Sometimes, being a bitch…

C avslutar vårt samtal med en helt opåkallad markering om att jag är en mindre viktig människa, enligt hennes värdeskala, än mannen som hon utnyttjar för att slippa vara ensam och få den hjälp hon behöver.

Jag anar, och förstår kanske också i viss mån, att hon är helt jäkla svinförbannad på livet, människorna och världen för att hon befinner sig i ett hälsoläge som leder till att hon inte kan inta de sociala statuspositioner som hon tycker att hon är berättigad till.

Jag kan köpa att ”det mänskliga” till väldigt nära hundra procent innefattar att ha rätt rejäla brister i de grundläggande värderingarna. Med påföljande ohederliga eller direkt destruktiva beteenden mot andra människor. Beteenden som man samtidigt inte bara förväntar sig utan direkt kräver att slippa bli ställd till svars för.

Men för mig är det så att de som jag har valt att hålla som mina närmaste… de får också veta att jag ser vad de gör, och när jag inte gillar det.

Man kan kanske säga att det värsta en människa kan råka ut för, är att bli en av mina närmaste… 😉

Fast det är ju bara om man utgår ifrån att ärlighet, hederlighet och en moralisk ryggrad är något dåligt.

Och det gör ju trots allt väldigt nära hundra procent av mänskligheten.

Men jag gör inte det.

Förstår ni? Jag gör inte det.

Jag tycker inte att det är ”mänskligt” att tillåta sig att bete sig som ett dumarschel mot andra människor. Jag tycker definitivt inte att det någonstans alls är ett enda dugg okej att låta andra varelser betala för ens eget behov av bekräftelse, utlopp för frustrationer eller aggressioner, eller bara bristande moralisk kompass på det stora hela.

Jag vet att vilken liten lort till människa som helst, på riktigt besitter krafterna att göra sig själv till en varelse som lever – och låter leva.

Vi måste inte krossa varandra för att bli lyckliga i våra egna liv.

Faktum är, och då menar jag både erfarenhetsbaserat och vetenskapligt bevisat faktum, att vi blir mindre och olyckligare och ondare om vi tar ut vår egen skit på andra.

Och jag har vid det här laget faktiskt tröttnat på C:s försök att tvinga mig att göra om mig till någon som inte bara accepterar utan rentav gillar att placera mig under hennes klack.

Jag känner med henne. Med hennes situation. Jag tackar någon lycklig stjärna och inser med djup tacksamhet att det lika gärna kan vara min tur nästa gång. Att ingen av oss människor går säker. Att skiten kan träffa fläkten i allas våra liv, precis när som helst. Att det inte finns minsta lilla ödesbestämt, guds- eller tankeorienterat skydd mot att drabbas av någon av alla de livsavgörande svårigheter som hör till det mänskliga livet.

I´ve had my fair share själv, faktiskt. Bara inte av samma sort som just C har.

Och till hennes försvar ska jag säga att hon inte jämför. Det är en av alla hennes förtjänster. För hon har många sådana. Vilket är ett skäl till att hon är och har förblivit en av dem jag kallar för mina närmaste, under alla dessa år.

Men hennes gamla skit-familjemönster handlar om att ha kontroll. Att vara herre på täppan, som det brukar heta, även när det är en dam som sitter där.

Och jag ser och jag förstår. Men när hon låter sina mönster, och sina aggressioner som handlar om annat, gå ut över mig, då accepterar jag inte längre.

Människor är vanligtvis beredda att göra oerhört mycket våld på sig själva för att få fortsätta att höra till grupper och sammanhang.

Där skiljer jag mig också från mängden.

Jag har lång stubin och väldigt hög toleransnivå, ännu mer så när det gäller mina närmaste.

Många blir vilseledda i detta, och får för sig att jag är någon som man kan dribbla med hur mycket som helst. Manipulera som det passar ens egna behov.

Tills min stubin tar slut och toleransnivån har passerats.

Och det visar sig jag väljer bort dem som behandlar mig illa.

Jag vet ärligt inte om det är jag eller andra som är lite korkade här; jag, för att det tar så lång tid innan jag inser att de jag haft som ”närmaste” inte alls förtjänar det, eller andra, för att de inte fattar vilken på riktigt djup integritet jag har, även när jag låter dem dribbla lite fritt med sina destruktiva behov.

Jag kräver inte att alla människor ska ha inre kompasser för moral, samvete, medkänsla och integritet i den utsträckning som jag råkar vara född med. Jag gör verkligen inte det.

Men jag kräver att de som jag låtit bli mina närmaste ska förstå att det finns en gräns för hur illa de kan behandla mig innan jag säger tack och hej och have a nice life.

Jag kräver att det ska se vem jag är. Vare sig de samtidigt väljer att försöka tänja på mina gränser, eller inte.

Kanske inser C det, efter vårt senaste samtal. För jag var tydlig med att jag har tänjt på mina gränser så mycket som jag kan och accepterar när det gäller vår relation, och kommer inte att ändra på min varseblivning på det sätt som hon förväntade sig.

Eller så inser hon det inte. Eller så värdesätter hon mig faktiskt så lite som hon beter sig.

Det visar sig.

Och det som skiljer sig från tidigare i livet är att jag denna gång inte ens litegrann låter hennes val, eller djupt privata mönster, avgöra mitt människovärde. Och att det faktiskt inte spelar mig sådär väldigt stor roll om hon väljer att sumpa mig.

Något i mig… utvecklas tydligtvis.

