Hur man hänger ihop

Ett av de starkaste behoven som människor har handlar om att vara konsekvent. Har man gjort ett val, vare sig det gäller en åsikt, ett beteende eller ett livsval, så är man ofta beredd att sträcka sig väldigt långt för att hålla fast vid den linjen. Och behovet av att vara konsekvent handlar inte bara om hur andra ska uppfatta en, utan också hur man uppfattar sig själv.

Inte helt sällan gör det här behovet att man går för långt i sin konsekvens. Att man gör eller säger saker som man egentligen inte vill eller menar. Man överdriver, ljuger eller gör saker som blir rent destruktiva.

Jag kan tänka mig att det finns både en social och en fysiologisk förklaring till det här.

Förmodligen förutsätter den sociala gemenskapen att medlemmarna upplever varandra som någorlunda förutsägbara för att gruppen ska hålla ihop; vi människor behöver få ingå i sociala grupper för att överleva, men vi konkurrerar också med varandra hela tiden, så ett kraftigt förändrat beteende hos någon i gruppen uppfattas antagligen som försök att kliva uppåt i gruppens hierarki. Ett hot, med andra ord.

Den fysiologiska delen handlar nog om att den mänskliga hjärnan hela tiden söker efter mönster i allt som händer i och omkring en. Att söka, och framför allt att hitta, mönster, gör att man får bättre kontroll över vad som är på gång och kan lättare bedöma om situationen är trygg eller om man borde fly (eller slåss). Och så är hjärnan ganska trög när det gäller att växla in i nya nervbanor; den lär sig snabbt att skicka signalerna på ett visst sätt, i ett visst flöde, och när den väl har lärt sig det så kostar det en massa energi att styra om impulsernas vägar.

Vi provar tankar och beteenden från det att vi föds, och om vi uppfattar det som om de är framgångsrika så håller vi fast vid dem. Om ett val vi gjort blev lyckosamt enbart för att det sammanföll med den verkliga orsaken till att något gick bra, så ser vi ofta inte den verkliga orsaken om vi har fäst bara en liten gnutta uppmärksamhet vid det vi uppfattar som ett medvetet val. Det gör att vi ofta håller fast vid en hel massa tankar och beteenden trots att de inte alls ger oss det vi vill ha. Vi fortsätter att tro att de ger oss det vi vill ha, fast de inte gör det.

Våra val, tankar och beteenden kan emellanåt se genomkorkade ut för en utomstående. Och det är de också, men orsakerna till att vi håller fast vid dem har logiska förklaringar. Vi har bara dragit fel slutsats vid något eller några tillfällen, någon gång tidigare i livet. Och visserligen är den mänskliga hjärnan väldigt smart, men för det mesta, och för de flesta av oss, så kan vi inte genomskåda våra egna motiv till de val vi gör.

I en viss given situation tidigare i livet fick vi en viss känsla som kändes bekväm eller väldigt bra. Och vi kopplar ihop fel del av händelsen eller situationen med den positiva känslan. Men vi förmår inte bryta ner händelsen då känslan uppstod (eftersom känslor går så rackarns snabbt) och se vad det var i situationen som var den verkliga orsaken till den positiva känslan.

Och ganska ofta handlar den ursprungliga situationen inte egentligen om att man fick en positiv känsla. Den handlar minst lika ofta om att man lyckades mildra eller fly från en negativ känsla.

Jag tänker en del på det, när jag försöker förändra mitt liv till att bli mer så som jag vill ha det.

Jag förstår att den kris som jag föll huvudstupa in i när det tog slut med exet, gjorde mig livrädd för att tvingas uppleva fler smärtsamma känslor.

Och eftersom jag faktiskt inte fullt ut förstod varför exet valde som han gjorde, och innan dess hade tvingats hantera att en chef och min pappa ändrat sina beteenden mot mig extremt mycket (och negativt) utan att jag fullt ut kunde förstår deras val heller, så tror jag att jag grep så vilt omkring mig för att försöka hitta mönster som förmodligen inte fanns där eller som faktiskt inte hade något med mig att göra, att min hjärna snodde ihop en massa orsakssamband som inte ens hade med saken att göra överhuvudtaget.

När jag inte kunde se eller förstå hur det yttre (andra människor) hängde ihop, så fanns det bara ett ställe kvar att leta fel på: i mig.

Sedan kan jag se att jag i någon mån har fortsatt i den riktningen efter det. När jag har blivit sviken, lurad eller angripen av andra, så har jag tagit det på mitt ansvar. Och sådana destruktiva saker hände slag i slag under en hel radda år, faktiskt. Pauserna emellan, då det var lugnt och jag kunde få slappna av, var för korta för att jag skulle hinna bygga upp någon tillit till andra och sluta söka fel hos mig själv.

