Balansen

Redan när vi var på väg till kulturgrejen igår frågade jag honom om det var något jag hade sagt eller gjort som sårat honom eller gjort honom osäker. Han svarade nej, men en aning svävande… och när jag frågade upp igen svarade han med att säga att han hade tänkt på att han måste se till att inte förlora sin kärna, det som är han. Jag tolkade honom som om det var något jag sagt eller gjort som han i efterhand hade kommit fram till hade fått honom att svika sitt inre. Jag försökte få reda på om det var något konkret han tänkte på, men fick inget riktigt svar på det heller. I stället sa han att han är sådan att han har lätt för att markera när han ogillar något som andra gör, när det gäller människor som inte står honom nära. Men att han var mjukare och mer tillåtande när det gäller sådana som han släppt in, som jag… och mer än så fick jag inte veta. Hade jag varit mindre luddig i skallen så hade jag kanske insett att jag behövde pressa honom lite mer om det… men nu var jag rätt sliten, och vi var på väg på kulturgrejen. Så vi bytte samtalsämne.

Idag… visste han att jag skulle vara tillgänglig efter 15-tiden. Och när vi pratade om det häromdagen sa han att han var inställd på att träffa mig då. Men när jag messade honom och frågade om vi skulle ses, svarade han att han hade bokat in sig för att vara med kompisarna under eftermiddagen… och att han kunde höra av sig senare, så kanske vi kunde ses.

Det som rubbar mina cirklar lite i detta är följande: han bokade upp sig, medveten om att han gjorde det under den tid då jag hade möjlighet att träffas. Han gjorde det efter att vi avslutat igår med outredda saker hängande i luften, som han vet lika bra som jag att vi nog skulle må bäst av att reda ut så snabbt som möjligt så att vi inte båda hinner tänka in en massa jobbiga och negativa tankar i vår relation. Och hans svar var så svävande kring att kanske ses att jag har svårt att tolka det på annat sätt än att han ville markera att jag inte var så viktig för honom idag…

Nu på kvällen messade han igen för att säga att han blir kvar hos kompisarna i kväll. ”Hoppas du också får en trevlig kväll”… också. Så att jag inte skulle missa hur trevligt han har det…

Och nu försöker jag begripa vad det är som händer med honom. Sånt är alltid så extra svårt när man inte har hunnit lära känna en människa annat än genom de berättelser om sig själva och sina liv de har presenterat… det är skillnad mellan teori och praktik.

Och jag tänker att det jag vet är att han har väldigt dåliga erfarenheter av ”nära” relationer från sin uppväxt. Han har en hel del vänner, som jag tror att han har ganska nära relationer med, men inga familjemedlemmar som han står nära på ett gott sätt. Jag vet inte mycket om hur det varit med närheten i hans tidigare förhållanden, mer än att i hans senaste långa förhållande så var han aldrig sambo, och de sista åren sågs de kanske en gång i månaden… det skulle jag inte ens riktigt räkna som ”ett förhållande”. Man kan säkert ha någon slags närhet även i en sådan relation, men som jag förstått det så hade de inte det, särskilt inte i slutet men kanske egentligen aldrig. Det kan vara så att just avsaknaden av närhet var det som gjorde att han höll ihop med henne så länge som han gjorde…

Han har också sagt saker som får mig att tro att han varit något av en playboy som förfört damer utan annan tanke än sex för stunden. Han har visat upp beteenden mot mig som tyder på att han väldigt snabbt växlar mellan att uppfatta en nära kvinna som ”madonnan” eller ”horan”. Hans beteende mot mig sist igår kväll tyder på att det räcker för honom att han får sexuella känslor och någon grad av besvarad närhet för att han ska flytta över kvinnan till ”hora”-facket.

Jag undrar om det inte var så igår, att när han visade upp och ansträngde sig för att vara nära mig på ett sätt som jag skulle uppfatta som skönt, så var det faktiskt ett slags spel. Han vill testa om han kan få mig att ”falla” för det… och gör jag det, eller egentligen: om jag inte direkt avvisar hans närhet, så känner han det som om han har vunnit maktkampen med mig.

