Jäkla hjärna, liksom

En kompis har sagt, under flera år nu, att ”du måste komma och hälsa på mig i min stuga”. Och eftersom jag denna sommar kände att jag hade energi nog för att ta tag i saker föreslog jag att jag skulle göra just detta just nu.

För säkerhets skull kollade jag verkligen upp med kompisen ifall hen verkligen ville att jag skulle komma på besök. När vi pratade i telefon lät hen på riktigt glad och entusiastisk inför att jag skulle komma. Och när jag väl var där, agerade hen på precis alla vis och faktiskt precis hela tiden som om hen bara var väldigt glad över att jag kom.

Men hen skrev inte ett ljud om att hen hade besök, på fejjan. Och inlägget som jag gjorde, med bild, och där jag skrev att jag var där på besök, varken kommenterade eller gillade hen… så varken hens eller mina vänner på fejjan fick någon signal om att hen tyckte varken det ena eller andra om saken.

Vi tog promenader och fotade fina bilder. Hen tog en bild som hen var väldigt extra nöjd med, på ett ställe. Och hens hund… blev liksom lite besatt av mig. Ville bara vara intill mig, hela tiden, men, som Cesar Millan skulle ha sagt: hundens beteende tydde på att den ville dominera mig… och när jag insåg att så var fallet, gav jag den allt mindre uppmärksamhet. Jag puttade bort den när den satte sig på mina fötter eller juckade på mina ben. Varpå både hunden och dens ägare… blev liksom… sårade? Ja, jag vet inte.

Men sedan jag åkt därifrån började kompisen lägga upp en hel drös inlägg på fejjan. Att hen var hos sin mor (som jag också fått besöka när jag var där, något som hen inte tyckte var värt att låta fb-världen få veta), en vacker soluppgång mitt i natten…

Och dagen efter kom tydligen en annan kompis dit på besök. Den kompisen blev både fotad, taggad och hyllad av min kompis, flera gånger om… med foton från platsen där vi just varit (där kompisen tog bilden som hen var så himla nöjd med), att hunden bara älskade den här besökande kompisen… och ett par dagar efter det kom det tydligen ännu ”en väldigt kär vän” (dock inte definerad eller taggad) på besök.

Det var bara mitt besök som gick alldeles fullständigt spårlöst förbi, när det gällde vad kompisen ville låta omvärlden få veta…

Det blev liksom så övertydligt till slut. Att jag av någon anledning inte var någon som kompisen ville lyfta fram som någon ”viktig” i hens liv…

Jag trodde att vi hade några trevliga dagar. Jag tyckte att alltihop bara var väldigt trevligt. Jag var glad när jag kom hem. Innan jag åkte bad kompisen mig att skicka ett meddelande när jag kommit hem. Så det gjorde jag, med stort varmt tack för trevliga dagar. Och det tog flera timmar innan hen svarade på det…

Väl hemma tog jag tag i alla mina praktiska göromål. Hade, för första gången på 8-10 år, energi nog för att ta tag i att renovera en del av hemmet. Så jag ägnade några dagar helt åt det. Medan det någonstans i min hjärna skvalpade runt en ledsnad över att kompisen… behandlade mig så som hen gjorde.

Förvirring. Oförståelse.

Och när jag inte förstår varför människor beter sig… mindre trevligt mot mig… så lägger jag skulden hos mig själv.

Jag borde ha märkt något.

Jag borde ha förstått redan innan att kompisen inte egentligen ville att jag skulle komma.

Jag är tydligen en konstig människa som ingen egentligen vill umgås med.

Och medan denna process stökade runt i min hjärna försökte jag bekämpa den allt jag kunde… för vad skulle jag ha märkt, när allt i kompisens beteende bara var avslappnat, intresserat, trevligt och vänligt när jag var där? Hur skulle jag ha förstått att hen egentligen inte ville ha mig där, när hen inte gav minsta lilla tecken på det innan utan bara precis tvärtom? Och vad exakt är det jag har gjort eller gör, som gör mig ”konstig”??

