När jag saknar min dotter

Jag önskar faktiskt att jag hann med och kunde ”dokumentera” allt som händer nu. Jag vet ju att mitt minne är rätt risigt numera. Så jag inser att det mesta av denna sommar kommer att försvinna i rymden utan att någon vet eller minns vad som hände…

Men okej, nedslag.

Jag finner en ny vän. Eller, inte en ny, men ny som vän. Vi… kan prata om allt från enkla vardagssaker till de riktigt djupa och bitvis psykiskt oerhört svåra sakerna. Allt från märkesväskor till snälla-hjälp-mig-att-ta-mig-genom-ångesten, hjälp mig överleva denna dag.

Jag åker till badstranden med en vän. Vi pratar, läser, är tillsammans. Solen går i moln, och hon åker iväg för att fixa ett ärende. Tio minuter senare dyker annan vän upp, för att jag råkade nämna var jag var i ett digitalt meddelande. Solen är tillbaks, och vi värmer oss, badar, pratar… åker till slut hemåt, bestämmer middag och gemensamt semesterplanerande dagen efter.

En annan vän pratar personliga känslor med mig. När sommaren och värmen kommit åter lite mer på riktigt åker hon och jag och hennes kanontrevliga, vettiga pusspojke iväg till större stränder. Sand, inte bara mellan tårna utan faktiskt exakt överallt. Och sol. Mycket sol. Och havsbad.

Jag har haft semester i ungefär fyra veckor. Och utan att jag på något vis planerat det, så har det blivit kanske på sin höjd två eller tre dagar då jag har varit alldeles för mig själv…

Jag skulle inte komma på tanken att klaga. När jobbet rullat på några veckor i höst, så kommer jag med stor sannolikhet att konstatera att det här har varit en av de absolut bästa somrarna jag haft på oerhört många år.

Mamma ringer och undrar om och när vi kan ses. Hon lider tydligtvis av en period då hennes enorma bekräftelsebehov blir understimulerat. Jag har lärt mig att min mor är en av människorna i mitt liv som utan minsta tvekan tycker sig ha rätt att använda  mig enbart för sitt bekräftelsebehov. Men hon har tydligtvis inte lärt sig att jag numera säger nej till alla människor som förutsätter att de och deras liv är viktigare än jag och mitt liv. Om vi träffas denna sommar så kommer jag kanske att stå ut och överleva, för att jag äntligen faktiskt har lärt mig att visa (dvs reagera) när jag blir skit-behandlad, men hon kommer att bli både frustrerad och besviken. För hon kommer inte att få det som hon alltid har fått av mig. Utan snarare tvärtom.

idag förklarade jag för henne, apropå en annan relation, att jag hela mitt liv har haft rollen att vara den som ”förstår” alla andra. Så att när andra har betett sig skumt eller rent för jävligt mot mig, så har jag lagt min energi på att försöka lista ut vilka de bakomliggande faktorerna till deras beteende kan vara.

Istället för att lägga krutet på att känna och hantera hur deras beteende känns för mig.

Och under majoriteten av mitt liv har det sättet att fungera verkligen inte varit ett problem för mig.

Men under de senaste x antal åren har jag bara gett och inte fått. Ja, på den positiva fronten alltså. Negativa, absurda och destruktiva reaktioner har jag fått i groteskt överflöd.

Det är faktiskt rent komiskt, vad jag fått. För några veckor sedan satt jag bredvid en kollega under lunchen, och en man kom fram och sa till kollegan att han tyckte att hon var så otroligt fin. Häromdagen var jag på ett dansställe när en tjej försökte köra ut mig från damtoan för att hon trodde att jag var en man klädd i kvinnokläder. Samtidigt som ännu en man på dejtsajten slutar skriva till mig när han får se mina bilder.

Det är faktiskt som om något högre väsen försöker pusha mig så långt som det bara är möjligt. Som om någon jävlas med mig så mycket som det går. Min fråga är bara… varför???

Jag har samtidigt fått se att det finns… eligible men, som spanar in mig.

Men… ja, jag vet inte. It´s a mad, mad world.

Och mitt sinne har tagit pissjävla mycket stryk av att det är så.

Mitt känsloliv är helt… rubbat. Det finns faktiskt inte. Antagligen skulle jag må bra av om jag fick spöa upp någon så mycket som jag kunde. Vilket i praktiken betyder ”inte ett skit”, men ändå.

När jag pratar med min dotter så vräker hon över mig en massa skitreaktioner för att jag pratar fakta och på alla vis visar att jag bryr mig om henne och resten av hennes liv och att jag är beredd att bränna det mesta av mitt liv och min budget för att hjälpa henne. I stället för att, som under alla år innan, försöka stålsätta mig och förstå henne så blir jag ledsen, gråter och är upprörd.

Det räcker nu.

Det gör det.

Det räcker ta mig fan nu.

Inte alls bara från henne. Utan från alla som inte gör mig väl.

