Noterar

I natt har jag sovit väldigt ytligt. Det tog lång tid att somna, och medan jag var på väg från vaken in i sömn drömde jag en väldigt fin dröm.

Den började med att jag och mannen jag är intresserad av var i ett jättestort hus, nästan som en herrgård fast med träinredning. Huset tillhörde någon vän till honom, och han skulle ”passa” det medan vännen var bortrest. Vi kände inte varann särskilt väl i drömmen, precis som i verkliga livet, men det fanns en… värme mellan oss. Vi pratade om riktiga saker, bekantade oss med varann, för att båda ville det. Men det var inte som om relationen var på väg någonstans; vi pratade och det kändes bra, inget mer än så.

Så hörde vi att det var folk på nedervåningen. Det stökade runt lite. Han bestämde sig för att gå ner och kolla, och när han kom ner vrålade han åt dem som var där att de inte hade där att göra och att de skulle ge sig av. Det hördes dunsar, och jag förstod att det var slagsmål, och att besökarna var flera stycken. Jag förstod att de gav sig på honom. Det var otroligt läskigt, jag var väldigt rädd och vågade inte röra mig däruppe på övervåningen; det kändes som om det fanns en risk att de skulle slå ihjäl honom, och sedan komma efter mig… men han fortsatte att skrika högt åt dem. Det verkade hjälpa. Till slut tystnade det där nere. Jag vågade mig ner, rädd för vad jag skulle få se… och när jag kom ner så hade han visserligen blivit slagen, men hade inte mer än något blåmärke och något skrapsår.

Vi var båda skärrade. Sökte oss till varandra, stod nära, kanske att vi höll om varandra också, men den starkaste känslan var att vi hade en varm, innerlig och trygg fysisk närhet.

Sedna vaknade jag till. Och kände att: javisstja det var så där det kändes. Att tycka om en man på riktigt, sådär så att man verkligen vill vara nära, och det bara känns varmt och mjukt och glatt, alltihop… det var så otroligt skönt. Jag blev väldigt glad att ha fått fatt i den där känslan igen. För jag har inte haft den på massvis med år.

Sedan somnade jag om, och i drömmen var han och jag på väg från huset längs en stig genom skogen. Någonstans på vägen försvann han, och jag hamnade intill ett gäng på fyra stora stadiga killar som var fruktansvärt berusade. Jag kände i drömmen hur oberäkneliga de var i humöret. De skuffade på varann emellanåt, det fanns aggressivitet i luften, som om det när som helst skulle kunna urarta till vädigt våldsam aggressivitet. Jag försökte hålla mig så oberörd och neutral som jag kunde, för att inte väcka deras uppmärksamhet eller dra deras aggressivitet till mig. Luften riktigt vibrerade av den där totalt oförutsägbara strömmen av aggressivitet som böljade fram och tillbaka. Till slut fick de ändå syn på mig, och två av dem kom fram till mig, från varsitt håll. Men i stället för att bli våldsamma mot mig eller varandra så blev de mer… förvirrade, trots att aggressiviteten fortfarande pulserade genom luften. De kom fram och tog min hand, båda två. Så stod vi där som i en liten ring och höll händerna. Varmt och mjukt och försiktigt. De lutade sig fram mot mig, huvudena var nära, och fortfarande var det den där stora ömheten och värmen, med det aggressiva som en oberäknelig risk i bakgrunden.

Och så vaknade jag igen. Och även det var en dröm som huvudsakligen lämnade en väldigt varm och ljus känsla efter sig. Nästan som lycka…

Jag är så galet trött, både kroppen och hjärnan är helt svajiga och idag kändes det som om jag skulle svimma ett tag under ett möte jag var på. Det gör förstås att känslan i allmänhet känns lite dämpad. Men ändå slås jag mellan varven av varma, glada känslor, och helhetskänslan är väldigt befriad från de ångeststråk som har präglat hela min tillvaro under de senaste tio åren. Det är en sådan otrolig lättnad så det är svårt att riktigt förklara… jag hade gett upp. Jag hade accepterat att mina känslor skulle domineras av sorg, ångest, litenhet och ensamhet under resten av livet. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara möjligt för mig att komma ur det känsloläget, att jag skulle få känna vanlig vardaglig glädje i livet igen…

Så jag är så väldigt tacksam. Så väldigt, väldigt.

Jag hade ett långt, djupt samtal med vännen M idag. Vi vred och vände på händelser och känslor, många tunga eller svåra, men samtalet var framåtsyftande och fullt av tillförsikt inför en bättre framtid, hos båda. Ingen sådan där tillkämpad hurtig glädje, utan en lugn och sansad.

Också något jag är tacksam över, att få ha sådana samtal med en vän. Att få fördjupa vänskapen. För det känns verkligen som att det är det vi gör. Vi har varit vänner i några år nu och verkligen tyckt om varandra, men båda har burit på bristande tillit och därför har vårt närmande i vänskapen gått oerhört långsamt. Även det är jag tacksam för; att det har fått ta tid.

Gott så, för idag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s