Att höra till

I helgen hade jag två olika sociala upplevelser. Den ena var med två kompisar, varav en var en tjej som jag inte egentligen känner sedan innan (men bara hade positiva bilder av). Under tidigare sådana situationer har det hänt ganska ofta att jag har blivit… undanskuffad. Inte inbjuden i gemenskapen, inte direkt tilltalad, inte tillfrågad om vad jag tycker, tänker, känner eller vill. Det har inte hjälpt att jag har försökt ta mig sådan plats. Gruppdynamiken har varit sådan att den platsen inte har getts mig ändå.

Men den här gången fick jag plats. Jag fick vara i alla fall lite intressant eller viktig. Jag behövde inte kämpa med att inse att jag inte var önskvärd annat än som publik, och samtidigt hålla det ifrån mig och försöka att inte ta det personligt.

Den andra upplevelsen… började bra. Var ganska bra största delen av tiden. Vi var fyra tjejer som skulle gå ut på kvällen, och återigen var det bara en av dem som jag känner ordentligt sedan tidigare (även om jag har träffat de andra några gånger). När vi kom hem till förfesten hos en av de tjejerna sa jag glatt ”hej!” till båda tjejerna. Hon som bodde där gav mig bara en blick, och sa inte ens hej… och det är alltså sådana situationer jag har fått hantera rätt många av under ett antal år nu. Så jag noterade det, men vägrade som vanligt låta mitt humör eller min plats i gruppen påverkas av det. Och efterhand blev samtalet något mellan alla fyra, och riktigt bra…

Sedan gick vi ut på lokal. På första stället var det ingen av oss som fick någon kontakt med några andra. På nästa ställe dök det upp ett par killar som de andra tjejerna kände sedan barnsben eller så… och båda var gifta eller sambo, men betedde sig ändå flörtigt mot två av tjejerna. Och inte ett dugg mot mig… jag blev helt klart femte hjulet under vagnen. De svarade på tilltal från mig, men bjöd absolut inte in mig i några samtal. Så jag stod där och tog så mycket plats jag kunde. För alternativet hade varit att gå därifrån, själv… och det hade jag inte heller lust med.

Efterhand blev killarna lite mindre avvisande mot mig. Jag tänker att deras avvisande beteende berodde mest på att de faktiskt kände de andra tjejerna, men inte mig. Men ändå… de kunde ju lika gärna ha tyckt att jag var intressant just därför. För att jag var ett nytt ansikte.

Och jag var på ett strålande humör i mig själv. Två av tjejerna kommenterade det några gånger under kvällen: att jag skrattade och var glad (och därmed inbjudande/attraktiv) eller ”on fire i kväll!”. Jag har helt enkelt vant mig vid att inte visa att jag märker att folk behandlar mig… mindre trevligt.

Nu när jag tänker på det så inser jag att… min kompis, och hennes övriga kompisar, känner rätt många killar som dras till dem. De här killarna visar att de tycker att de här tjejerna är attraktiva. Och de känner dem ju sedan innan, och inte mig, men ändå… så hamnar jag i att känna mig… som den udda. För killarna behandlar absolut inte mig på det sättet. De får mig att känna mig gammal, ful, fel och ointressant.

Trots att jag alltså rent logiskt kan hitta flera förklaringar till deras beteenden som inte nödvändigtvis säger något om mig.

Så å ena sidan tror jag att det faktiskt inte är så bra för mig att gå ut med just det här tjejgänget.

Men å andra sidan har jag som sagt noterat under några år nu att oavsett vem eller vilka jag är ute och träffar folk med, så hamnar jag oftare i situationen att bli behandlad som ointressant än tvärtom.

Och då behöver jag ju hitta förklaringar. Allra helst förklaringar som handlar om något som jag har möjlighet att påverka. För om det bara är så att jag faktiskt är tråkig, ful, gammal och osexig, så kan jag inte göra så väldigt mycket åt det… och då kan jag inte vända min destruktiva inre tanke- och känslotrend. Men om det skulle vara så att jag antingen faktiskt går ut med sällskap där jag inte är riktigt rätt ”typ”, eller där jag är ”för gammal” (jämfört med dem), eller om orsaken är att jag helt enkelt har blivit så rädd och nedtryckt under de här åren att jag gör mig själv tyst och tråkig – så är det ju saker som jag kan påverka. I alla fall i någon utsträckning. Och särskilt när det gäller det sista.

Fast med en ganska bräcklig uppbyggnadsgrund att stå på, så behövs det ganska lite av negativa erfarenheter av det här slaget för att jag ska tappa farten igen. Och det behövs sedan ganska mycket av det motsatta för att jag ska komma upp till nivån där jag var innan den negativa erfarenheten kom… och jag kan inte påstå att jag får ganska mycket av det motsatta.

Men arbetet måste ändå gå vidare. Så är det. Och jag vill inte falla tillbaka till att ”nöja mig”. Men det är inte lätt att hitta igen flowet från innan exet…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s