Mäh

Jag har 47 tusen miljoner saker som jag egentligen skulle vilja gräva runt och vrida och vända i. För denna sommar har ju innehållit så oerhört mycket mer än så många somrar på så himla länge.

Men nu har jag druckit två (otroligt goda!!) glas vitt vin, den största mängden alkohol på en och samma dag under hela denna sommar, och eftersom jag dessutom har sovit 3-5 väldigt risiga timmar per natt den senaste veckan och inte haft många nätter sedan i juni då jag sovit upp till åtta timmar, så… är min hjärna just nu väldigt mycket för soggig för att jag ska kunna göra något på riktigt bra och meningsfullt av eventuella analyser jag får till just idag.

Framför allt ska jag inte svara idag. På mejlet från mannen jag skulle ha träffat medan vi befann oss på samma plats alldeles nyligen. Men som försvann ut i intigheten. Så att det inte blev någon träff.

Jag är så himla skitglad för allt annat som hände och var under de dagarna. Och samtidigt så himla skitledsen och besviken över att just den här mannen och jag inte sågs…

Och så är jag tacksam över:

1. att min reskamrat är tillräckligt (omedvetet) oempatisk för att inte kunna göra något annat än ge mig feedback på det skedda som till 100% utgår ifrån hur hen fungerar, och som i det är fallet troligtvis stämmer bättre överens med verkligheten än mina egna erfarenhetsbaserade tankar kring att mannen och jag inte sågs.

2. att jag har lärt mig (för att jag förstår att mina erfarenheter inte är representativa för vare sig mänskligheten eller manligheten utan mest bara en bra nära komisk… jävla förbannelse??? som jag inte förstår varför jag drabbas av, men som jag förmodligen kommer att fortsätta drabbas av tills jag fattar varför) att på riktigt låta andras reflektioner eller tolkningar av saker som händer, ibland väga tyngre än mina egna.

Lite orättvist kan jag ändå tycka att Livet är mot mig.

För jag har gjort allt jag kan för att vara så himla jäkla duktig och försöka lära mig hur känslostyrda människor fungerar, och anpassa mitt sätt och mina reaktioner efter det.

Jag har försökt lära mig de sociala koderna som finns i den nya gruppen människor som jag jobbar med.

Jag tycker verkligen att jag har bemödat mig för andra. Och lyckats minst halvbra i mina ansträngningar.

Men vem fan anpassar sig någonsin efter hur jag fungerar…

Helt ärligt. Jag har levt i snart femtio år. Och det har inte hänt ännu.

Så jag tycker, och vill nog påstå att det är med visst fog, minsann, att…

Nu är det fanimig någon annans tur.

Att se, förstå och älska mig sådan som jag är.

Men men, jaja, whatever.

Jag har väl aldrig haft talangen att kräva av andra att de ska försöka göra om sig efter mig, på de vis som jag hela tiden och hela livet har gjort om mig efter dem.

Och även om jag själv känner mig som världens största dumskalle sedan x antal tid tillbaka, så fattar jag nog ändå någonstans fortfarande att…

De flesta människor som jag möter i livet kan inte det som jag kan.

Det gör (i mina ögon) inte mig till någon bättre slags människa. Det innebär bara att vissa kan, och andra inte.

Och jag tolererar och kan älska alla dem som faktiskt på riktigt inte kan.

Men de som kan men inte vill. De kan ta sig i brasan och söka sig vidare till andra människor än mig. Punkt. Faktiskt.

Min resa hade blivit… med rätt stor sannolikhet underbar.

Om den här mannen och jag hade träffats.

Jag vet ju… jag vet ju.

Jag har känt honom länge nog för att kunna räkna ut att… hans liv styrs av hans känsla för stunden.

Sådär som faktiskt de allra flesta människor fungerar. Hög- eller lågutbildad, man eller kvinna, vänster eller höger, det spelar fanimig ingen roll.

Vare sig han eller hon som fungerar liknande mig, finns inte i den ”västerländska” delen av världen.

That fact annoys the shit out of me.

Men bara en stund åt gången. Tills jag accepterar att det inte i denna världen finns en enda mänsklig varelse som liknar mig tillräckligt väl för att vara min ”match”. Som vän, bekant eller älskande.

Jag är och kommer alltid helt enkelt att vara… fullständigt ensam.

Frågan är nog mest hur jag ska välja att hantera det faktumet.

