Hjärnkoll

Han sa att han skulle gå ut på kvällen med sin arbetsgrupp. Okej, så trevligt, sa jag, och han sa jaa. Med glad förväntan. Vi konstaterade att han förmodligen skulle hinna gå från jobbet innan jag skulle vara tillbaka från mitt möte. ”Men då kan vi höras senare”, sa han, och jag höll med.

Och så stack jag iväg till mitt möte. När jag kom tillbaka hade han mycket riktigt gått.

So far, everything´s just fine.

Och jag går hem efter jobbet. Äter lite, ser lite tv, tränar lite… donar på med vardagssaker. Lugnt och fint. Och kring tiosnåret, när jag ska börja dra mig mot sängen, skickar jag honom ett sms med en önskan om en trevlig kväll och ett god natt.

En halvtimme senare, när jag stänger mobilen, har jag inte fått något svar.

Det är då som hjärnan börja dra igång sina alldeles egna turer.

Plötsligt lyfter den fram hur glad han hade verkat över att få gå på krogen med jobbgänget. Den lyfter också fram ord han sagt om att ifall han inte fått ha sex med sin partner på länge så säger han ifrån att så tänker han faktiskt inte ha det… och att han nu har varit utan sex jättemånga månader. Sedan kombinerar den det med hur han valde att inte svara på mitt sms i helgen, och att han sa att han hade övervägt att bara skita i att höra av sig till mig alls. I den mixen slänger den sedan in hans många gånger upprepade ord om att han inte vill definiera det vi har, inte vill att vi ska lova varann något, och att snart ska han resa hem och då vet ingen vad det blir av ”oss”.

Resultatet blir ungefär detta: han har raggat upp någon dam ute på krogen med våra gemensamma kollegor, och gått hem och haft sex med henne. Han vill inte svara på mitt sms för att han är upptagen med henne, men också för att hämnas igen på mig för att han blev upprörd på mig i helgen. Och jag ser framför mig att i morgon på jobbet så kommer kollegorna att skämta om att han minsann var på hugget igår, och han kommer att skämta med. Han kommer att se på mig med överlägsen distans: ”you´re history, girl”. Och när jag senare frågar honom vad det egentligen är som hänt och varför, så kommer han att rycka på axlarna och med förvåning i rösten säga att ”jamen jag har ju sagt till dig att jag bara tänker ha det kul den här tiden, och jag hade kul med damen igår”. Han kommer inte alls att förstå varför jag blir upprörd, utan bara bli hård och irriterad på mig för att jag kommer och ställer krav som jag givetvis (enligt honom) inte har någon som helst rätt att göra; ”det är ju inte som att vi är ihop”. Och när jag påminner honom om att han dagen innan sa till mig om sin besökande kompis att ”han vet att vi har ett förhållande”, så kommer han att påstå att han inte alls sagt det.

Ja, vad ska man säga… med en sådan härlig cocktail av tankar och känslor i skallen behöver man inte somna för att ha mardrömmar. Men jag lyckades ta såpass kontroll över hjärnan att jag kunde meditera mig till lite distans, och somna…

Och sov hyfsat bra och i alla fall fler timmar än direkt skadligt.

Så blev det morgon. Fortfarande inget svar från honom. Ångesten kom krypande, men inte med samma kraft som kvällen innan. Med en aning sömn på lager blir verklighetsförankringen i alla fall något mer styrbar. Så på väg till jobbet hann jag skjuta honom ifrån mig tillräckligt mycket för att kunna bestämma mig för att hantera honom lugnt, oavsett vad som hänt och inte. Inte låta vad-han-än-gjort (eller inte!) påverka min inre kärna, utan låta hans beteende vara hans ansvar och inte låta det säga mig något om mitt eventuella värde.

Kom till jobbet, med lugnet i kroppen. Lite sorg också, på något sätt, över att han varit en i raden av människor som beter sig som totalt skit mot mig, och att vår lilla historia var över.

Jag väntar mig att han ska komma sent till jobbet. Kanske också lite bakis. Själv är jag på jobbet en god stund tidigare än ”starttid”. Tar med en kaffekopp till rummet, startar datorn, och ser sedan att jag fått ett sms från honom. ”God morgon min sköna, jo det var jättetrevligt igår, men nu är jag på jobbet, kram”… hm. Inte riktigt i synk med bilden som min hjärna målat upp…

Jag låter det vara, svarar inte utan sätter igång att jobba. Efter en stund kommer han släntrande in till mig… lika lugn och varlig i sinnet som jag. Vi pratar vänligt en stund om ditt och datt. Han berättar att det blivit en tidig kväll och att han faktiskt somnat före tio… dvs innan jag skickade mitt sms… som ingen av oss för övrigt nämner.