Och jag tror faktiskt att det gör honom ledsen.

Jag kan inte på rak arm påminna mig att jag tidigare mött en man som tycker att han har vunnit kampen för att få sex, utan att faktiskt ha fått sex.

Det känns som om han vill pusha på för att få sex. Han blir frustrerad och arg när han inte får mer än närheten som väcker sexlusten. Men jag tror att om han får sexet som han pushat för, så gör det honom ledsen.

Jag tror att han vill bli älskad utan att vara den som förför. Lyckas han förföra så vet han att den han förför inte ser honom. Han har fått kämpa så mycket, på så många sätt, för att få höra till och bli omtyckt, så den som han lyckas dupera förlorar värdet för honom…

Om ovanstående stämmer helt eller inte kan jag inte avgöra ännu. Men jag tror åtminstone att det här att han tydligtvis backar just nu, på något sätt handlar om att han har släppt in mig i sitt hjärta, och inte har kontroll över det… jag tror att det där han sa om att förlora sin kärna handlar om något sådant. Jag tror att jag har nått hans innersta på något vis, och det drar igång reaktionsmönster som han inte riktigt har kontroll över. Komplexa mönster, krångliga och förmodligen åtminstone delvis destruktiva.

Frågan är om han har kvar värmen för mig i sitt hjärta, eller om rädslan har fått hans känslor att slå över i förakt. För har han nått det senare läget så finns det ingen chans för mig att nå fram till honom med värme…

Och den stora frågan som jag behöver ställa mig själv är: vill, kan och bör jag gå in i detta, som kommer att innebära att jag blir tvungen att sätta mina egna känslor åt sidan för att hantera hans?

Jag har kvar psykologens ord i mig. De som handlade om att jag nog bör försöka bli mindre flexibel och anpassningsbar. Och att jag måste bromsa upp mig själv, hela tiden, och hitta balansen i mig själv för att känna efter vad jag behöver.

Har jag kraften för att ta hand om en väldigt känslomässigt trasig människa? Är jag hel nog själv, just nu?

Och även om jag är det – klarar jag av att leva i en relation där mina känslor sällan ryms? Även om personen i fråga verkligen behöver och förtjänar att få lite reservationslös kärlek, någon gång i livet? Ska jag verkligen ta på mig den uppgiften, nu igen, även om den inte innebär att jag själv direkt tar skada, men att jag inte får det jag behöver och förtjänar?

Jag har inte svaren. Inte än. Jag ser på mina egna frågor hur jag förmodligen borde göra, om jag vill ha det goda livet som jag strävar efter. Samtidigt är det inte ofta som jag möter en människa som lyckas beröra mig. Och inga människor är perfekta, alla har minst något trasigt eller mindre vackert som man blir tvungen att leva med och hantera om man väljer människan. Och så har jag ju den där jävla omhändertagandegenen som gör att det suger till i mitt hjärta när jag ser människor som behöver bli älskade… den där förbannade instinkten som säkerligen delvis är frisk och naturlig, men som också kan handla om att jag ger bort till andra det som jag bäst behöver själv, men blir utan…

Så det är nog bra att jag får mig en kväll själv, som jag inte hade räknat med. Jag behöver det, utan tvekan. Det är väldigt skönt att få sitta här och skriva medan jag lyssnar på Björk, Sigur Ros och Hedningarna, den där musiken som rör vid något primitivt och ursprungligt i själen. Ute är det mörkt, och blåsten vickar björkgrenarna lite fram och tillbaka. Våren är på väg, och jag kan åtminstone ana en kontakt med min gamla goda glada själ… en god natts sömn i natt, så tror jag att balansen kan komma åter till mig. Så att jag kan hantera den här mannens beteenden, vart de än tar vägen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s