Men men, ja ja.

Jag är väl en naiv dumjävel som blir glad och nöjd och rentav lycklig över skit.

En riktig jävla dumjävel.

För jag är så himla glad och nöjd och tillfreds och bitvis rentav lycklig och tacksam över de saker som jag gjort med mina vänner den senaste tiden.

Vi har åkt hit och dit. Vi har tagit del av evenemang som ingen av oss skulle gjort i vanliga fall. Vi har sett saker, och blivit löjligt gemensamt lyckliga, över nördiga detaljer som ingen av oss delar med särskilt många.

Vi har varit slitna som fan av sömnbrist. Vilket såklart leder till tramstjafs. Och en uppenbar brist på förståelse för andras känslor, behov och läge.

Jag har till slut blivit en människa som både lärt sig förstå och anpassa sig efter sin inbyggda känslighet.

Men är det något som andra vare sig förstår eller accepterar? Ens om de själva fungerar likadant?

Nej.

Det är där jag skiljer mig från de flesta jag känner.

Att jag förstår, accepterar och anpassar mig efter att andra fungerar på helt andra sätt än jag.

Plusset med att fungera som jag gör är, som alltid, att man lär sig mer om livet och mänskligheten.

Minuset och besvikelsen är att… ingen enda annan gör eller är som jag.

Så jag är och förblir lika genomisolerat ensam från mänskligheten som innnan.

Jag har fått ett par helt lovely underbara nya grannar. De är dryga åttio, och de är… jamen faktiskt verkligen helt jäkla lovely. Eller vad vet jag, kanske är de typiska för något som har med deras ålder eller klass eller geografiska bakgrund eller… ja, whatever, att göra.

I love them oavsett. De är inte perfekta människor. De är bara… varma. Sociala. Socialt kompetenta.

För ni förstår. Jag vill verkligen älska.

Jag vill älska människor.

Det låter sig fanimig inte göras sådär skitenkelt.

Jag är en känslig människa.

Ja, jag fattar och vet att ni som läser här varken fattar eller tror på det.

Men fuck you. Det är inte mitt fel att ni inte fattar sånt som är viktigt på riktigt.

Jag kom hem efter min utflykt, med samma slags känsla om jag alltid har när jag varit ute och rört på mig.

Som om jag vore osårbar.

Och med en utifrån-blick på det som är mitt. Min stad. Mitt liv.

Osårbar är något som jag aldrig någonsin är.

Om någon enda människa någonsin under mitt liv hade älskat mig… så hade det i alla fall funnits någon som hade vetat det.

Men du vet.

Jag lever bara för andra.

Jag lever aldrig för mig.

Och  det är bara jag.

Ingen enda annan som jag någonsin träffat liknar mig. Ens lite. Ens någonsin.

Life´s a bitch.

—-

Jag har upplevt… vädervärme. Sömnbrist, på grund av det. Någon slags vänskap… kanske. Jag vet inte. Jag kan inte minnas när jag upplevde vänskap senast. Eller hur det kändes, eller var.

Jag har nog aldrig i mitt liv upplevt att jag varit älskad.

Jag har nog trott att jag gjort det. Sådär som människor gör. För att överleva.

Helt ärligt så har jag nog aldrig varit älskad av någon enda människa.

Sånt är livet. Jag är nog inte ensam om det.

Men men, hur som.

Jag hänger fast hårt vid de minsta tecken på att det finns någon enda varelse i universum som vill och kan älska mig sådan som jag är.

Jag är snart femtio år gammal.

Mer än halva livet har passerat, med största sannolikhet.

Och hittills har jag, ärligt talat, inte träffat på en människa som vill eller kan älska mig.

Så kan det vara. Livet är en bitch.

Och under tiden som vi gör vårt bästa för att försöka mer än att överleva…

—-

Ja, i MIN värld så har jag till nästan hundra procent haft en helt fantastisk sommar.

Men jag fattar ju att min värld stämmer till allra högst 5% överens med andra människors värld.

Så med allra största sannolikhet är jag lika oälskad nu som jag någonsin varit.

En människa som ingen annan människa någonsin har älskat. Eller ens tyckt om. Egentligen inte ens litegrann.

Jag, och de flesta?

Life´s a fucking bitch.

Livet är ett fenomen som fanimig inte vill oss människor väl.

Men under tiden.

