Vägbula

Det blir lite påskfirande här hos mig idag. Dottern och en eller två av hennes kompisar kommer. Vi ska äta god mat, jag har stått i köket och förberett och lagat delar av den sedan (faktiskt!) tio i förmiddags… Men det är roligt. Jag är som den klassiska mannen i det avseendet: jag lagar mat så sällan och då vanligtvis någon variant av festligare sådan, så jag hinner inte tokledsna på matlagningen. Numera, annat var det under tiden med barn och sambo i hemmet. Då blev vardagsmatlagningen till något som faktiskt gav sämre känslor än att skura toan.

Så kan det vara. Vi är alla olika.

Hur som helst, förutom att äta god lammstek, rotsaksgratäng, bönröra med mera, så ska vi klä riset som jag tog in igår. Att komma ihåg att ta in ett ris flera veckor innan, för att det ska ha hunnit få små löv lagom till påsk, det förutsätter ju att man har insett hur nära påsken är under lite längre tid än från veckan innan. Och den sortens planeringshorisont har inte mitt medvetande, uppenbarligen.

Ja, och sedan ska vi spela spel tillsammans. Fast det är långfredag. När jag var barn ville mormor helst inte att vi ens skulle skratta på långfredagen. Att spela spel var att häda så grovt mot Jesus som hängde på korset hela dagen och led för att vi skulle få alla våra synder förlåtna, att det var inget man ens fick tänka på att göra. Det finns inte mycket som kan få en att bli så bubbelfull av skratt som att inte ha tillåtelse att skratta… 🙂 Så inget ont som inte har något gott med sig, när det kommer till den verkliga kritan.

Men jag förstår mormor, och andra som tänker likadant kring långfredagen: om man verkligen tror på Jesus, och att han hängde och led på ett kors en hel långfredag i tidernas begynnelse, så är det ju verkligen inget att skratta åt. Det är inte särskilt svårt att känna sig in i vilken smärta den tortyrformen bör ha medfört… Jag kunde väl önska att både kristna och alla andra ville ägna sin energi åt att se till att de som lever nu slapp bli utsatta för den sortens tortyr, hellre än att deppa över Jesus en hel dag om året. Alla de människor som exakt i detta nu torteras runt om i världen lever ju nu, och kan därmed räddas. För Jesus del är det ju liksom ett par tusen år för sent…

Nåja, jag lämnar de religiösa bryderierna åt dem som tycker att de är viktiga eller intressanta, och vänder tillbaka till mitt eget lilla ospännande liv.

För det första så är jag faktiskt väldigt tacksam, till och med på förhand, över att jag får fira lite påsk med min dotter och några till. Det är en lång helg, påsken, och även om alla säkert mår bra av att vila ut lite under 4-5 dagar så är det lite för lång tid för att inte ångesten ska riskera att komma krypande om man inte har några människor att vara med de dagarna. Så jag tänker med värme på alla jag känner, och de jag inte känner, och önskar dem väldigt mycket att få slippa besök av ångesten.

Sedan stör jag mig lite på mig själv just nu.

Jag kom på härom dagen att den största orsaken till att jag mår dåligt emellanåt över att vara ensam, helt enkelt är att jag går och bär på någon bild av hur jag tror att jag skulle vilja ha det. För om jag tänker efter lite mer ordentligt så inser jag att jag för det första faktiskt umgås rätt mycket med vänner och andra människor, och för det andra så skulle jag inte alls må bra av att behöva umgås mycket mer med andra människor än jag gör idag. Jag inbillar mig att jag skulle vara lycklig om jag hade ”huset fullt”. Men om jag tänker ärligt på hur mitt liv sett ut, och hur min hjärna blivit utmattad de senaste åren, så inser jag att jag alltid har haft ett stort behov av att få vara ifred och slippa människors förväntningar på min uppmärksamhet och mitt engagemang i dem. Får jag inte stunder för mig själv mellan varven så blir jag så o-kul att vara med att relationer tar slut… för det är få ”partners” som står ut med att jag inte orkar ha all min uppmärksamhet på dem mest hela tiden. Det ingår liksom i konceptet ”relation”, att i synnerhet kvinnor ska vilja ha en konstant pågående närvaro och kontakt med sin partner. Framför allt förväntas kvinnor alltid vara redo att se och bekräfta och uppskatta sin man, närhelst hans behov av det uppstår.

