Ord is the shit

Nu slår jag förmodligen in en vidöppen dörr här. Som alla redan sett rakt igenom så länge att de slutat vara nyfikna på vad som kan tänkas finnas på andra sidan. Vad vet jag, jag ser det ju bara från min sida, och på den sidan är det jag tänker konstatera nu sådär självklart som alla egna erfarenheter blir, för att man inte riktigt kan se dem med någon annans ögon än sina egna.

Och inte är det något märkvärdigt heller, som jag ska konstatera. Men ändå. Här kommer det.

Jag älskar ord.

Jag älskar skrivna ord, som skapar mening när de umgås tillsammans.

Ord att läsa. Att skriva. Att höra, ihop med musik. Och ord att säga, särskilt om man sedan får några ord tillbaks från någon annan.

Med ord, i de rätta kombinationerna, kan man försätta sig i stämningslägen, känslor och helt andra världar.

Och det är faktiskt något ganska magiskt.

Fast det inte hänger ihop alls med just min kärlek till ord.

På senare tid har jag känt (inte bara tänkt, alltså) tacksamhet över både det ena och andra som jag haft turen att få kunna, veta eller ha.

Jag vet att ”man” brukar säga att allvarlig sjukdom eller död hos närstående eller sig själv (det senare gäller förstås inte död, för har man dött så har man nog liksom gjort sitt när det gäller insikter) ofta leder till att man blir tacksam och mer rädd om livet. Jag kan inte säga att jag har upplevt det själv när närstående dött eller jag eller närstående varit sjuka. Dessutom är varken jag eller mina närstående sjuka eller döende nu, så det måste finnas någon annan förklaring till mina plötsliga tacksamhetsanfall.

Må vara hur det vill med orsakerna, men just nu känner jag att jag är extra tacksam över att jag får ha förmågan att både se och läsa.

Så det gör jag. Läser, ser, hör. Och skriver, som synes.

Och både en och annan är nog lite mindre tacksam än jag över min obegränsade förmåga att spruta ur mig de där orden… 🙂 För less is more, särskilt när det gäller informationsmängder, och allra mest i synnerhet när det gäller skriven text. Och ännu mer idag än innan internet kom. För de flesta människor har nog genom århundradena aldrig tidigare haft så svårt att ta till sig stora mängder text.

Och som ni vet så struntar jag alldeles ohämmat i det när jag skriver på min blogg… 🙂

Jag skriver det jag vill, så mycket och omständligt och detaljerat och utvikt som jag känner för. Fast jag vet att det finns de som blir dyngtrötta och slutar läsa efter de första två styckena.

Det är inte det att jag inte kan begränsa mig. Jag kan vara väldigt disciplinerad och välartad i jobbet, eller när jag skriver andra saker. Men bloggen är min fredagskväll-i-soffan-fristad. Det är här som jag slappnar av och låter mig göra som jag vill. Jag går inte så långt som till att säga att jag är mig själv i bloggandet; det är väldigt mycket som jag väljer att inte skriva om, och jag skriver om en hel del så att det som hänt i verkligheten inte går att känna igen ens för den som var med när det hände. Man kan inte säga att bloggen ger någon representativ överblick över vem jag är. Skrivardelen av mig… har sitt eget lilla liv, på något vis. Skrivandet skapas i någon del av mig som liksom har skapat sig själv.

Men när jag skriver här så tar jag mig friheter. Jag tar den plats jag känner för. Jag frågar inte hur du som läser känner det för hur jag skriver. Jag skapar utan någon mottagare i tanken.

Just idag ville jag mest säga att ord är en stor del av livsglädjen i mitt liv. Och så vek jag, som oftast, ut i lite fransar åt det ena och andra hållet på vägen. Men nu slutar jag för idag.

Gott liv åt er, gott folk. (Jo, just det skrev jag direkt och bara för dig som läser här.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s