Var är sömnen

Jag är på återkoll efter operationen. Det som inte såg helt bra ut några veckor efter operationen visar sig nu vara helt borta. Den väldigt trevliga läkaren säger innan jag går att ”nu är du friskförklarad och behöver inte komma på fler återkoller”. Jag är både glad och lättad när jag går.

Magen är inte snäll med mig. Den gör ont, lite för mycket och för ofta, och den bidrar till att jag vaknar på nätterna och inte kan somna om. Jag får mer än fyra timmar per natt, men inga åtta. Känner mig som en pergamentrulle, torr som fnöske på något vis. Eller som en urvriden disktrasa, som jag sa till mannen igår. Och då sa han att hörru du, jag accepterar faktiskt inte att du säger på det viset om Leva, för jag tycker om henne och det är mitt jobb att skydda henne mot taskigheter… 😉 För det mesta gillar jag hans humor, som är något som är så oerhört viktigt för honom.

Igår satt vi och pratade en lång stund över fikat. Jag vet inte riktigt vad det var som hände, men helt plötsligt var vi mitt i världens konflikt…?? Den handlade från början om just det jag noterade i senaste inlägget, nämligen att han gör en lång analys om ett ämne, varpå han säger att ”jag vill inte hålla på och analysera saker, jag vill bara känna i den här fasen”. Han säger det som om det hade varit jag som analyserade för mycket… vilket blir så konstigt, när jag oftast inte ens hinner öppna munnen efter att han avslutat sin analys.

Det hann bli såpass många hårda ord att han började prata om att vi inte matchar varann och får acceptera att vi får avsluta den närmare relationen. Och jag insåg att efter exet så reagerar jag med rätt starka maktlöshetskänslor när nära människor säger så till mig… men den här gången lyckades jag låta bli att springa in i samma stresskon som han, och kunde, utan att för den skull göra avkall på de saker som var viktiga för mig, tala om för honom hur jag känner det för honom. Det rubbade hans arga balans såpass att han slutade med de hårda orden i alla fall, och taggade ner lite.

Men det visade sig att han verkligen tycker att det är jag som analyserar för mycket. Själv analyserar han inte alls, tycker han. Han tycker att han bara lever i nuet och känslan. Det kändes otroligt orättvist, eftersom mitt problem med den situationen är att jag känner mig totalstoppad varenda gång han börjar prata om hur han inte vill att vi ska tänka eller analysera… jag blir bara tystad, och det känns inte okej. Vi lyckades inte få en samsyn på hur det faktiskt är med analyserandet. Men det blev väldigt tydligt att hans värdering är att det är något dåligt att analysera. Och att han nog inte insåg att det var vad vi båda ägnade alldeles för mycket tid åt förrän jag sa ifrån att med min trötta, outsövda hjärna så blir jag helt slut av att bara prata djupa tankar, så nu vill jag att vi gör saker tillsammans i stället. När jag sa ifrån om det, och trots att jag verkligen sa ”vi”, så verkar det faktum att jag konstaterade detta ha triggat igång någon överkänslighet han bär på kring att vara ”för analyserande”. Och så projicerade han hela klabbet på mig i stället för att se ens en glimt av hur han gör själv.

Det såg ordentligt mörkt ut ett bra tag. Vi hade så totalt olika bild av hur vår samvaro faktiskt har varit, och han signalerade så väldigt starkt att han tyckte att han var ”normal” medan jag var den avvikande. Ett dilemma som lätt uppstår med de flesta människor, men i synnerhet med män, för att de ofta aldrig har behövt reflektera över sina egna beteenden; de är subjekten, normen, medan kvinnor är objekten som man betraktar utifrån och som är det avvikande.

Och en sådan orättvis fördelning av tolkningsföreträdet kan jag ju inte leva med i en relation. Så faktiskt, hade vi inte lyckats styra om skutan lite till slut, så hade det nog inte gått att fortsätta den här relationen…

Han sa, och har sagt flera gånger innan, att det här problemet med att det blir för mycket tänkande och för lite kännande och en massa jobbiga diskussioner, det har han aldrig i sitt liv upplevt i sina relationer. Till slut sa jag att jag tycker att han kan lämna alla sina andra relationer utanför detta, eftersom konsekvensen av hans ord blir att det är jag som är/gör fel. Men det där med att en gör rätt och den andra fel är visst ännu en av hans ömma tår, så där blev det väldigt svårt för mig att nå fram med budskapet… jag tror ändå att han till slut åtminstone förstod att det inte är så konstruktivt att säga så till en annan om man vill nå fram till varann.

Och när jag drar slutsatser om bakomliggande budskap i det han säger så tycker han att jag är överkänslig. Jag är rätt glad över att jag äntligen har lärt mig att inte gå igång på just den tån, dvs att bli kallad ”överkänslig” när jag säger saker som den andra inte vill höra, som alltid varit rätt öm för mig. Hade jag gjort det så hade konflikten eskalerat iväg i ännu djupare avgrunder.