Och jag fungerar faktiskt så att jag verkligen måste få slippa interagera med andra människor med relativt regelbundna intervall, för att inte bli som ett påskris i själen.

Det kan jag (och andra) gilla eller inte gilla, det spelar ingen roll, för jag fungerar så i alla fall.

Så jag tänker ta ett snack med mig själv varenda gång jag får för mig att jag är så himla ensam och inte har någon som vill vara med mig. Nu händer det inte så ofta att jag får för mig det, men när det händer, då ska jag ta en brottningsmatch med mina orealistiska och ångestskapande förväntningar.

I övrigt brottas jag med en annan del av mig själv, en som inte har funnits med mig hela livet utan som uppstått de senaste 10 åren:

Det finns en man som jag har haft lite kontakt med, men som jag släppt innan han ens fick chansen att säga ifall han ville fortsätta kontakten eller inte. Och jag har kommit fram till att jag nog skulle vilja lära känna honom. Brottningsmatchen kring detta är med min rädsla för att bli avvisad.

Och när jag pratar klokt och förnuftigt med mig själv så uppkommer två argument. Det ena säger att ”det är ju det här som du vill utveckla och förändra, du vill ju klättra över den där vägbulan som är rädslan för att få bekräftat att du är ointressant – så ta bara steget, ta kontakten nu, sluta vela så förbannat!”. Det andra rationella argumentet påpekar att det finns en stor social obalans mellan hans och mitt liv. Den är verklig, inte påhittad i mitt huvud. Och det som min skalle då säger till mig är att jag riskerar inte bara att bli avvisad, utan också att få känna mig som en patetisk person som kunde tro att han skulle vilja lära känna mig

Så jag hasar mig fram och tillbaka till den där bulan i vägen. Men inte över. Inte än.

Och jag blir å ena sidan irriterad på mig själv för att jag inte bara tar sats och kör. Och å andra sidan så är jag medveten om att mina rädslor är baserade på verkliga händelser i mitt liv de senaste åren, riktiga erfarenheter, och dels så är det korkat att inte lära sig något av sina erfarenheter, dels så har jag dippat så himla mycket när de händelserna inträffade och jag vet inte säkert ifall jag faktiskt pallar med att ta fler sådana just nu.

Plötsligt får jag ett deja vú-ögonblick. Jag inser att jag har skrivit nästan exakt samma sak här tidigare…

Jag gjorde det, då. Jag tog steget, fast där fanns ungefär samma slags sociala obalans mellan mig och den mannen också.

Och det ledde till ett möte, ett samtal, som blev både personligt och givande på många sätt – men som slutade i ett ganska självbildsknäckande avvisande…

Så min brottningsmatch handlar dels om huruvida jag ska agera på logik eller på känsla. Erfarenhet från de senaste åren, eller från tidigare i livet. Om jag ska tro att jag klarar det hur det än går, eller om jag ska skydda mig för att det fortfarande är något jag måste göra för att inte gå sönder.

Jag vill verkligen förändra både mitt yttre och inre liv. Och jag har äntligen möjligheten att göra det; det händer äntligen så mycket i mitt inre att jag kommer åt känslor och tankar som jag inte kommit åt tidigare hur mycket jag än har försökt. Och jag inser att jag behöver börja agera igen, behöver sluta hantera allt som lockar mig med passivitet, om det ska bli några förändringar.

Jag kan tänka att ”det är väl klart att han blir glad och tackar ja om jag hör av mig och säger att jag gärna vill lära känna honom – jag är ju faktiskt både trevlig, intressant och attraktiv”. Och det finns inget i den tanken som på något sätt kan bevisa att den är fel. Men den andra tanken, som handlar om hans sociala position kontra min, och att jag inte tror att en sådan som han skulle finna just mig attraktiv… den är ungefär lika ”sann”.

Så här står jag och velar. Till slut blir jag nog så less på mitt velande att jag bara bestämmer mig: antingen skickar jag det där kontaktförsöket, eller så lägger jag ner det hela fullständigt och slutar tänka på det. ”Man ångrar bara de saker man inte gjorde”, säger en del människor som vanligtvis har haft tur när låtit sina impulser få styra… och jag har haft både tur och otur, när jag har chansat. Men har jag haft mer tur än otur? Eller tvärtom? Hur mäter man det, för en hel livstid, så att man kan använda det som underlag för beslut?

Nog nu. Dags att leta fram påskpyntet innan gästerna kommer. En skön och trevlig påsk önskar jag er som läser här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s