When silence is bliss

Goda ord kommer min väg, från både här och där. Ord om att… livet kommer att bli bättre, på alla vis.

Jag skickade ett ganska personligt meddelande till mannen som intresserade mig. Jag hade väldigt låga förväntningar på responsen… men försökte ändå hålla liv i hoppet, för att det är en sak som jag vill odla nu: hopp. Sådär i största allmänhet.

När jag skickat, kändes det som… en lättnad. Nu hade jag gjort det, nu kunde jag släppa funderingarna på om jag skulle göra det. Jag släppte funderingarna överhuvudtaget, faktiskt. Och det kom ett svar, ganska snabbt. Första delen innehöll ”tack men nej tack”, men väldigt… varligt och fint formulerat. Med en motivering som var ganska precis vad jag väntat mig, och som gjorde att jag faktiskt inte tog nejet personligt. Den andra delen däremot… den kändes mer som… ”du stör”. Och det har jag ju verkligen inte gjort; jag hade skickat ett meddelande tidigare, och det var för en massa veckor sedan… så jag tar inte det personligt mot just mig heller, och det var kanske inte menat så heller.

Men min första reaktion på svaret var att bli generad. Svaret signalerade att den här mannen uppfattade mig som väldigt mycket vem som helst i mängden. Det kändes väldigt tydligt att han inte ens bemödat sig om att försöka greppa vem jag var; jag var bara en symbolperson för honom. Och det säger ju inget om mig, men något om honom, kanske om hur hans livssituation ser ut just nu, eller hur han hanterar nya människor överhuvudtaget. Det var personligt för honom, men inte för mig.

Det var absolut inget otrevligt svar. Verkligen inte. Men väldigt distanserat. Vilket nog var bra; jag skulle aldrig drömma om att försöka ta kontakt med just honom igen, och det var väl exakt vad han ville åstadkomma. Lite synd kan jag tycka om honom, som tydligen har ett liv som ser ut så att det är så som han behöver reagera och hantera människor…

Men när jag läst det, och blivit generad och känt mig en gnutta dum, så sköt jag det hela åt sidan helt. Och fokuserade på det som hände i mitt liv just då. Jag satte inga ord på hur det kändes, eller ens att det hade hänt. Det svarta ”givetvis-vill-absolut-ingen-ha-mig-i-sitt-liv”-hålet öppnade sig, och jag cirklade kring det medan jag försökte undvika att trilla ner i det.

Och jag tror att det var helt rätt sak av mig att göra, just då. Jag tror att om jag hade ringt någon, eller skrivit om det här, överhuvudtaget satt några ord på hur det kändes, så hade jag ramlat ner i hålet. Nu räckte det att tårna doppade sig i det, till och från under resten av dagen. Livsglädjen fick sig en knäck. Men jag föll inte tillbaka helt i de gamla svarta, självdestruktiva känslorna.

Idag kan jag skriva om det, för idag har jag hittat igen en massa små glädjekorn i livet igen. Inget konkret, mer sådär en genuint glad känsla över småsaker, som att solen skiner och sånt. Jag tar det personligt, någonstans gör jag det, men jag låter det inte äta upp hela mitt människovärde. Och inom kort kommer det inte att ha betytt något. Jag tror faktiskt det.

Idag kan jag känna att… ja, det hade nog inneburit en… glädje, ifall han hade velat fortsätta kontakten. Men det hade inneburit minst lika mycket osäkerhet, otrygghet, ovisshet. Det hade gett mig något att få lära känna honom, det tror jag. Men jag är egentligen rätt tveksam till om vi hade varit kompatibla med varann särskilt länge.

Och faktiskt. Idag kan jag ärligt känna: det är hans förlust. Inte som ett försök till kaxigt mentalt självförsvar, utan på riktigt: jag känner att jag faktiskt är en människa väl värd att få lära känna, för andra att få ha i sina liv. Absolut inte mindre värdefull, eller ens mindre intressant än han är. Han gjorde sitt val utifrån hur hans livssituation ser ut. Och det är lite synd för honom att det är så han har det och så han väljer.

Jag ska fortsätta på min väg mot mer livsglädje. Det kommer säkert att halta lite några dagar. Men jag ska tillbaka, jag ska ta mig dit där folk som dissar mig är ointressanta för mig. Där jag struntar i eller inte ens märker dem som väljer bort mig. Där jag inte låter de som inte vill ha mig definiera hur jag känner det inför mig själv, utan i stället de som vill ha mig. (Ja, kanske inte alla som vill ha mig; alla vill ju inte jag ha.)

En vän hörde av sig igår och ville ses. Vi ska gå ut i helgen. Det är länge sedan vi sågs, och jag ser fram emot att få träffa henne och att få veta vad som händer i hennes liv. Jag ska ge mig attan på att inte låta eventuella dissande män definiera mig när vi går ut, eller ens påverka hur jag känner och beter mig.

Och jag ska på middag med ett stort gäng kollegor. Jag tror att det kan bli trevligt, det också. Och så är det jättemycket jobb, lite mer än jag egentligen behöver… ska försöka att inte bli för utsliten av det.

Ibland mår man bättre om man får prata med någon om hur man känner det. Sätta ord på det, på ett eller annat vis. Men emellanåt tror jag att det som kan rädda en från att må dåligt (eller sämre) är att inte sätta ord på känslorna… och det här var en sådan gång.

Jag lär mig något av det också. Jag lär mig saker av allt detta, och jag tror och hoppas att det jag lär mig mest är sådant som är bra för mig.

Jag vill fortsätta odla hoppet. Och jag vill inte låta rädslorna ta över. Det är mina ambitioner. Vi får se hur jag lyckas. Men jag vet vad jag vill, och tänker sträva ditåt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s