Mellan misär och eufori

Bland det bästa jag vet är när mina fördomar eller föraningar kommer på skam.

Tyvärr händer det mycket mer sällan än jag skulle önska.

Men igår hände det. Och jag är bara så väldigt glad… för det är ju sällan som fördomarna och föraningarna handlar om något positivt.

Det är så deprimerande sällan nuförtiden som jag träffar på människor som jag inte kan ”ringa in” väldigt snabbt. Så sällan som jag möter människor som inte ganska snabbt blir… förutsägbara. Och när jag väl har kunnat ”kartlägga” en människas drivkrafter, sidor hen vill dölja och huvudsakliga beteendemönster så blir hen inte spännande längre. Helt enkelt för att jag sett det så många gånger förut, och vet vart det leder i relation till mig.

Men igår fick jag en faktiskt helt övertygande insikt om att jag alldeles hade både missförstått och missbedömt en människa. Och när vi väl hade tröskat oss igenom de ömsesidigt upprörda känslorna, satt ord på vad vi reagerat på och varför och i stora drag faktiskt förstått varandra, så blev både glädjen och lättnaden väldigt stor. I alla fall hos mig, exakt vad han kände vet jag förstås inte. Men jag sa som jag kände till honom: att oj vad glad jag var över att han valt att komma till mig och stanna kvar tills vi pratat oss igenom allt vi känt och tänkt.

När vi beskrev hur vi tänkt och känt sedan i fredags så var våra beskrivningar förvånansvärt lika. Båda hade tänkt att antingen vi själva eller den andra nog skulle säga ”tack men nej tack” nu. Båda hade tänkt ”det är inte värt det om det ska vara så här jobbigt”. Båda hade nog också tänkt och känt att ”det är glad som jag vill vara, inte orolig eller olycklig”. Men han var den som uttryckte det tydligast och med mest eftertryck.

Till att börja med lyssnade han inte alls på vad jag sa. Han frågade ”men vad, varför sa/gjorde du så!?”, men när jag skulle svara på hans fråga avbröt han mig och pratade på själv… så till slut sa jag till honom att nu vill jag att du är tyst och lyssnar, ska jag kunna ge dig svaren så måste du sluta prata nu.

Vi var båda rätt ordentligt upprörda på varann. Arga. Men inte så att vi höjde rösten mot varann.

När jag förklarade att jag tagit illa vid mig över hans irriterade ord om ”sluta tänka och bara följa känslan” så var han först totalt oförstående. Han kunde inte alls se eller höra att hans ord låtit irriterade och kritiska. Men när jag sa samma sak till honom med helt olika tonfall, förstod han, och insåg att ja, han hade både låtit och varit irriterad… och då visste han plötsligt också varför. Jag kan inte säga att jag förstod till hundra procent, men det hade att göra med att eftersom han sagt så många gånger till mig att jag inte ska känna någon som helst press från honom om att skynda på med intimiteten så tog han det som kritik på något vis när jag sa att det på ett sätt kändes knäppt att vi inte skulle åka hem tillsammans. Som att jag på något vis sa det jag sa för att jag trodde att han ställde det kravet på mig… ja, jag vet inte exakt hur han fick ihop det, men förstod såpass som att han känt det som om jag ifrågasatte hans motiv eller hederlighet.

Och när jag varit jättetydlig med att jag verkligen ville veta och förstå varför han blivit så irriterad, och när han fått ur sig vad det handlade om, så kunde han lika snabbt vända på perspektivet och förstå att och varför jag hade tagit illa vid mig. Och så satt vi där och bad varann om förlåtelse… allt var absolut inte bra och över och ”vi fortsätter tillsammans” för det, men vi fick hela den saken ur världen. Direkt.

Sedan tog vi itu med att jag skrivit till honom att jag kände att han haft känslomässig distans till mig hela kvällen.

