Tankeyrsel

Klockan är nio på kvällen, och himlen är fortfarande ljus i väster… och det är bara april än. Det känns… underbart. Och liksom konstigt. Fast det inte borde göra det. För hur vädret än förändras år från år, så är just ljuset faktiskt något som följer precis samma cykel varje år.

I övrigt är skallen lite all over the place, för att låna några ord från vår kära kronprinsessmake. Jag vet inte riktigt vilken tråd jag ska dra i… jo, men nu vet jag. Jag börjar där jag har mina senaste ambitioner: att notera positiva saker som händer.

Vi får se vad jag får ihop.

Jo, medan jag ramlade tillbaka i tankarna som sa att ingen tycker om mig eller vill vara med mig… så. I onsdags kom ett mejl från kära barndomsvännen K, som bor på andra sidan jorden. Inte ett generellt mejl som kunde rikta sig till lite vem som helst, utan ett personligt. Det är inte alltid bara jätteenkelt att leva där hon och maken bor. Ibland blir hon lika yr och överansträngd som jag. Och nu ville hon förmedla till just mig hur hon kände det just då. Jag svarade med reflektioner som… faktiskt hjälpte henne. Även det gjorde mig glad.

Torsdag morgon vid halvniosnåret, eller det kändes väl mer som ”lite innan lunch” för mig som varit vaken sedan 4 och på jobbet sedan 7, så mötte jag kollegan A i korridoren. Och hon bredde ut armarna på vid gavel och gav mig en riktig bamsekram. Och jag kramade tillbaka, och tänkte inte mycket på det. Inte förrän en stund senare, när vi fick en prat-uppgift på seminariet jag deltog i, som handlade om att berätta för gruppen om det bästa som hänt det senaste dygnet… insåg jag att det faktiskt var en väldigt trevlig händelse. Väldigt positiv.

För det är fortfarande lite så som min hjärna jobbar: den kan gott lägga märke till negativa eller destruktiva saker som händer, men när det gäller de positiva händelserna så tycker den tydligen att det bara är något självklart. Eller oväsentligt, jag vet inte riktigt. Men dum-hjärna, tycker jag, när jag får syn på det.

Jag var på ett fantastiskt tankeväckande och lärorikt seminarium. Vi fick göra övningar som gjorde oss varse i hur hög utsträckning de primitiva delarna av våra hjärnor faktiskt styr över både tankar och handlingar. Och, som grädde på det moset, hur höga tankar vi har om vår egen ”duktighet” som människor jämfört med vad vi tror om andras. Förbaskat nyttigt. Jag ska faktiskt göra mitt bästa för att inte tappa bort de insikterna, utan i stället använda dem som verktyg i min egen utveckling.

Insikter är färskvaror, som en klok man konstaterat. Vi behöver återerövra dem gång på gång för att de ska påverka våra tanke-, känslo- och handlingsmönster. Det är väl ett av skälen till att jag upprepar mig så ofta här på bloggen… 🙂 Samma insikter kommer tillbaka gång på gång, och med lite tur så kanske de landar lite mer i mig för varje gång. Lite trist är det allt, att det är så svårt att behålla dem. Jag kan se, när jag ser tillbaka i allt jag skrivit under mitt liv, att det är mycket som jag insåg redan som väldigt ung. Men som inte har präglat mitt levande i alls så hög utsträckning som man skulle kunna förvänta sig, eller i alla fall hoppas. Men så funkar människohjärnan. Det är bara att leva med.

Och när jag hör min exkollega uttrycka stor frustration över att hans arbete med att styra sina tankar från ångest till stabil glädje, så kan jag ändå faktiskt konstatera att vissa starka delar av mitt eget tankearbete sedan det tog slut med exet, faktiskt har haft effekt. Jag har kommit en bit på väg ändå.

Men vid sidan av att själva seminariet innebar en påse guld för mig att bära med mig på livsstigen, så innebar umgänget med de övriga människorna som var där… ett fall tillbaka. Där var flera människor som behandlade mig sådär… osynligt. Som om jag var en oviktig person. Och fast jag förstår att deras beteende handlade mest om deras egen osäkerhet, och definitivt inte om mig, så är den sortens behandling fortfarande något som… tär väldigt hårt på mig. Så det var tråkigt.

Men där var också personer som bara innebar en glädje att träffa. En släkting var där, och hen bemötte mig med tveklös respekt, intresse och uppmärksamhet. Det gjorde mig oerhört gott. För det var ingen självklarhet. Jag träffade ett antal nuvarande kollegor som var ”som vanligt”, alltså trevliga och inkluderande. Och en exkollega som jag inte träffat på länge och som lämnade arbetsplatsen med väldigt dåliga känslor, men som nu såg så… harmonisk ut. Mellan oss var det då emellanåt lite… ansträngt. Men aldrig riktigt dåligt. Och nu var det bara varmt och glatt… trevligt, och skönt att få märka.

