High maintenance

När jag var runt 20 hamnade jag och mina kompisar vid ett bord på krogen där det satt en ensam amerikan. Grabbarna började prata hockey, och sedan blev det i stort sett inget pratat med amerikanen för oss tjejer. Vi brydde oss inte, vi hade kul med varandra (och andra på krogen). Jag tyckte inte att han verkade särskilt intressant.

Några veckor senare råkade jag se killen på en mataffär. Och när jag kom hem letade jag rätt på hans nummer och ringde honom. Sådär: ”du minns förmodligen inte mig, men vi satt vid samma bord på den där krogen den där kvällen, och nu undrar jag om du skulle vilja gå på bio med mig?” Och han sa ja. Och vi träffades. Och blev förälskade i varann.

Så lätt var det. Då.

När jag tänker mig in i motsvarande situation idag, så vet jag vad jag skulle ha tänkt om jag sett honom på affären: ”jaha, där är den där killen, det vore kanske intressant att lära känna honom, men han är såklart inte intresserad av MIG…”

Jag skulle direkt ha uppfattningen att jag spelade i en mycket lägre liga än han. Kanske mest för att han var en sådan där modig typ som alldeles själv flyttade tvärs över världen en termin. Jag skulle tänka: ”varför skulle han tycka att jag är intressant, vad har jag att komma med liksom…”

För jag gör det med alla killar som jag tycker verkar intressanta, idag. Jag förutsätter att de är jätteaktiva människor med superspännande liv. Med ambitioner för sina liv. Och sådan är ju inte jag, liksom.

Uttrycket ”high maintenance” brukar användas om tjejer som antas förvänta sig något lite extra när det gäller vad killarna ska göra för dem. Oftast handlar det då om prylar och pengar, men i grunden handlar det om att tjejerna förväntar sig att killarna ska prestera för tjejens skull. Anstränga sig. Och det brukar vanligtvis trigga killarna så att de faktiskt försöker leva upp till tjejens krav.

När jag vänder på det och sätter in mig själv i ekvationen, så är det nog lite så jag tänker om de killar som jag tycker verkar intressanta. Att om jag skulle ta kontakt och försöka lära känna dem, så måste jag vara något mycket mer än jag tycker eller tror att jag är. Och jag vet att jag inte skulle orka vara sådan. Märk väl: som jag tror att jag skulle behöva vara…

Från att jag på riktigt har varit en sådan som inte noterar folks ”status”, och därför har lyckats både vänner och pojkvänner som många gånger anses ha rätt hög status (har jag förstått efteråt), så är jag numera en sådan som både noterar vad jag tror är folks status och dessutom placerar mig själv i underläge jämfört med dem jag tycker verkar intressanta…

Det är ju rätt dumt. Det är ju ett tankesystem som varken får mig att må bra eller ger mig det jag vill ha. Så det vill jag ju utmana. Fast jag vill samtidigt helst slippa ”gå på pumpen”, om jag försöker… eftersom självkänslan är så klen där. Jag litar inte på att jag klarar att hantera minsta motgång…

Men jag vill ju. Hitta vänner, och kanske en pojkvän, som är människor som jag utvecklas av, och med. Som får mig att växa i mig själv. Och som får mig att må bra med mig själv. Intressanta, men också hjärtevarma människor. Sådana som inte sätter den här Baby in the corner…

Det finns en sådan man. Som jag är intresserad av. Han vet att jag finns och pyttelite om vem jag är, men mer än så är det inte. Och han är en sådan som… många vill vara med. Lära känna. Bli kompis eller flickvän med.

Så det står i vägen för mig. Att jag vet att han är allt annat än ensam, att han får massor av positiv och personlig feedback från människor omkring honom, men framför allt att han är en väldigt dynamisk, intelligent, rolig, medveten och aktiv person. High maintenance, skulle det innebära, för mig.

Och jag inser också att med den självbild jag har när det gäller honom så skulle jag inte särskilt troligt lyckas med att ge honom någon annan (bättre) bild av mig heller, ifall jag försökte ta kontakt med önskan om att lära känna honom mer. Att jag nog måste ändra på min bild av honom, men framför allt av mig själv och mitt potentiella värde för andra, innan det är klokt av mig att ta kontakt med honom. Och en sådan förändring snyter man ju inte bara ur näven, sådär.

Å andra sidan har jag inte bråttom. Kanske vill jag inte ens ta kontakt med just honom när det kommer till kritan. Men jag tror att han är en bra ”målbild” för mig att ha, i arbetet med att styra om tankarna från de väletablerade destruktiva mönstren till sådana som ger mig både glädje och det bättre livet som jag strävar efter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s