Av det sms:et hade han blivit så upprörd att han verkligen hade läst det som fan läser bibeln. Han hoppade helt över mina ord om att det varit en mysig kväll. Och att det var bara denna kväll som jag känt av hans distans. Han extrapolerade och letade vilt i hela vår bekantskap efter var och hur han hade gjort saker som kunde få mig att inte känna mig trygg med honom, och kände sig så otroligt sårad och orättvist anklagad att hans första impuls hade varit att bara be mig dra åt h-vete… men sedan hade han besinnat sig och skrivit ett närvarande och balanserat svar. Men efter det hade han tydligen… lyft blicken och känt att ”näe, det här är inte vad jag vill ha, jag vill ha glädje och värme i livet”. Och sedan hade han backat, bytt fokus och valt att vara med kompisarna (nästan) hela helgen i stället för med mig.

Han var nog mer förbannad på mig än jag ens riktigt förstod. Så när han fick mitt sms om att jag tycker om honom… så hade det till slut, efter timmar, fått honom att ändå känna att… ja, han får nog ge mig en chans ändå. Att jag är värd att han inte bara drar utan att ens säga något. Att vi är värda att ta ett snack ändå, för att åtminstone försöka förstå innan vi avslutar det hela…

Jag fick klart för mig att det är väldigt viktigt för honom att andra tar på sig skulden när han tycker att de gjort fel. Det räcker inte att bara backa; den andra måste aktivt säga att hen förstår att hen gjort honom illa, och säga förlåt. Han gör så själv när han ser att han gjort fel, och tydligen är det en viktig… hederssak, på något vis.

Han har överhuvudtaget en hel del ”heders”-sätt att fungera. Mindre idag än när han var yngre. Han har tydligen varit rätt ordentligt kategoriskt lagd förr. Och så har han insett efterhand att det inte ger honom något gott att vara så. Så han har valt aktivt att öva sig på att vara mer tillåtande, mer accepterande mot både andra och sig själv. Där tror jag att hans barndom spelar en rätt stor roll; att saker var rätt svarta eller vita under största delen av hans barndom. Och han har förlorat, eller varit nära att förlora, lite för många vänner på att vara så kategorisk och dömande. Han har sagt massor av gånger att han kommit fram till att näe, nu är han trött på att vara svartsynt, kategorisk och dömande. Det blir man inte glad av, och det viktigaste i livet är att kunna vara glad. Att fokusera på sånt som gör honom glad.

Men jag har inga som helst problem med att be andra om ursäkt om jag förstår att jag har sårat dem eller gjort något de inte gillar. Jag har inte ett spår av rädsla för att erkänna misstag jag gjort. Däremot ber jag inte om ursäkt när det är den andra som gjort mig illa och jag inte på något enda vis kan se att jag har gjort något som kunnat skada den andra. Då känns ett sådant krav bara som en kränkning. Men i det här fallet var det ju inte så. Jag kunde se och höra på honom att han verkligen hade blivit sårad. Och eftersom det inte alls var min avsikt var det inte svårt att säga förlåt.

Sedan var det… ur världen, faktiskt. Vi kunde båda se att det handlade om att vi inte hade förstått varandra rätt. Och vi bestämde inget om vår framtida relation. Varken till eller från. Men sedan kom vi helt naturligt in på andra samtalsämnen… musik, skoj, prat om våra förflutna, och lite om sex. Ganska bra, rakt, enkelt. Utan hans tidigare lite aggressiva och lite slemmiga attityd. Plötsligt kände jag att hans fantasier om hur vild jag var när jag var ung, inte bekom mig. Jag bara skrattade åt det. Jag lät det inte definiera mig. Och han berättade om episoder när han blivit bindgalen över att andra betett sig illa mot vänner eller flickvänner; hur han skrämt halvt livet ur mycket större och kaxigare killar. Jag kunde se det framför mig, hur han blev som en ettrig iller med riktig döda-instinkt i blicken… och tyckte faktiskt att det var rätt roligt.

