Köpte en ny stekpanna idag

En teflonpanna. De jag har är helt utnötta.

Och ändå undrar någon del av mig varför jag köper en ny…

Den där delen som inte riktigt vet eller fattar vad jag lever för. Överhuvudtaget, liksom.

Jag är faktiskt fortfarande, eller igen kanske, rätt lost i tillvaron. Jag är inte den jag varit. Och vet inte vem jag är nu. Ser inte direkt något… ledljus, heller. Jag vet inte vad som är min väg i livet.

Men idag köper jag en stor toapappersbal. Fem paket tvättmedel. Ocn en ny stekpanna, så att jag kan slänga en av de gamla som har tappat sin beläggning. Och känner mig någonstans rätt nöjd när jag lyckats transportera hem alltihop på min cykel.

Det är nog mest för min dotters skull som jag i alla fall emellanåt försöker anstränga mig. Och försöka få det att verka som om jag har ett liv.

Jag menar inte att jag överväger självmord, det är inte så.

Men jag har aldrig haft den där fåfängan som människor i alla åldrar odlar idag, med dårars frenesi. Och jag har tyvärr dessutom tappat… nyfikenheten på människor. Det känns som om jag har sett allt, och att inget av det jag ser och sett och vet väcker minsta lilla gnista av upptäckarlust. Eller livsglädje.

Min dotter kommer att resa bort i flera månader igen. Hela sommaren. Och det är inte precis som om vi har haft något gemensamt sommarfirande på flera år nu. Men ändå… så blir det mer påtagligt än tidigare somrar, att nu är det helt upp till mig att göra något alls av sommaren.

Jag ska inte påstå att jag känner något prestationskrav. Eller någon stress, över det. Och det är något som… nästan oroar mig lite, det också.

För jag inser att jag enkelt skulle kunna koppla bort hela tillvaron och bara vegetera mig igenom hela sommaren.

Och att det i sig inte bara är något bra…

Nåja. Det blir ett par hysteriskt intensiva jobbveckor till. Och dottern hinner resa iväg innan min semester börjar. Jag kommer förmodligen att hamna i våldsam ofas med hela mig själv innan även denna sommarledighet börjar…

Det visar sig. Det löser sig. Man måste faktiskt inte alls ”fånga dagen” och ”leva som om var dag vore den sista”. Man kan faktiskt bara rätt upp och ner leva medan man gör det. Utan att värdera det och tycka att man (som alla vi västerlänningar nästan alltid gör) tycka att jag inte lyckas prestera lycka åt mig i den utsträckning som normen idag kräver.

Så det blir nog bra. Även om jag inte lyckas med att måla om min balkong eller tapetsera om vardagsrummet den här sommaren heller. Eller bygga Långsiktiga Värdefulla Vänskaper. Eller träffa Kärleken.

Att bara leva, utan några större smärtor eller eländen, är trots allt i alla fall en liten gnutta trevligare än att tvingas kämpa för sin överlevnad varje dag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s