Det är ingen ovanlig reaktion. Världen är full av flickor/kvinnor, och numera också alltfler pojkar/män, som har utsatts för kränkningar eller övergrepp och som, utifrån det starka behovet av att hitta mönster (egentligen: för att kunna skydda sig nästa gång), har tagit på sig skulden och ansvaret för att de utsatts för dessa övergrepp.

Eftersom människan så starkt behöver andra människor för att överleva, så tror jag att vi är grundprogrammerade till att inte riktigt förstå (inte relatera till) drivkrafterna bakom människors onda beteenden mot andra.

Ibland är det mer eller mindre lätt att förstå dem som beter sig ont. Det är när vi vet eller kan förstå att den som beter sig ont själv har farit illa eller mår dåligt av något skäl som vi kan förstå.

Men ett barn, vars pappa orsakar en ofattbara smärtor genom att ha sex med en, kan inte förstå varför, eller ens att, pappa (som man älskar, och som emellanåt verkar älska en själv) väljer att göra som han gör. Eller ett barn vars förälder misshandlar en utan att det finns några yttre, begripliga förklaringar, tvingas göra om den smärtsamma upplevelsen till att den är ens eget fel.

Det behöver inte handla om så grova kränkningar för att man ska integrera skulden för att man blir utsatt, i sig själv. Och jag tror att människan är ”skapt” för att ha väldigt svårt för att förstå varför andra beter sig ont. För om vi ända in i djupet av våra själar inser att andra människor är onda, oförutsägbara hot mot oss själva, så kan vi inte också leva tillsammans i harmoni och kärlek. Och då dör vi ut, som art.

Sedan har vi olika lätt för att acceptera att andra människor kan vara både onda och goda, samtidigt. Hur lätt vi har för att acceptera det, leva med det, beror till stor del på hur ”störd” relationen var med våra närmaste vårdnadshavare när vi var riktigt små.

Min uppfattning om min tidigaste barndom är att den var trygg. Att jag var trygg med mina föräldrar. Samtidigt, som jag pratade med mamma om häromdagen, så minns jag från när jag var två eller tre år gammal hur mamma och pappa lämnade mig och min bror till mormor och morfar och reste bort en (eller två) veckor. Jag minns det med tydliga bilder, jag minns hur jag såg dem åka iväg utan att ha förklarat för oss att de skulle resa bort och lämna oss ett bra tag hos mormor och morfar. Jag minns hur ända in i hjärteroten förtvivlad jag var. Men också att min fyra år äldre bror var nästan lika förtvivlad. Ingen av oss hade tydligtvis fått veta i förväg att mamma och pappa skulle resa ifrån oss. De sa inget om det till oss. De ville säkert väl, de ville nog bara inte göra oss ledsna eller oroliga genom att inte prata om det innan. Men effekten blev den motsatta.

Och det faktum att jag minns detta så tydligt, och att jag var så liten när det hände, antyder ändå att detta kan vara ett så kallat ”symbolminne”. Vissa starka minnen från barndomen kan handla om att man upplevt samma känsla många gånger. Men man minns bara ett eller några få tillfällen. Hjärnan klumpar liksom ihop känslan till bara ett minne.

För jag kan också konstatera att jag har ganska svårt för att stå ut med att människor beter sig både gott och ont mot mig. Jag har svårt för att känna mig det minsta trygg med en människa som har gjort något ”ont” mot mig. Och enligt anknytningsteorierna så ska man som barn lära sig att stå ut med att samma mamma både kan ge en väldigt goda, varma känslor, och emellanåt väldigt onda känslor. Ska man kunna leva nära andra människor behöver man ha inre mekanismer som tolererar att man ”får stryk” emellanåt av den människan som man älskar, och utan att helt tappa förtroendet och tilliten till den för det.

Fast samtidigt: inom rimliga gränser. Det blir inte heller bra om man vänjer sig vid att den man älskar gör en väldigt illa väldigt ofta.

Jag tror att jag förmodligen fick med mig en del sådana ambivalenta känslor för människor redan från barndomen. Jag ser dem inte, jag hittar inte igen en känsla av att vara rädd för människor, men de finns nog där ändå i någon utsträckning. Det jag vet är i alla fall att de tanke- och känslomönstren blev oerhört kraftigt försämrade efter kraschen med exet. Och att det bara har gått utför, efter det…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s