En man rörde vid mig idag

Inte direkt berörde, alltså. Utan rent fysiskt och handfast tog i mig.

Det var inte romantiskt. Inte ens sexuellt. Utan mer sådär som vi svenskar sköter om oss nuförtiden, i våra allt mer ensamma liv. I alla fall åt det hållet.

Jag betalade helt enkelt x antal hundra kronor för att en väldigt kompetent naprapat skulle knåda, bända och knäcka i min rygg och nacke.

Men om jag nu ska göra det hela lite mindre krasst och lite mer fysiskt och emotionellt.

Så har jag haft turen att bli introducerad till en ung man som besitter förmågan att läsa kroppar. Med tanken på hur ung han är så är det faktiskt direkt imponerande att han är så kompetent som han är. Hade jag skrivit denna blogg i mitt offentliga namn så skulle jag ha gjort tokmycket reklam för den här naprapaten.

Det är ju inte hans fel att han dessutom är vacker som en grekisk gud. (Jag menar då rent objektivt; den människan finns faktiskt inte som skulle säga något annat).

Eller att hans jäkla skönhet är något som stör mig som tusan.

Tills jag landar tillbaka i den som är jag, och alltså väljer att inte se det överhuvudtaget.

Men nu ska jag komma till de reflektioner som drog igenom mig under och efter den här fysiska upplevelsen.

1. Shit vad länge sedan det känns som, att en människa tog i mig med någon avsikt.
Det är i verkligheten inte ens ett år sedan en man kysste mig med en intensitet som… faktiskt överträffade de flesta kyssar jag varit med om. Och bara lite mer än ett år sedan som en (helt annan) man var tokkär i mig och hade en sexuell relation med mig. Ja, ni hör hur kliniskt det låter. Och det är också så som det känns; min kropp och hjärna kan inte påminna sig om att någon någonsin har berört mig. Oerhört märkligt.

2. Det är magiskt att inse att man litar på en människas beröring.
Det mesta av den här mannens beröring kändes ömt eller gjorde ont. Det är inte hans fel, det berodde enbart på att min rygg är helt jäkla ur fas med allt som den borde vara. Men både min kropp och min hjärna kände sig helt trygga med att allt som denna man gjorde med kroppen var för kroppens bästa.
För någon som totalt har tappat tilliten till andra människor är det verkligen på riktigt magiskt att få inse att man litar på en människa som knäcker och trycker så att det knastrar och bitvis gör ont i ens kropp.

3. Tacksamhet.
Över att det finns en enstaka människa som besitter förmågan att röra vid mig så att det känns som om jag blir omsluten.

Alltså helt ärligt, jag uppfattar inte att det finns minsta lilla gnista av något alls utöver det rent professionella mellan mig och denne herre. Lika ärligt, jag tror att jag skulle ha upplevt precis samma saker om han hade varit en hon.

Fast ”professionella” är nog ändå inte helt rätt ord… för det antyder fullständig brist på, rentav ovilja till, mänsklighet.

Och det är inte sådan som denna naprapat är. Tack och lov.

Jag träffade en läkare häromdagen som uppvisade den sortens ovilja och oförmåga till mänsklighet. Tyvärr har denna läkare mycket mer reell makt över min fysiska hälsa än naprapaten med mänskliga händer.

Synd att man inte får välja sina människor. Vare sig när det gäller ens fysiska, psykiska, emotionella eller professionella hälsa.

Jag blöder som en stucken gris sedan jag slutade med medicinen som skulle hjälpa upp det. Jag kan inte dra någon annan slutsats av det än att jag blir förbannat jäkla tvungen att göra den där skitoperationen som jag helst hade velat slippa… det får bli efter sommaren. Sen. Men ”dödsdomen”, vilket jag upplever operationshelvetet som, går inte att undvika. Skit också.

Jag får mindre frispel över att den vårdpersonal jag tvingas förlita mig till i de här frågorna ger mig fullständigt olika besked och signaler. Jag menar på riktigt att den ena människan rekommenderar den raka motsatsen till det den föregående gjort. Om och om igen dessutom, varannan säger precis tvärtom än den förra gjorde. Det enda de har gemensamt är att de allihop förebrår mig för något de tycker att jag borde göra, nu eller redan tidigare.