Det finns ingen jävla naturlag som säger att den som i alla mina interaktioner ska förstå, anpassa sig och agera rätt – är jag.

Jag är faktiskt en exakt lika viktig människa som alla andra.

När jag växte upp, och en massa år därefter, så sa jag ifrån så att det blev skitjobbigt och bråkigt, när jag kände att den andra parten inte mötte mina känslor så som jag mötte hens.

De senaste åren har jag… bara backat. Varit tyst. Låtit alla andras känslor få vara de enda viktiga. Mest av allt för att själv få vara ifred.

Men nu… nu vill jag inte det längre.

Så min mamma är den av alla människor i mitt liv som ryms som allra, allra minst. För hennes beteendemönster, hennes sjukdom, handlar om att inte bara jag utan helst hela världen ska bekräfta den fantastiskhet som hon behöver tro att hon har.

Och jag är den sämsta hon kan söka sig till i den kampen, just nu. För ju mer hon försöker framställa sig som stjärnstrålande charmig, desto mindre respons får hon.

Jag tycker inte att min mamma är en dålig människa. Hon är ungefär lika bra som de flesta, kanske lite bättre faktiskt.

Men jag är inte satt på denna jorden för att bara ge andra det som de vill ha.

Jag är satt på jorden för att leva mitt liv.

Om min mamma vore lite mer intelligent skulle jag skicka henne ett sms och säga: sök det du behöver hos någon annan än mig.

Men nu är hon inte det. Hon är ungefär lika känslo- och ”magkänsle”-styrd som de flesta.

Så hon skulle varken fatta vad jag menade, eller agera utifrån mitt råd.

Jag talar om för mina närmaste vänner (och familj) just nu att jag inte längre är den där som låter deras sätt att vara dominera våra relationer.

Jag tror att det gör mig gott.

För en dag denna sommar längtade jag efter min dotter.

Det var en ren sensation för mig.

För det är minst tio år sedan jag längtade efter en annan människa senast.

Så det gjorde mig lycklig.

Mitt känsloliv gick helt jäkla sönder när det tog slut med exet. Inte alls bara på grund av det, men det var den sista droppen.

De perfekta, lyckliga grannarna har skilt sig.

Vem fan gör inte det!?

Tänk om vi alla kunde göra en stillsam liten reality check, good people.

Det är inte idylliskt, perfekt, enkelt eller på något sätt mönsterstyrt hur det mänskliga livet ska se ut.

Måste hundra procent av alla skilja sig för att folk ska fatta det??

Och jag har det så himla jäkla skitbra just nu i mitt liv. Där finns kärlek, gemenskap, tillhörighet. Jag har inte haft någon anledning att känna mig ensam sedan… ja, vete tusan när.

Där finns fysiska besvär som kommer att kräva svinjobbiga behandlingar framöver, visst. Och min kropp skrynklas och vissnar och blir mindre och mindre intressant för den andra halvan av mänskligheten, alltså männen. Det är så det fortfarande ser ut.

Men jag har umgåtts med en man och en kvinna de senaste dagarna. En himla massa timmar. Ja jösses så många timmar av denna sommar som jag har spenderat med människor som… jag inte precis känner, inte är direkt trygg med. Men jag följer strömmen som finns, lär av den och är tacksam över möjligheten den erbjuder.

Jag solar, badar, njuter av glitter i vatten och värme som går in i själen, skratt och prat och… trevlighet.

Ni vet, det där som är så himla föraktansvärt. Det enda som räknas och är värt något i vår dags samhälle är ju passionen. Den där som brinner som en härdsmälta och dödar allt i sin väg. Det är allt vi vill ha. Trevligt är töntigt och ointressant. Men för mig är trevligt det bästa man kan finna.

Innan denna semester är över ska jag åka till en annan del av landet med en kompis. Vi ska göra saker som vi verkligen gillar. Krypa i grottor, uppleva kultur, ha det varmt och fint… och i den vevan ska jag få träffa en man som jag har ”känt” via bloggen. mejl och telefon, i flera år. En oerhört varm och vacker man. En sådan som helt saknar den rationella aspekten av livet, som lever enbart efter känslan för stunden. Det vill säga, en man som fungerar ganska precis tvärtemot hur jag gör.

Så vi är allt annat än en perfect match.

Men kanhända kan vi brinna med och för varandra, en stund. En tillräckligt lång stund för att ge oss båda kraft och energi att ta oss vidare i våra liv.

För även om vi börjar sagga i kanterna och anses fula för att vi inte längre är 20 år, så är det faktiskt en oherrans massa år kvar tills vi rimligtvis har skäl att tro att vi ska dö.

Oavsett vad det blir av det, så använder jag denna sommar till att inte-tänka och bara göra en himla massa saker, och att ta alla chanser att veckla ut mitt ihjälslagna känsloliv.

Så jag tror att det kan bli den bästa sommaren i mitt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s