Logiken talar sitt tydliga språk. Den borde faktiskt vinna.

Men något i mig är tydligen… inte helt stabilt och tryggt, just nu.

En kväll ringer A, fast jag missar hennes samtal och ser det först efteråt, när det är mitt i natten och jag är alldeles för slut för att orka prata med någon. Jag glömmer att ringa tillbaks dagen efter.

I övrigt är det ingen som hör av sig. Jag ringer däremot min bror, som inte ens ringde mig när jag fyllde år för en himla massa månader sedan och som jag inte pratat med sedan julsnåret.

När jag gjort klart min renovering lägger jag upp om det på fejjan. Varpå kompisen är toksnabb med att skriva en positiv kommentar…?!?

Och några till som jag räknar som närmare vänner skriver snälla saker.

Men ingen hör av sig till mig. Ingen söker just mitt sällskap. En kompis skriver, men bara för att ställa en fråga om en annan kompis.

Jag har fortfarande ganska gott om energi, sedan jag vä vilat upp mig lite efter renoveringen. Så jag skickar meddelanden till ett par kompisar om att komma och fika hos mig. Den ena svarar ganska snabbt, tackar för inbjudan men säger att hen är i stugan just nu och gärna träffas nästa vecka. Den kompisen har slutat höra av sig till mig sedan ett bra tag tillbaka. Jag vet inte varför.

Den andra svarar, efter en massa timmar, att hen är på resa bortåt. Tackar visserligen för inbjudan, men… det här är en kompis som jag nyligen har bjudit in särskilt för att hen inte ska behöva känna sig ensam, och jag vet inte vad det svala i hens respons handlar om.

Sedan messar jag en av de just nu närmaste vännerna. Som någon timma senare lägger upp en bild på fejjan om att hen befann sig där jag var när jag skrev. Men som fortfarande, en massa timmar senare, inte har svarat på mitt meddelande…

Jag gör ärenden på stan, och passar på att gå förbi där kompisen jag besökte jobbar och där jag känner flera av människorna som ofta befinner sig där. Det blir… osäkert. Min känsla blir att de jag pratar med… känns ansträngda. Kanske helst inte vill umgås med mig. Tycker att jag är konstig.

Här kan jag ha helt fel, det vet jag.

Men min känsla när jag far hem är ändå att… av någon anledning som jag inte vet vilken den är, så håller folk distans till mig. Och det känns inte bra. Det gör mig inte glad.

Och frågan är om det bara är min hjärna som jävlas med mig och styr in mig på tankar som får mig att må dåligt helt i onödan. Eller om jag, som några gånger tidigare i livet, helt enkelt inte har snappat upp signaler om hur och vad och att jag är så jäkla fel i andras ögon…

Jag ser verkligen ingen riktig väg ut ur detta. Jag har inte längre någon enda förtrogen människa som jag vet att jag kan lita på att den tycker om mig väldigt mycket, kanske villkorslöst, precis som den jag är.

Jag tänker på att kompisen är lika mycket singel som jag. Men som verkar vara tillfreds och trygg med det på ett sätt som jag inte är.

Jag tänkte bara häromdagen på att: vad spelar det för roll om jag ”tar tillbaka mitt liv” genom att rensa bort exet, om ingen annan ser eller vet eller bryr sig om det än jag…

Det som saknas i mitt liv är verkligen en (eller flera) människor som jag verkligen kan lita på att de älskar mig.

Utan det, spelar resten faktiskt inte så särskilt stor roll.

Jag har inte förmågan att åstadkomma känslan av att min eventuella utveckling är så himla viktig och värdefull när ingen annan än jag vare sig ser eller värdesätter den.

Jag vet verkligen inte hur jag ska lyckas ta mig upp till den där nivån som människor som tror att de är viktiga befinner sig på. Jag kan inte se hur det skulle gå till, hur man gör för att skapa det. Jag kan tycka att jag är viktig och värdefull, men om ingen enda annan människa egentligen tycker som jag… vad är det då värt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s