Nu sa jag i stället att alla hans ord om att ”man” inte ska analysera utan bara känna på det här stadiet, hur han definierar ”faserna” som han tycker att en relation ska följa och när han säger att han i alla sina tidigare relationer har hunnit passera sex-stadiet under den första månaden, får mig att känna att den som sätter upp en massa gränser och ”regler” som hindrar oss båda från att känna och vara, faktiskt är han. När han försöker hindra mig från att vara mig själv, och när han måste definiera relationen hela tiden, så leder det till att det där fria flödet som han säger att han vill ha, faktiskt blir stoppat. Och att jag skulle uppskatta om han ville sluta upprepa hur det varit i hans tidigare relationer (och inte är med mig), att man ”bara ska känna” så fort det är min tur att prata och kanske minska lite på analyserandet själv, om det nu verkligen är så att han vill få fart på sitt eget känsloflöde. Han gick inte med på att han hindrade sitt eget känsloflöde, utan det ville han att det var jag som gjorde, men till slut gick han i alla fall med på att prova att sluta säga de här orden om och om och om igen, och se om det faktiskt leder till att vi kan slappna av och bara njuta mer tillsammans.

Men skulle han ändra på något beteende så krävde han minsann att jag också skulle göra det. Så han ville att jag inte skulle reagera så starkt på saker han säger, bli orolig eller ifrågasättande utan hellre fråga honom. Eftersom jag inte kunde komma på någon enda situation då det han ville att jag skulle ändra på hade inträffat, så bad jag honom ge ett exempel… och det kunde han inte. Inte ens efter att jag försökte hjälpa honom på traven genom att föreslå saker som hänt som han kanske hade uppfattat så.

Och det är så oerhört viktigt för honom att om han ska gå med på att förändra något, så måste den andra parten också göra motsvarande. Så nu blev det ju lite besvärligt, eftersom varken han eller jag kunde komma på något exempel på när jag gjort det han ville att jag skulle sluta göra… 🙂 Men jag bidrar extremt gärna med lösningen när jag kan, och har inga som helst svårigheter att ”gå med på” att göra förändringar som jag tycker är rimliga och möjliga. Så jag sa att jag tror att jag kan jobba på att uttrycka mig annorlunda när jag blir frustrerad över hur han behandlar mig. Och jag menade det verkligen. Det är en del av mig som jag verkligen vill jobba på, för jag vill att konflikter i mina relationer ska lösa sig på ett mindre energikrävande och mer konstruktivt sätt.

Nu slutade det med att jag var ärlig med hur glad jag var över saker han gjort och sidor han har, och det räckte nog för att få honom att sänka garden lite. Vi nådde faktiskt något slags slut på konflikten, då båda kände att vi var klara och inte hade mer att säga. Han sa: ”jaha… vad händer nu?”. Och jag sa att nu ville jag krama honom, om det gick bra… och så kramades vi. Och han frågade om jag ville att han skulle följa med mig hem eller om jag absolut inte ville det. Så jag sa att jag ville det. Att jag rentav behövde det. Så vi packade ihop och gick hemåt. Lugnt och fint och lättpratande.

Och när vi kom hem, och grejade lite käk, kramade jag honom med stor värme. Och när vi åt kom någon fras upp som fick mig att tänka på en av mina favoritfilmer, och jag frågade om han sett den. Det hade han inte, så då sa jag att då måste vi göra det. Så vi satte oss i soffan och såg filmen och hånglade varmt och ömt och härligt under tiden… jag vet inte om han noterade att det uppenbarligen var vad jag ville, när han bara slutade hålla på och pressa in mig i det där hörnet av principer kring vad som ska hända och sägas. Men jag hoppas att vi lyckades etablera en bättre beteendevana där och då.

Sedan tog han bussen hem ganska tidigt, eftersom han äntligen verkade ha förstått (efter ett litet utbrott från mig kring det) att min hjärna faktiskt är skadad av utmattning. Så jag kom i säng i tid. Och sov rätt bra, ända till klockan tre… 😦 Nåja. Förhoppningsvis ska det väl kunna börja vända nu, med sömnproblemen…

Idag har vi nog båda sett lite utmattade ut i varandras sällskap. Jag gissar att det här, att jag har satt lite gränser för att även jag och mina känslor ska få plats, är en sådan sak som han tycker dämpar hans flöde av känslor… det är alltid svårare att känna passionerat för en verklig människa än för en bild som man själv målar upp. För mig är det precis tvärtom; ju mer ”verklig” vår relation blir, desto lättare är det att känna för honom. Kanske är det, lite paradoxalt, så att det som får honom att låta känslorna flöda gör mig stressad, och det som får mina känslor att flöda blir för tråkigt och ”vanligt” för honom. Det lär visa sig.

Men han sa i alla fall även idag att det han helst vill med sin tid här, är att vara med mig. Det kommer först, före både jobbet och att vara med kompisar eller göra annat som intresserar honom.

I kväll har jag städat, tvättat lite, tränat lite, hemmafixat, medan jag lyssnat på musik. Har inte ens startat tv:n, och känner att jag inte längtat efter det heller, för det har känts så skönt och bra att greja på. Utan tvekan är det relationen med mannen som har hjälpt mig att snappa ur… koman, som jag levt i så väldigt länge nu. Jag är djupt tacksam mot honom för det, som för flera andra saker som händer med mig nu eller som han gör för mig.

Relationer är inte lätta saker. Två helt olika människor som inte ens känner varandra sedan innan, och som levt hela, långa liv på olika håll, ska försöka tycka om varandra… det gör mig lite ledsen att de flesta är så sköra för att tåla att ihopfasningsprocessen blir mer eller mindre gnisslig. Själv är jag tålmodigare än så. Och jag hoppas att mannen är det också… jag skulle verkligen behöva en relation, även om den inte varar när han åker om några veckor, som får ta sig igenom de initiala krockarna och ändå håller. Jag vet att oddsen är dåliga. Men jag hoppas ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s