Det är den där tiden igen

Då det är ljust som på dagen även mitt i natten. ”Man borde inte sova…”-tiden.

Vi är tre damer som lite sådär halvlöst planerar gemensamt midsommarfirande. Efter lite surrande hit och dit landar det i att vi blir sex vuxna singeldamer med två yngre söner som håller knytis-picnic på en filt på ett vardagsrumsgolv i stället för ute i det opålitligt regnskvättande vädret.

Jag känner alla utom en, sedan innan. Ungefär likadant är det för allihop. Tre av oss attraheras bara av killar, en bara av tjejer, och två av båda könen. Det blir en del intressant prat om raggande och dejtande. Alla deltar inte med personliga reflektioner kring det. Att jag själv inte hakar på handlar bara om att jag… inte känner igen mig. Inte kan relatera till driften efter att bli attraherad, eller att någon ska bli attraherad av mig.

Jag är glad att få vara del av den här sortens samtal, av hela paketet som upplevelse betraktad. Jag tycker på alldeles riktigt att vi har en väldigt trevlig, rolig, god, intressant och levande tillställning tillsammans. Vi är definitivt inte ett gäng singeltjejer som blev över. Det är inget jag säger för att försöka övertyga mig själv, utan det är något som jag både ser, känner och lever på alla vis.

Jag är både glad och tacksam över att få inse ännu en gång att jag, trots mitt evighetslånga singelskap och periodvisa upplevelse av utanförskap, återigen får möjligheten att vara del i en både önskad och positiv gemenskap.

Det finns alla slags ”familjer”. Och min familj, det är verkligen så som Eva Dahlgren sjunger: det är de som vill höra samman, finnas till för varandra… en där vatten är lika tjockt som blod.

Jag inser att det finns en hel del människor som sitter alldeles ensamma på alla storhelger. Inte för att de vill, utan för att de inte har en given eller vald gemenskap som de kan ingå i.

Och jag kan inte säga annat än att oavsett i vilken utsträckning det är jag själv, andra eller ”omständigheterna” som gör att jag lyckas åstadkomma min delaktighet i gemenskaper, så är jag inte bara glad utan också tacksam. Det är inget att ta för givet.

De flesta i den här gruppen kvinnor har ett generöst, varmt, omfamnande förhållningssätt till varandra. Någon har en något annorlunda agenda, mest troligt enbart beroende på var hon befinner sig i sitt liv just nu. Men på det hela taget är alltihopa väldigt varmt och glatt.

Jag tycker att vi gör det bra. Jag tycker att vi kan vara ganska stolta över oss själva; över vår förmåga att vara generösa, inkluderande och duktiga på att ta hand om varandra. Även om en aning mycket fokus i samtalen ligger på att hitta eller jaga en partner, så har vi det faktiskt mänskligt omtänksamt och trevligt när vi umgås.

Jag får en dag av gemenskap i olika konstellationer under olika delar av dagen. En dag med regn, sol, musik, natur, gemenskap och en hel del mat, prat och skratt.

Jag inser att inte alla får ens detta. Så jag är tacksam.

—

Mitt liv befolkas av kvinnor. Har gjort så, under rätt många år nu.

Jag inser att jag har förflyttat mig från att vara en person som i första hand upplever andra människor som personer, har blivit en som… inte riktigt kan relatera till män längre. Från att ha haft väldigt lätt för att umgås med män har jag blivit någon som har hamnat på någon slags kant där det bara finns kvinnor. Och det är inte bara för att andra har placerat mig där. Det är också för att jag har blivit rädd för män…

Jag ska inte gå djupare in på just den analysen just nu. En annan dag, men inte just denna. (Som förresten har hunnit bli en ny, medan jag skrivit.)

Nu, idag, den 21 juni som är midsommardagen detta år, är årets längsta dag. Den dag då solen ger oss mest ljus under hela året.

Jag ska sova med sju sorters blommor under min huvudkudde.

Ska jag vara brutalärlig, och det är ju liksom mitt signum 😉 , så får jag erkänna att jag inte vet helt säkert om jag vill ha någon ”tillkommande”.

Eller, så här: jag vill väldigt gärna leva med en man som… älskar mig. Respekterar mig – och då menar jag inte ”är rädd för mig”, och inte heller ”har drabbats av någon slags helt hjärnbefriad åtrå utan verklighetsbas som gör att han hoppas lyckas vara mig till lags”. En man som tänker själv, men som inte tävlar om någon makt. En man som med varlighet, ömhet och värme vet vem han är och ser vem jag är, och känner att han och jag är den mest rätta kombinationen i universum.

En sådan ”tillkommande” önskar jag mig. Naturligtvis.

Fast jag känner ju inga sådana män.

Och om jag träffat någon sådan man, som haft just de känslorna för just mig, så är det så längesedan att jag inte fattade att det var så. Eller lärde mig något användbart av det.

Ska jag vara ännu mer brutalärlig så… tror jag väl inte riktigt att han finns.

Och jag vill inte ha någon ”tillkommande” som är på något annat sätt än just det.

Därav mitt vankelmod.

Men så länge som en mikroskopisk skärva av hopp lever i mig så måste jag odla den. Jag är ju inte död än. Och har inte tänkt bli det så värst snart heller.

Och ska jag vara ett snäpp brutalärlig till, så får jag väl tillstå att jag inte tror sådär väldigt mycket på att sju sorters blommor under huvudkudden ger mig svaret på vem mannen är som jag ska leva resten av mitt liv med.

Men jag tror på tankens förmåga att påverka inte bara känslan utan också ens framtid.

Actions speak louder than words, sa Bono en gång i tiden. Det är något jag både tror på och håller med om.

—

I midsommarnattens ljus, dundrar och smäller det hos grannarna.

Jag hör inga röster den här gången, bara buller.

Jag vet inte hur illa de har det. Men jag tror att det är dags för mig att försöka ta reda på det. Eller göra något åt det. För där bor även små barn. Och hundar.

Så kan helgfirande också se ut. Så ser det ut, hos fler än någon skulle önska.

Och vi som hör, eller ser… vi måste ta det på vårt ansvar att försöka göra vad vi kan för att förändra att det är så.

Om världen ska bli en bättre plats för oss alla att leva på.

Alla har rätt att få uppleva att midsommar är en tid som ger mer glädje än rädsla eller sorg. Alla har faktiskt det. På ett objektivt plan.

Så du och jag. Vi som har fått uppleva en någorlunda god midsommar. Låt oss göra det vi kan för att ge andra människor omkring oss en någorlunda liknande upplevelse.

Tack för idag, och god natt.