honom. Men därifrån till att satsa på vårt förhållande… där vet jag inte vad jag vill. Jag har ju valt att låta det beslutet flyta tills det blir nödvändigt att ta det… och tänker hålla fast vid den strategin. Han lyckas kanske inte leva upp till sina egna ord, men jag känner mig rätt nöjd med att jag faktiskt lyckas hålla fast vid det val jag gjort.

Vi tänker likadant om en sak: att det vi har och haft är något som mest är gott, och det är det goda vi tänker hålla fast vid när han åker hem. Jag känner tacksamhet över att märka att jag lär mig nya saker hela tiden, om mig, om mina relationer och reaktioner och vad jag kan och vill utveckla. Jag känner inte att marken under mina fötter är så skakig av att han sagt att han inte vill att vi bygger vidare på vårt förhållande så att jag inte kan komma upp på ”vågen” igen, hur det än blir med den här mannen… och det värmer mitt hjärta att ha fått träffa och lära känna en man som är såpass genuin och som jag fått så mycket på-riktigt-kontakt med.

Gott så, för stunden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s