Den senaste sa åtminstone, efter att jag gett honom några få exempel på de olika besked jag fått, och hur föregående läkare skrivit in flera direkta och bevisbara fel i journalen och dessutom faktiskt inte gjort en enda sak rätt när det gäller medicinen jag ätit, att jag kanske borde berätta det här för deras verksamhetschef. Denna läkare var den kanske femtonde som haft hand om mig i samma ärende de senate tre åren och han var precis lika empatistörd som nästan alla föregående, så hans tips var kanske en aning förvånande. Men jag tänker att ja vad fan, jag borde nog faktiskt informera verksamhetschefen. Om inte annat så för att hen ska förstå varför jag drabbas av akut dödsångest vid blotta tanken på att lämna min kropp, och därmed potentiellt resten av mitt liv, i händerna på en opererande läkare som i värsta fall är lika jävla fel på sitt jobb som alla dem jag träffat så här långt.

Det retar total jäkla gallfeber på mig att tvingas konstatera att jag är ännu en i den oändliga raden som, baserat på egna personliga erfarenheter, får lov att säga: man måste vara så inihelvete frisk, och dessutom utbildad läkare och disputerad inom alla medicinska discipliner, om man ska vara sjuk…

Vi vanliga människor. När vi blir sjuka, eller behöver någon slags vårdinsats. Och därmed normalt sett inte alls har förmågan att vare sig planera, överblicka, begripa eller fatta djupt informerade beslut om vår fortsatta hälsovård… är det på riktigt meningen att vi inte ska överleva?

Är det så som vårdapparaten tänker? Att om vi kan ta död på dem som inte är femhundra gånger mer kompetenta och intelligenta än vi själva, så har vi lyckats? Det blir billigare så. Är det så som vårdapparaten tänker? Är det så som våra styrande politiker vill att det ska gå med det här samhället?

Jävla skit fan. Det är vad jag har att säga om det.

Vare sig jag anmäler den här dyngan till verksamhetschefen, eller till patientansvarsnämnden eller vad som nu finns, så besitter jag just nu förmågan att tamigfan överleva för att jag har gett mig fan på det. (Ursäkta allt svärande.) Tack till mig själv och till någon universum-kraft för det. Så ni ska tamigtusan inte lyckas ta död på mig.

Jag sover som en kratta numera. Det är något med hjärtat eller blodtrycket som konstrar till det hela nätterna. Jag stoppar i mig alla hälsobringande saker jag vet om för att förbättra läget.

Det är svårt att riktigt förstå varför min kropp och hjärna har uppfattningen att egentligen ingen människa någonsin under hela mitt liv har berört mig med någon form av värme. Det stämmer ju inte ens nästan med verkligheten. Så jag undrar varför det är vad min kropp och själ tror.

Såvitt jag vet är mitt liv faktiskt riktigt bra.

Man kanske kan tro annat sedan man läst ovanstående. Men det är vad min grundläggande känsla är. Jag drömmer massor, en del skräck-mardrömmar men lika många drömmar om att det finns en man i min närhet som både älskar och åtrår mig så inihelvete.

Inom några veckor inträder årets Semester. Och jag jobbr som en iller innan dess, men har den bestämda avsikten att slå av rejält på takten innan semestern inträder. Messade med en kollega i kväll som skrev att jag var typ Hjälten för dem för att jag tar tatg i saker och ser till att de nödvändiga skaerna händer. Och då har jag ändå hållit mig undan från att ta ansvar för sådant som är andras jobb, detta år. För första gången på evigheter.

Min chef är inte glad för att jag säger ”jag tar inte på mig det som är andras ansvar”, men om han tänker bestraffa mig med sämre lön en gång till för det så kan han faktiskt ta sig i brasan, för då byter jag jobb.

Men snart ska jag vara ledig. Jag ska ta vara på den allra ljusaste tiden under året. Och jag ska resa och vara med människor i den utsträckning som jag önskar och behöver.

Älska, vet jag inte precis om jag ska. Om man menar andra människor.

För hur jag än försöker så händer det mig typ aldrig sedan alldeles för många år att jag stöter på en människa som jag känner är värd min kärlek.

Det är för mycket som är skit med människor.

Jag behöver bli älskad av den där enda mannen i världen som besitter ärlighet, hederlighet och en inre moralisk kompass som inte svajar efter vad han tror att andra vill.

Jag vet att han typ inte finns.

Så jag suger i mig, när en kroppsligt lyhörd och kompetent naprapat råkar röra vid min kropp. Och när jag av en slump råkar få ett enstaka tiominuterssamtal med en människa som ser och tänker på riktigt.

Jag tar vad som finns att få. Det är oerhört lite. Men jag håller fast vid de sammanhangen, människorna och situationerna.

Medan jag väntar på, hoppas på… att få det andra, det riktiga och på riktigt viktiga… sedan, någon gång. Kanske i nästa liv. Vem vet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s