Så får jag uppleva…

Vackra, lugna, samstämda människor.

Eld.

Sol.

Vatten.

Värme.

Magiskt månsken.

Skratt. Bus.

Någon slags flört.

En man som… ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Men jag försöker.

En man som befinner sig i min fysiska närhet. En man jag inte känner.En ung, fin man, som pratar lite med mig. Och som efter det… stirrar på mig, enligt min kompis. Själv såg jag det inte… men en kort stund efter det påstådda stirrandet så… står han bakom mig i en kö. Och plötsligt känner jag en mjuk hand som rör min rygg. Sedan känner jag en hand som smeker över min arm. Och sedan känner jag en hand som smeker insidan på min hand…

Weird.

Konstigt. Lite skrämmande.

Och samtidigt så otroligt… varmt och omtänksamt.

En stund senare sitter jag bredvid en kvinna som börjar med att be om ursäkt för att hon kanske kommer att slå till mig, att hon verkligen inte vill det och att hon försöker komma ihåg att hon inte känner mig, men att risken finns att hon kommer att göra det om hon blir för glad…

Jag är genomtrött och verkligen inte med i matchen. Men efter en längre stund förstår jag att kvinnan med allra största sannolikhet lider av Tourettes. Men i kombination med den unga, fina killen som tydligen inte kunde förmå sig att låta bli att röra ömt vid en kvinna som han absolut inte kände, så blir jag i min trötthet just då mest bara… skrämd.

Eller jag vet inte.

I showen vi ser plockar grabbarna ut folk ur publiken för att hjälpa till i showen. Jag sitter lättillgängligt, och känner att jag fanimig dör om  jag blir tvungen att stå på den där jävla scenen…

Jag är en sådan människa som alltid blir så engagerad i det jag ser och upplever att jag undantagslöst får kontakt med den som framför vad-det-än-är.

Alla jäkla lärare jag någonsin haft har alltid spikat fast sin blick och sitt fokus på mig. För att jag ser, hör, och fattar.

Jag blir alltid upplockad på scenen. Fast jag hatar just det.

Och de vackra, duktiga, roliga grabbarna som håller i showen ser förstås min glädje och uppmärksamhet. Så jag blir tvungen att överdemonstrativt inte vilja bli utplockad…

Som tur är snappar grabbarna upp det. Att jag verkligen inte vill.

Men efteråt kommer den allra ljuvligaste, gemenskaps-smittsamt-leende killen som har fångat min lika glada blick en hel massa gånger, fram och försöker prata med mig om att barnet på bänken framför nog tyckte att en del av showen var lite väl läskig… och min vana trogen så ser jag till att en annan människa hamnar emellan den fantastiskt vackre mannen och mig.

Jag har inte den där tilliten. Till att någon enda människa skulle välja mig om de har andra att välja på.

Jo jag vet, det innebär att ja sabbar för mig själv. Och gud så ljuvlig han var, den mannen.

Människor är… svårbegripliga.

inte minst jag själv.

—-

Och jag kommer hem, och möts av samma döda oseende blickar som alltid i min hemstad. De där som har fått mig att tro att jag är så ointressant att jag inte syns. Och som gör att jag hamna i krockar varenda gång som jag på andra platser än hemma möts av män som verkligen SER mig.

Jag borde flytta.

Jag borde verkligen göra det.

För här i mitt nuvarande hemma… här är jag så osynlig att det faktiskt på riktigt är löjligt.

Mannen, vännen sedan många år, som jag skulle ha träffat men inte fick… han är en sådan som utstrålar en värme som går genom betong.

Vi är olika på de allra flesta sätt.

Men det finns en väldigt varm kärlek mellan oss. Den har alltid funnits, från mig. Och förmodligen har den alltid funnits från honom också. Men jag har varit för… annorlunda, för att förstå det.

För rädd.

Är nog fortfarande. I alla fall delvis.

Men oavsett varför han valde att inte träffa mig, så skrev han nu att han kommer att besöka mina trakter och att vi då kommer att ses, inom den närmaste tiden… vi människor är som en hel bundle av kommunikationssvårigheter.

Vi saboterar för oss själva. På grund av rädslor som andra inte kan se.

En annan dag kommer jag att svara på hans brev. En annan dag kommer jag också att formulera här hur och varför jag har haft en alldeles ljuvlig sommar.

Just wait and see.

Och under tiden: kärlek till er, människor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s