På något vis så hade jag plötsligt slutat vara rädd. Rädd för att bli utsatt, att gå med på saker jag inte vill, att bli utnyttjad, lurad eller sårad… för jag kände hur ända-ner-i-rötterna hans reaktioner gick, kring att bli misstrodd. Jag kände att han verkligen inte är en sådan kille som… inte går att lita på. Att det inte bara är en falsk självbild som han beskriver när han säger hur respekterande, omhändertagande och lojal han är.

Jag kunde plötsligt bara köpa att… jo, han gillar faktiskt mig. Det är inte bara sol-och-vårar-snack för att få mig i säng. Visst, det är det också, men inte bara. Och faktum är ju att än så länge så har han inte fått mig i säng… och även om en liten del i mig fortfarande känner att den absolut största delen av hans känslor för mig handlar om sex, så är det som om det plötsligt inte spelar någon roll längre. Som om han ändå inte kan såra mig med det.

Och kanske kände jag framför allt att han inte är ute efter att såra mig. Letar jag i det han gjort och det som hänt så kan jag faktiskt inte se några tecken på att han skulle ha det på sin agenda.

När han skulle gå pratade vi en vända till om hur vi tänkt och känt under helgen. Som en… sammanfattning. Och det var kanske en naturlig sak att göra. Men det var nog inte bara bra; det återskapade en del av avståndet mellan oss. Så när han gått kände jag att jag ville… ge honom något gott. Och jag skickade ett sms där jag förklarade igen, för att jag verkligen ville att han skulle veta det, hur oerhört ljuvlig fredagskvällens fysiska närhet med honom var för mig. Att det var en gåva, något jag verkligen behövde, och något som skulle finnas kvar som en skimrande pärla i mig oavsett vad som händer mellan oss framöver. Sedan stängde jag mobilen och la mig och sov.

Och vaknade vid fyra i morse igen. Inte ordning på sömnen än, riktigt… Kollade svaret han skickat. Som var ett tack för fina ord, och ett tack till mig för att jag räddat honom ur depressionen han höll på att ramla ned i. ”Något jag alltid kommer att komma ihåg dig för”… och jag tänkte att: någon man kommer ihåg, är någon man har lämnat bakom sig.

Men jag valde att ändå inte ta det riktigt så. Och sedan funderade jag på hur jag tror att det skulle kännas om han åker hem om en månad och har haft mig bara som en ”semesterflört”. Om det skulle göra mig illa att få den rollen, att inte ha fått bli en på riktigt älskad människa. Om det skulle få mig att känna mig svag, lämnad, ratad. Och så tänkte jag på om jag tror att jag skulle bli ensam igen om det hände, ratad även av andra män. Jag tänkte på att exkollegan som jag lunchar med ibland har indikerat att han nog skulle vilja ha någon slags förhållande med mig. Och att jag kanske faktiskt har åtminstone en del av den där enorma dragningskraften som Mannen säger – om jag bara slutar vara stängd och rädd. Jag lät ju honom flörta med mig, tog emot hans uppvaktning och blev på riktigt glad av den.

Och så kände jag plötsligt att… näe, det vore ingen katastrof för min självkänsla och självbild om han åker härifrån med ett varmt och lite vemodigt ”tack för den här tiden, lycka till med dina framtida relationer”. Jag kan faktiskt ta chansen och bara njuta av allt som jag får med honom, oavsett om det är bara för stunden eller för resten av livet. Jag kan det, inte bara som en teoretisk tanke, utan med hela mina känslor. Faktiskt. Äntligen.

Äntligen.

I´m back. Jag har äntligen kunnat ta mig igenom den där… vallen, av vad det nu är, rädsla och brändhet och utbrändhet.

Det kändes verkligen som om en fördämning brast. Och plötsligt kände jag att allt det medvetna arbetet jag ägnat de senaste åren åt, för att få leva det goda liv som jag vill ha och förtjänar, har mognat… och att jag kommit ikapp med mina känslor.

Jag kände verkligen precis det som Mannen pratat om. Att jag inte bara vill välja glädjen, utan att jag kan och gör det också.

