Jamen så här var det

Det mesta av Emil Jensens Tankar för dagen-prat, som jag länkade till tidigare. Ifall du nu inte orkade klicka på länken.

Jag tar inte åt mig ett dugg för äran, och hoppas att herr Jensen inte stämmer mig för att jag lägger ut det här. Men det är bara så himla bra så att alla svenskläsande (egentligen hela världen, men jag orkar inte översätta det till universalspråket engelska) behöver få ta del av det.

Här kommer det.

“Another beautiful morning in paradise”, vaknade jag av att Ruben skrek, varje morgon.

Jag hyrde en liten hydda på en söderhavsö, och Ruben var en gammal mager, lungsjuk fidjiansk gubbe, som bodde några hyddor bort. Han hade den självpåtagna uppgiften i byn att väcka så många människor som möjligt, varje gryning, med att ropa “Another beautiful morning in paradise”.

Första dagarna blev jag mest provocerad, eftersom jag själv var i en djup svacka och inte alls kände att det var en ”beautiful morning”, än mindre ”in paradise”.

Men för varje dag bankades budskapet in, och efter ett par veckor trodde jag verkligen på honom.

Man vet aldrig vad som tröstar, eller när det vänder.

[…]

Jag insåg att det finns ett enormt behov av att inte bara prata, utan lyssna på saker om sorg och saknad.

[…]

För det är ju så härligt att trösta någon som gråter.

Och det är ju så lätt att trösta någon som gråter.

Men är man riktigt ledsen, riktigt länge, gråter man inte.

Och då är det inte lika charmigt eller romantiskt att trösta längre.

För när man är riktigt ledsen, riktigt länge, märks det knappt.

Man blir bara lite, lite tråkigare. Lite, lite surare. Lite sämre lyssnare, och lite sämre berättare.

Man blir lite mer benägen att hämta äcklig näringsfattig hämtmat. Lite mer benägen att titta på skidskytte på förmiddagarna. Och lite mindre benägen att spela piano.

Och hur tröstar man någon från det?

När man är riktigt ledsen, riktigt länge, blir man lite sämre på att komma ihåg andra människors födelsedagar. Lite sämre på att upptäcka torrt snor i näsan. Man får lite högre hårfäste, lite fulare nagelband, lite sämre hy, och lite knarrigare, monotonare röst.

Man blir lite lättstöttare, lite skiträddare, och lite bekräftelsesökande-are.

Och lite sämre på att böja adjektiv.

När man är riktig ledsen, riktigt länge, köper man knallrosa brallor, för att övertyga sig själv om att man är på topp.

Och hur tröstar man någon för att den har rosa brallor?

Och är man riktigt ledsen, riktigt länge, kan man ägna en hel arbetsvecka åt att upptäcka att om man tar meningen ”titta, ljuset i tunneln” och kastar om bokstäverna, så kan det bli ”shit, en snut i Nutella”.

Förutsatt att man stavar shit med tj.

Och hur tröstar man någon från det?

Då biter inte flåshurtiga uppmaningar om att ”fånga ögonblicket” och ”fånga dagen”. Av sådant blir man bara ledsen, över att man är ledsen.

Men man vet som sagt aldrig vad det är som får allt att vända.

En gång såg jag till exempel en fantastisk skylt på en granndörr. Någon hade skrivit:

”Ingen reklam undanbedes ej”.

Vad betyder det?

”Ingen reklam undanbedes ej”.

Det är ju en hel djungel av negationer.

För mig översattes skylten till den trösterika uppmaningen:

”Sluta aldrig lägga av att låta bli”.

Och hittar man inga tröstande, uppmuntrande skyltar, kan man alltid hoppas på att någon väcker en med att ropa: ”Another beautiful morning in paradise”.

Och gör det tillräckligt många gånger för att man ska tro på det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s