Det har varit två intensiva seminarier denna vecka. Oerhört givande, men därmed också energikrävande. Och eftersom min kropp tydligen inte alls klarar av nätter med mindre än åtta timmars sömn, och hela denna vecka har inneburit 6-7 timmars nattsömn, så har jag… märkt av det.

Jag längtar tillbaka till känslan av att näsan är över vattenytan igen…

Men som sagt, det händer riktigt goda saker. Och jag håller fast vid min strävan efter att verkligen lägga märke till dem, låta dem bli viktiga och att känna glädjen över dem.

I morse dök en kollega upp som hade noterat att jag var på jobbet väldigt tidigt. Hon kom bara för att höra hur läget var med mig… ren och skär omtanke. Samma kollega gav mig härom månaden en liten present som tack för stöd och hjälp i arbetet.

Också någon slags kärlek. Faktiskt.

Som jag, min vana trogen, egentligen inte har tagit emot överhuvudtaget.

Om det inte vore för att jag vet att en stor orsak till att jag inte tar emot uppskattning, beröm eller omtanke-bevis är att jag har fått betala så fruktansvärt dyrt för att jag har trott på människors kärlekshandlingar, så skulle jag tycka att det är rent arrogant av mig att inte ta emot dem.

Men nu vet jag ju det.

Vilket inte hindrar att jag både kan, vill och ska fortsätta jobba för att ta emot dem.

Och så är det ju tyvärr så att minsta lilla obalans i min kropp direkt leder till att mitt psyke inte fungerar så som det egentligen gör.

Så strävan nummer ett är att se till att kroppen får precis allt som den behöver, så att den mår bra.

På listan står: sova ordentligt, äta bra och näringsriktigt, träna när kroppen orkar. Umgås med vänner och träffa folk. Ha goda samtal. Hålla liv i de relationer jag har.

Vilket osökt leder mig till dagens samtal med tjejen som brukar klippa mig. Då hon berättade att hon kommer att flytta från stan…

Hon har klippt mig under en oherrans massa år nu. Jag fick leta länge för att hitta någon som kunde klippa mig så att jag känner mig som mig själv efteråt. Och nu ska hon flytta…

Och förutom att vara en riktig bra frissa så har hon blivit något av en vän under åren. Hon sa det själv: ”jo, jag är jätteglad över att göra den här förändringen, men… så har jag en 4-5 kunder som jag… mer ser som vänner än som kunder, vid det här laget. Och du är en av dem. Som jag kommer att sakna. Som det känns ledsamt att lämna…”

Och jag känner det också. Att det inte bara innebär en förändring i mina vardagsrutiner, utan också att en människa som har haft ganska stor betydelse i min utveckling och som jag kommit nära på det personliga planet, försvinner…

Det påminner mig också om att det kanske börjar vara dags för mig att göra den där livsförändringen som jag varit nära att göra en hel drös gånger under de senaste tio åren.

Men jag ska inte förhasta mig. Först ska jag göra den där operationen. Och efter det ska jag vila upp mig ordentligt, läka. Och så ska jag hitta tillbaka en stadigare balans i min kropp och hjärna. Och när det är gjort ska jag ge mig i kast med ett nytt större projekt i jobbet. Det får räcka, som framtidsbild.

Men medan det pågår ska jag också arbeta vidare med att öppna hjärtat.

Och vart det sedan leder… får visa sig.

Det är utan någon som helst tvekan min tur nu. Att få och nå ett liv som är mer tillfredsställande på fler plan.

Jag har en möjlig ny relation som jag fortfarande funderar på om jag ska ta initiativet till att försöka utveckla. Funderandet får pågå tills det känns som om jag landar i något som jag kan lita på i mig själv. Och om, eller när, jag tar det steget… så får vi se vart det leder.

Min starka förhoppning är att det som allra minst leder till att jag hittar ännu mer tillbaka till mitt mer sorglösa sätt att våga närma mig människor.

Men en dag i taget.

Idag ska jag känna glädje över att ha fått åtminstone två fysiskt närvarande samtal med människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Ett ”samtal” per mejl med vännen på andra sidan jorden. Förslag från dotterns far om att ses i helgen. Och från vännen M om att både göra dagsutflykter och kvällsäventyr under helgen.

Det är väldigt, väldigt gott så.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s