Jag hoppas, hoppas, att jag kan behålla den känslan, åtminstone under huvuddelen av tiden. Att den inte bara var ett slags desperat återslag efter den jobbiga helgen och rädslan för att förlora honom. För det känns verkligen som att… alldeles oberoende av honom, så är det min känsla och vilja, med mitt liv.

Det jag har gett mig själv de senaste åren, i kombination med de positiva bitarna som männen jag dejtat de senaste månaderna och framför allt i kombination med allt som Mannen redan har gett mig, har äntligen burit frukt. Jag både kan, vill och vågar bära mitt val att söka glädjen.

Det är stort.

Och när jag gick till jobbet kände jag mig verkligen så himla glad. Jag kände att jag vill ge Mannen allt positivt jag kan, och själv få bli glad av att säga och göra kärleksfulla saker och se honom bli glad av det. Men det är bara en del i det hela; jag vill söka glädjen även i alla andra sammanhang i livet.

Det kändes plötsligt som om jag äntligen har kommit upp på vågen och kan surfa på den, efter att ha simmat och simmat och kämpat mig upp, om och om igen, år efter år…

Och när han kom in på mitt rum på jobbet kände jag hur jag bara duschade honom med min värme när jag sa ”hej”… och sedan berättade jag för honom var jag befann mig. Att jag faktiskt tänker och känner och vill precis samma sak som han pratat om, och som jag har burit med mig som ett aktivt val länge, långt innan han kom in i mitt liv. Vi är på i stort sett samma plats i livet i det avseendet, alldeles oberoende av varandra. Och det vi kan göra är att stärka varandra i att stanna kvar i det valet.

Jag vet inte om jag blivit mer eller mindre förälskad i honom. Men jag tror att bådas kärlek för varandra har djupnat. Och att den här relationen kommer att vara oerhört viktig för oss båda resten av livet, oberoende av om vi lever tillsammans eller ej.

Jag har varit väldigt trött idag (också 😉 ). Jag längtar efter att få känna mig utsövd och lugn igen av det skälet. Men jag känner mig lugn med honom. Rädslan är borta, han kan inte såra mig längre, och det är bra för oss båda två.

Och tjolahopp, så mejlade en kompis om en dejt hon fixat åt mig innan hon visste att jag träffat Mannen. Vi satte den på hyllan när hon berättade om den och jag om Mannen. Men nu hade tydligen hennes man nämnt för den tilltänkta dejten, som är en kollega till honom, om den här dejt-idén. Och han hade nappat, velat ses över en middag ihop med kompisen och hennes man. Så nu undrade hon ifall jag kanske ändå ville…? Och som grädde på det moset så nämnde hon dejtens namn, som kändes bekant, och när jag googlade honom insåg jag att det är doktorn som på ett så underbart öppet, härligt och varmt sätt tog hand om min vän för flera år sedan då hon insjuknade i allvarlig neurologisk sjukdom. Han som ringde mig sedan han rondat för min vän och jag inte kunde vara där då. Och som struntade i att jag inte var en regelrätt ”anhörig”, som nöjde sig med att han såg att jag var den som fanns för henne då. Och vi hade ett långt, intressant och varmt samtal om sjukdomen och om min vän och hennes förutsättningar. Det är alltså den där doktorn som jag redan då tänkte ”wow vilken man” om…

Och tjolahej, så mejlade exkollegan om fritidsgrejen vi tänkt göra om ett par veckor.

Plötsligt… händer det… något. Några saker. Några goda saker. Som M sa när vi pratade häromdagen: ”det är liksom alltid ketchupeffekt för dig”… 🙂 Och lite så är det nog.

May this be. May this be. Let me stay in this blessed state, at least for a while. Låt mig få en tillräckligt lång period av detta goda för att min hjärna ska få chansen att växla till ett annat, starkare och gladare, reaktionsmönster. Det är verkligen dags nu, verkligen min tur att få leva i den goda livskänslan. May this be.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s