Läser, lyssnar, skriver och funderar

Jag läser en bok. Den handlar om ett antal människor, relationer och familjer av hipster- eller medelklasstyp.

I en episod i boken reflekterar en person över sin kusins oförmåga att sätta ned foten mot dem omkring dem som är sådär krävande långt utöver rimliga gränser. Kusinen beskrivs som… väldigt ansvarstagande, aldrig lat eller bekväm och väldigt moraliskt rätt. ”Hon har alltid goda intentioner med det hon gör”.

Och det leder till att hon blir utnyttjad, överkörd och lite allmänt illa behandlad av människor som har en helt annan agenda med allt de gör och är.

Jag känner igen mig. Och förstår också att jag måste försöka förändra min eviga strävan efter att vara mot andra så som jag själv vill bli bemött.

På radio hör jag en författare prata i Tankar för dagen om huruvida skrivande innebär att man bearbetar saker eller inte. Hon har skrivit en delvis självbiografisk bok som handlar om en väldigt tragisk händelse, och hon säger att hon alltid själv har trott att skrivandet har inneburit ett sätt att bearbeta sina känslor. Det har hon svarat när hon blivit utfrågad av medierna. Och nu, plötsligt, har hon börjat inse att… det är nog kanske precis tvärtom. Att så fort man sätter sig för att formulera ord i skrift så… är det just det man gör: man formulerar sig. Man söker efter de rätta orden och flytet i texten för att skapa den önskade effekten, hos sig själv eller hos eventuella andra läsare, när man skriver. Så man får i stället en distans till det man beskriver som leder till att man… bara just beskriver. Och då uteblir bearbetningen.

Det här är ju en ganska annorlunda syn på skrivandet som bearbetningsmetod, som strider en del mot dagens vedertagna uppfattningar inom det området. Men jag tror att hon har rätt.

Jag tänkte något åt det hållet senast jag läste en nystartad blogg som en människa skriver om sitt privata trauma. Bloggen har blivit ganska uppmärksammad, eftersom vi människor gärna söker oss till berättelser om sådant som väcker starka känslor. Och bloggskribenten har sagt, i alla intervjuer, att jo, hen startade den här bloggen för att bearbeta sitt trauma. Men när jag läser det hen skriver så känns det ganska ofta… sökt. Det känns att orden som står där mer är avsedda för att skapa effekt hos läsaren, än är ett verkligt uttryck för hur hen känner eller har känt det.

Och det är ju inget fel med att skriva för att få läsare, för att få kontakt med andra, få bekräftelse eller feedback. Men med tanke på att så gott som alla som skriver, eller skapar överhuvudtaget, säger att de gör det för att bearbeta, eller för att lätta på känslotrycket, eller som en obetvinglig kraft som måste få flöda, och att så gott som ingen någonsin säger att de skapar för att få andras bekräftelse på ett eller annat vis, så tycker tydligen vi svenskar ändå att det är något fel med det.

När det gäller mitt eget skrivande så har jag faktiskt känt rätt länge det som den här författaren hävdade. Att trots att min avsikt med att skriva är att få ur mig sådant som jag inte kan eller just då vill förmedla direkt till en människa i min närhet genom att prata om det, så upplever jag ofta att… mitt skrivande inte förändrar något i mig. Eller i mitt liv.

Så fort jag börjar skriva så är det som om det uppstår en distans mellan mig och det som kommer på pränt.

Och apropå distans, så talar en av personerna i den här boken om hur han alltid har känt att han lever i sitt liv, utan skydd och direkt där han är. Att han inte tänker efter så mycket, utan tar för sig av det han vill i livet. Men sedan han förlorade sin familj i en katastrof så upplever han plötsligt att han har som en glasskiva mellan sig själv och verkligheten… och det kan jag känna igen mig i, väldigt tydligt. Ofta har jag känt, särskilt under åren efter exet, att jag inte riktigt är mitt i mitt liv… och jag tror att det är svårt att förstå för den som inte själv lever eller har levt med den där glasskivan omkring sig.

Jag var iväg och lämnade en hej-då-och-lycka-till-present till en person som ska flytta iväg långt bort. På vägen, mellan allt fixande, kände jag av den där skavande känslan av att inget egentligen känns särskilt viktigt i livet… så då började jag fundera på vad jag skulle sätta upp på önskelistan om jag kunde välja exakt vad jag ville ha i mitt liv. Inte helt enkelt, när nästan inget känns särskilt viktigt och faktiskt inget känns roligt…

Men jag tror att jag vet några saker som skulle hamna högt på den listan. Först är det nog faktiskt hälsan, alltså samma sak som ”alla andra” säger… 🙂 Och jag är ganska säker på att jag inte skulle haft med det på listan om inte just hälsan har bråkat en del med mig de senaste åren. Så länge man är frisk och inte har ont eller besvär av något slag, så tar man nog den sortens välmående väldigt mycket för given… Utöver det så skulle jag vilja ha en man i mitt liv. En bra, god, pålitlig, positiv, varm, rolig man som verkligen älskar mig. Och så skulle jag vilja ha åtminstone några nära vänner som också är av den pålitliga och varma sorten, som ger mer energi än de tar. Sedan skulle jag vilja bo, i alla fall ett tag, i ett litet hus i södra Europa, med en väldigt frodig trädgård.

Det är de saker som kommer upp relativt enkelt. Och det är nog inte illa pinkat ändå, tror jag, att jag alls kan komma på några saker/fenomen som jag verkligen skulle önska mig i livet…

Det får räcka så, för nu. Nu återgår jag till läsandet, radiolyssnandet, hemmapysslandet som är en del av poängen med att ha semester.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s