Jag tror helt ärligt inte att jag har ”drabbats” av manipulativa, narcissistiska och moralbefriade människor i högre grad än gemene man eller kvinna. Jag har uppfostrats med en förälder som lever enligt det mönstret, men jag tror uppriktigt att de allra flesta människor drabbas av en ganska hög grad av oschyssta människor under sina liv.

För att en majoritet av människorna är just det: utan moralisk kompass, med svagt utvecklat samvete, med väldigt svag ansvarskänsla, med en strävan efter att bara få positiv bekräftelse och med ett starkt behov av att förlägga sina egna felsteg och brister hos andra i stället för hos sig själva, där de hör hemma.

Jag försöker lära mig att inte bara leva med, utan också älska, att nästan alla människor inte på allvar försöker göra sig bättre under sina liv. Och det går rätt bra. När det gäller alla mina människor som inte är mina närmaste.

Men gör du anspråk på att vara en av mina närmaste… och det kan man inte ens med god vilja påstå att det är många som gör, nuförtiden… 😉 Så får du leva med att du förr eller senare når nivån där jag säger NEJ.

Eller så får du lov att vara en sådan som, liksom jag, har det i dig hela tiden, av egen strävan och vilja och efter eget beslut.

Så här långt finns det bara en sådan.

Min dotter.

Och jag tror faktiskt, efter hårt och skoningslöst granskande av både mig själv och henne, att det är äkta i hennes fall.

Till hennes olycka har hennes mamma lyckats föra över både gener och värderingar som innebär att hon har en… inre resning.

För det är fanimig ingen merit, idag. Att ha det.

Och jag hoppas vilt att min dotter i det innersta av sin själ skiter lika högaktningsfullt i dagstrenden som jag gör.

Att hon förstår att det hon har i sitt inre väger tusen gånger mer, och i eviga tider, än den där dagstrenden.

Jag hoppas att reinkarnation är en realitet. Eller karma. För min och min dotters skull.

—-

Min dotters förra, och enda, och sedan forever, pojkvän. Han har varit dum nog att bli ihop med en av hennes äldsta vänner.

Ingen som någonsin läst här kan anklaga mig för att vara en av alla dessa oändligt många hjärntvättat skadade kvinnor som ryggradsreflexigt försvarar mäns handlingar, hur sviniga de än är. Utan snarare tvärtom.

Ni som läst här ett tag vet att jag är en sådan jobbig jävla människa som skiter i vad folk har för kön, etniskt ursprung eller faktiskt tamigfan också livsmässig bakgrund. Jag är en sådan jobbig jävel som ställer varje människa till svars för sina handlingar.

Vad du än är eller levt, så är du själv ansvarig för det du väljer.

Ingen annan. Någonsin.

Så då förstår ni att när jag säger att jag fullt ut förstår hur dotterns ex kunde hamna där han är, alltså med dotterns kompis, så är det baserat på mänsklighet.

Det var så mycket han inte visste. Inte kunde ha vetat. Han älskade min dotter. Hon gjorde slut med honom. Hennes sätt att hantera slutgörandet var att inte svara på hans kontaktförsök. De hade bestämt att fortsätta vara vänner. Men hon svarade inte. För hon förmådde inte möta och ta hand om hans känslor. Och hon ville inte belasta honom med sina.

Han visste inte vad ”vänner” var, med just henne. Han hade alltid bara älskat henne. Han gjorde så gott han kunde… och han hanterade sin ensamhet, sin olycklighet, sin vilsenhet, så gott han kunde. Det gjorde hon också.

Och de gjorde det olika. Men båda rätt, utifrån förutsättningarna.

Och så fanns där en så kallat ”vän”.

En tjej…utan minsta lilla moralisk kompass.

En tjej med en kompass som endast och enbart sa: ”jag, jag, jag och så jag”.

En jävla skitbrutta som i full vetskap om dotterns känslor valde att utan dotterns vetskap inleda ett förhållande med dotterns ex.

En falsk, självgynnande, ytlig och extremt narcissistisk ung kvinnlig varelse.

Jag är en sådan jobbig jävla människa som lägger ansvaret där det hör hemma.

Oavsett kön, etnisk tillhörighet, klass eller förutsättningar överhuvudtaget.

Jag accepterar att majoriteten av mänskligheten har fler skitdåliga beteenden och egenskaper, än bra. Jag gör det.

Och när den sortens människor ockuperar mitt eller mina allra närmastes liv, så tar min acceptans slut.

Jag har börjat lära mig att inte tolerera att människor behandlar mig som dåligt.

C kommer inte längre nära mig. Min mamma likaså. Och alla de jag har och haft nära mig.

Jag vet att det är helt emot alla de principer som man ”ska” leva efter. Jag vet att min inställning leder till att jag riskerar att bli jäkligt ensam.

Jag vet också att det finns människor som är, lever och tänker som jag.

De är få. Färre än tio procent av mänskligheten, uppskattningsvis.

Men eftersom de finns… ska jag lägga så lite energi som möjligt på dem som bara stjäl allt de kan av den.

Och det är min djupaste och starkaste förhoppning att min dotter gör likadant.

Alla dessa människor som lever på att skapa draman kring sig själva… alla dessa alldeles ointressanta människor.

Vi ska göra vad vi kan för att inte låta oss bli indragna i deras ”me, myself and I”-draman.

Vi ska fortsätta att blicka långt ovanför deras huvuden. Hålla fokus på allt det som livet kan ge oss. Men inte dem. Om de inte byter fokus, och prioriteringar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s