Och så drar han igen min dörr och berättar att han just har tackat nej till att åka på intervju på ett jobb han sökt i en stad ca 60 mil söderut. För att han kommit fram till att han inte vill flytta dit just nu. Att han vill vara här där han är helt och hållet tills det är dags för honom att åka hem igen. Inte är redo för fler stora förändringar just nu, utan vill få vara i det här nuet, med jobbet, staden, kollegorna, och med mig… Han säger det med en attityd av att han vill få fram ett budskap till mig. Men inte med sådana ord. Till slut frågar jag honom vad han vill i stället då… och han säger att det vet han inte, förutom att vara här och nu.

Vi sitter bredvid varandra, tillsammans med de övriga kollegorna, under lunchen. Lugnt och avslappnat, inga vibbar av något slag. Bara trevligt. Jag hinner känna att… kanske lite väl neutralt? Har detta gått över till vänskap, från bådas håll, nu? Utan att vi pratat om det eller något annat egentligen hänt…

Så kommer han in till mig vid eftermiddagsfikat. Med kalendern i handen, och frågar hur jag har det nu framöver, vilka kvällar jag är upptagen och inte, så att han ska kunna notera det och veta hur han ska planera utifrån att han vill träffa mig jämt, när jag vill… och säger att han tänkt att ifall jag vill, fast bara om jag vill alltså, så kanske vi kunde vara med hans kompisar på lördag och han kan laga middag åt oss allihop, och vi kanske kan spela lite spel, sådär som vi pratade om när hans kompis lunchade med oss dagen innan…? Han ser min lite tvekande min, och tolkar den lite fel, säger ”men vi kan ju ändå umgås på fredag kväll, bara vi?”.

Och hur vi nu kommer in på ämnet minns jag inte nu, men han säger i vilket fall att även om vi inte definierar vår relation just nu så skulle han absolut inte ställa sig i vägen ifall det är så att jag till exempel vill inleda en relation med exkollegan som jag lunchade med härom dagen. ”För jag är ju bara här en kort tid till, och vi vet ju inte om vår relation kommer att fortsätta då, och jag vill absolut inte hindra dig ifall det är så att du kan träffa någon som bor här och som kanske är din soulmate…” När jag ser lite tvivlande på honom så fortsätter han: ”Jamen, jag vill ju att de jag tycker om ska vara glada och må bra, och om det skulle göra dig glad så vill jag att du satsar på det.” Jag blir ännu mer konfunderad, och säger till slut att… jamen du, nu vet jag inte riktigt hur jag ska tolka det du säger. Vad innebär det här för dina känslor för mig? Och han säger att det inte har med något att göra vad han känner för mig. Att han vill vara med mig helst varenda minut tills han åker iväg handlar ju bara om hans känslor, och de ska ju inte få stå i vägen för min lycka… det låter liksom… både för bra, och för svalt, i mina öron. Och sedan säger han att för hans del är det totalt ointressant att flörta eller leta efter någon annan tjej, för han vill ju inte ha någon annan än mig. Han har inte ens snuddat vid tanken. Varför skulle han?, undrar han… och jag blir helt konfys.

Och säger att vet du, jag vill att du ska ställa lite krav på mig också att vara med bara dig, när jag är det. Även om det är en självklarhet för mig, så vill jag ändå att du ska förvänta dig det av mig. Han blir nästan upprörd när han förklarar hur inte han vill ställa några krav eller att jag ska lova honom något, ”sånt tycker jag hör till fas 2, och vi är bara i fas 1 än, och jag vill inte styra upp något nu utan bara känna…” Men jag säger att… det är ju generöst och väldigt kärleksfullt av honom att liksom bara tänka på mitt bästa, men jag vill att hans känslor också ska få styra. Att han ska säga ifrån om något känns jobbigt eller ledsamt. Att han inte ska utplåna sig för mycket…

Men då börjar han prata om att han inte vill tänka för mycket, utan vara i nuet och känna. Inte prata och analysera så mycket. Och till slut känner jag att jag måste säga att jag inte vill att han ska hindra mig från att också få hinna prata och tänka, innan han bestämmer att ”nu är det nog för nu”. Han har så bråttom, hans tankar driver samtalen och jag hinner inte få vara med i min takt… och han säger att han förstår. Och accepterar.

Han säger att det han vill mest av allt är att jag ska kunna känna mig trygg med honom. Slappna av och bara vara, jag också. Det tycker han tydligen inte att jag gör tillräckligt. Det stör mig en liten aning att han envisas med att definiera mig, men jag låter det vara. Det som stämmer är ju att jag inte är trygg med honom. För att jag inte känner honom tillräckligt väl och vet hur han faktiskt fungerar och reagerar i olika sammanhang. Men också för att jag har fått mer än min beskärda del av opålitliga, svikande, psykopatiska män, de senaste tio åren…

När jag går hem från jobbet och reflekterar över den förvånande stora skillnaden mellan vad min hjärna snodde ihop igår och i morse och hur han faktiskt betett sig och känt och tänkt, inser jag att alla svikande, opålitliga människor som har befolkat min tillvaro under den senaste tioårsperioden har lämnat mig med väldigt mycket större känslomässiga skador än jag faktiskt har förstått. Och jag tänker att jag hoppas att han ska hinna hjälpa mig läka en aning i alla fall, innan han reser hem igen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s