Måste det verkligen vara så svårt

Jag planerar en tidig semester. Jag märker att kollegorna i en av mina grupper uppvisar rätt ordentliga inför-semestern-stressbeteenden. Kollegan som jag jobbar närmast… ja.

Jag markerade redan i vintras hur jag förväntade mig att den gruppen (och alla andra) skulle förbereda sin verksamhet så att de skulle kunna leverera det de behövde till mig i tid.

Sedan dess har vi alla tvingats hantera och förhålla oss till en del stora förändringar. Vilket har inneburit att den gruppen har haft lite svårare än vanligt för att leverera i tid. Men det beror mer på att de obstruerar mot förändringar än att de verkligen inte har kunnat producera det de ska.

Och det slutar med att de levererar (fortfarande ofärdigt!!) material till mig – när jag har två arbetsdagar kvar innan semestern…

Och jag köper att så kan det vara. Det som till slut väcker min irritation är när nämnda kollega, trots mina upprepade uppmaningar, envisas med att både peta i detaljerna som inte behöver arbetas mer med, och kommer med ”krav” om att gå tillbaka till att allt ska hanteras på samma sätt som tidigare, trots att förutsättningarna är helt annorlunda…

Så då markerar jag det. Så att andra kan höra. Väl medveten om att kollegan kommer att gå i taket för att jag låter andra få veta hur jag vill ha det och inte.

För att jag känner att: här går min gräns.

Jag är supersnäll, galet flexibel, sanslöst tillåtande och accepterande för nästan precis vad som helst när det gäller människors känslor och varande.

Och jag börjar lära mig att i relation till en del människor är det inte en bra egenskap. Jo, för dem. Men inte alls för mig.

För det finns en viss klick av människor som tar sin livsnäring ur att försöka manipulera andra människor.

Jag förstår dem inte. Inte på en enda fläck. Men jag inser, och måste acceptera, att det är så som de fungerar.

Jag har en mamma som är av det slaget.

Och jag börjar lära mig, väldigt sakta, alldeles för sakta, att om jag inte ska gå under i mitt liv så måste jag göra allt jag kan för att undvika sådana människor. Och när jag inte kan undvika dem så måste jag sluta lägga energi på mig själv, mitt jobb, livet, allt som spelar roll… för att i stället lägga exakt all min energi på att hindra dessa människor ifrån att äta upp mig och allt som är jag.

Det låter sinnesrubbat. Jag vet. Det är det också. Och det är inte jag som är sinnesrubbad.

Så idag fick jag lov att ta en riktig dyngfight med denna kollega.

Hen har, såvitt jag vet och känner till, aldrig i sitt liv bett om ursäkt eller tagit på sig ansvaret för något som hen har gjort som har skadat andra. Det är något som jag vet, och räknar med, vid det här laget.

Så när jag förklarade varför jag gjort som jag gjort och hen svarade med att i stället förklara vad hen menade med det hen gjorde, följt av att hen tyckte att det inte verkade spela någon roll vad hen sa, så sa jag att jag upplever inte att hen har hört eller förstått min förklaring. Eftersom hen beskrev händelseförloppet helt utifrån sitt perspektiv och att inget i det som hen beskev innefattade något av det jag sagt.

Den här gången var det inte bara hen som fick vara intensiv och dramatisk och aggressivt reagerande. Den här gången backade jag inte, och visade ingen rädsla eller ens förståelse eller tillmötesgående mot hens dramatik. Jag höll fast vid det jag sagt, och klargjorde att eftersom jag har förklarat flera gånger och under ett par års tid vilken konsekvensen blir för min hälsa om jag bara köper att de fortsätter att behandla mig som om jag vore den man kan dribbla med som det passar en, så förväntar jag mig nu att hen ska visa att hen har förstått det – och anpassar sig efter det.

Punkt.

Jag vet inte hur mycket av det jag sa gick fram. Att hen skulle ge mig rätt eller visa förståelse på någon enda punkt är inte att förvänta sig; det ligger helt enkelt inte för denna person att göra något sådant.

För den här sortens människor är Kampen i relation till andra egentligen den enda drivkraften.

Och så ser inte livet ut för mig. Inte ens litegrann eller nästan.

Men händer detta en gång till så tänker jag ha en strategi i relation till denna kollega och hens grupp som innebär att de får betala dyra pengar för att lämna det här uppdraget till en extern part. Som kanske inte levererar i tid. Och som med största sannolikhet orsakar enormt mycket frustration längs vägen. Men det får bli priset som de får betala för att de väljer att inte respektera eller ta hänsyn till mig.

Min lilla mamma gillar verkligen inte ett enda dugg när jag säger att jag förtjänar att bli behandlad med respekt och kärlek. För hon vill inte behöva behandla mig så.

Men det kommer hon att få lov att göra.

För jag är inte svag, dum i huvudet eller någon menlös idiot.

Jag har bara inte på min livskarta att sträva efter att konkurrera ut andra så att jag får glänsa.

Så som hon har. Och andra med henne.

Nu räcker det. Nu har ni nått min gräns. Så nu markerar jag att den kliver ni inte över.

Det var en skitjobbig fight att behöva ta idag, på min sista dag innan semestern. Det var allt annat än vad jag behövde. Så nu fick hen det som hen ville ha, men inte jag. Jag gav det till kollegan, trots att jag inte ville. Nästa steg för mig är att lära mig sätt att inte ge andra det de behöver när de vill få ur sig sin stress eller frustration på andra. Baby steps.

En stund efter jobbet står jag i en mataffär och ska betala, och C ringer. Jag svarar inte, eftersom jag just ska betala. Jag tänker att jag ska ringa upp henne sedan. Men när jag väl betalat känner jag att… näe. Det räcker med ett skitjobbigt samtal under denna dag. Jag tänker helt enkelt inte ta ett till. Punkt.

Så jag cyklar hem, dukar upp min goda middag, tar ett glas vin till det och firar mig själv och min semester.

Kanske orkar jag ta det jobbiga samtalet med C i morgon. Eller så gör jag inte det.

Och så ringer min mor, för att hon sett på fejjan att jag tagit semester.

Hon ”gillar” sånt som andra familjemedlemmar skrivit på fejjan. Men gud förbjude att hon skulle ge mig någon slags betydelse inför familj och vänner genom att ”gilla” det jag skrivit… nä, jag ska ju hållas kort. Det är ju bara hon som är viktig. Det är bara när hon kan få framstå i god dager inför andra som hon bemödar sig. Och att visa att hon värdesätter sin dotter har hon tydligen inte kommit på att det skulle kunna få henne att framstå som en bra människa… så hon ringer till mig i stället.

Hon besitter precis samma slags totala självcentrering som min kollega.

Tänk att man faktiskt kan vara rätt korkad och ändå ha förmågan att intrigera och manipulera för att få andra att tro att man är viktig, står i centrum, har ett viktigt liv…

Det är bland annat sådant här som får mig att inte värdesätta umgänge med andra människor. Eller andra människor överhuvudtaget.

There´s a saying… ”You´re never alone when you´re schizophrenic”.

En motsvarighet skulle kunna vara: ”du får ingen som helst plats ens i ditt eget liv, tillsammans med en narcissist.”

Nåväl.

Dessa människor ska inte längre få ta av min energi, mer än absolut nödvändigt och då bara som en tillfällig nödåtgärd.

Jag är både nöjd och direkt stolt över att jag har lyckats sätta gränser mot den här sortens beteenden den senaste tiden. Inte varje gång och inte mot alla, men några gånger i alla fall. Och min strävan ska som sagt vara att slippa hantera den här sortens människor alls, överhuvudtaget. För de är inte så många, de är ingen majoritet. De går att undvika.

Men det här är vad jag får att hantera.

När jag och vännen M satt och lunchade på ett ställe idag kom en kille fram till oss och sa till henne att hon såg så fin ut.

Det har hänt mig också. Senast jag kan komma ihåg var för kanske åtta år sedan, då jag och en kollega tog en after work på en krog och en rättså berusad man kom fram till oss och framförde ett liknande budskap till mig. Då hade jag inte förmågan att värdesätta eller ens riktigt notera det. Men nu är det andra gången på väldigt kort tid som kvinnan jag sitter och pratar med får en helt fantastisk, översvallande uppskattnings-förklaring av män… och det känns faktiskt. Att bli sådär totalt osynliggjord.

En del får höra av okända människor att de är både vackra och fantastiska. Andra får i stället använda det sista av sin livsenergi åt att försöka hindra människor från att dränka dem i destruktiv energi och suga all kraft ur dem.

Jag skulle önska att min lott i livet var en annan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s