Is som lossar

Äntligen.

Smaka på det ordet.

Ännn… tli… gen.

Mjukt är det. Öppet. Fullt av jorddoftande vårluft. Så känns det, att säga det. På något vis.

I wanna heal
I wanna feel
What I thought was never real
I wanna let go of the pain I´ve felt so long

I wanna heal
I wanna feel
Like I´m close to something real
I wanna find something I´ve wanted all along

Somewhere I belong

Den kommer tillbaka till mig. Den låten, texten.

Den har samma betydelse hela tiden. Men min känsla, där inne i texten, förändras. Lite, lite.

Det är små saker. Att jag plötsligt kan kliva ur mig själv i situationer och se vad det är som händer, vad jag gör och framför allt vad jag tänker och känner, och varför.

Jag har noterat ett tag nu att jag har låtit mig bli en oviktig människa i umgänget med de flesta människor. Att jag fått kämpa väldigt mycket om jag ska få någon plats. Och lyckas jag ta platsen, så lyckas jag ändå inte bli sedd eller hörd på riktigt. Utan mot den andras vilja. Och det får helt andra effekter än att bli hörd av någon som vill höra vad just jag säger. Som vill se vem jag är.

Jag har konstaterat att min självbild har förändrats väldigt mycket, och till det sämre. Inte ens jag har sett mig själv, under flera år faktiskt. Jag har mest bara försökt… överleva. Försökt vara redo att fly eller fäkta i mötet med människor. Jag har fortfarande tyckt om människor, tyckt om att vara och göra saker med andra, men jag har haft garden uppe, varit beredd på… attackerna.

För under lite för många år så har människor faktiskt huvudsakligen utgjort hot mot mig. Inte bara i min inbillning, utan i det verkliga livet. Även, eller förresten kanske i synnerhet, med den närmaste familjen, har gemenskapen varit en evinnerlig… kamp. Jag har bara kämpat för att försöka hålla balansen, och huvudet ovan vattenytan.

Jag är inte i happy-go-lucky-världen nu, det är inte det.

Men under ett längre tag nu så har balansen växlat. Från att den större andelen av människorna har inneburit… påfrestningar, så har det nu växlat till att vara omvänt.

Äntligen möter jag fler människor som är vänliga, roliga, trevliga, respektfulla…

Så det underlättar, för förändringen som jag jobbar envetet med i mig själv och mitt liv.

De nästan dagliga affirmationerna som jag ägnar mig åt, som handlar om att jag suger i mig kärlek, kraft och glädje från universum… att jag tänker att åtminstone universum älskar mig och vill att jag ska finnas. De har sakta, sakta gett effekt, i mitt liv…

Tillfällena då jag känner saker, på riktigt och inte bara som ett tankeminne, de kommer mer ofta nu.

Jag gör mig medvetet mer öppen. Jag låter mig känna mer och mer. Och gör mig därmed mer sårbar… och det är just sårbar som jag absolut inte har haft råd att vara under de senaste tio åren.

Hur mycket jag än har velat knäcka skalet som omgett mina känslor, så har det verkligen inte gått. Skyddet, känslolösheten, har inte berott på ett aktivt val. Det har satt sig runt mina känslor och runt mig själv, förmodligen för att jag gick alldeles för mycket sönder när exet lämnade mitt liv. Det blev verkligen för mycket. Så jag hade inget val; skyddet måste finnas där, för annars hade jag förlorat både fotfästet och förståndet.

Jag har pratat med några människor som sagt att när deras livs kärlek lämnat dem eller andra liknande livsomvälvande kriser drabbat dem, så har de kommit ur krisen med känslan av att inte vara rädda för något. Efter krisen har de satsat på att göra allt de velat fast de egentligen inte vågat.

Och jag har känt att… för mig har det varit precis tvärtom.

Krisen lärde mig att om jag inte aktar mig som fan nu, så går jag sönder alldeles oåterkalleligt.

Jag kan inte tro annat än att min kropp och mitt omedvetna hade alldeles rätt i det.

Men nu… nu har det varit en någorlunda lång period i livet då jag har fått mer gott än ont av människorna. Och det, i kombination med mitt eget aktiva arbete med att försöka öppna och känna och leva igen… har, åtminstone just nu i livet, gjort det mer möjligt för mig att våga känna igen. Känna, inte bara rädsla, sorg och smärta, utan också allt mer… värme, glädje… tillit.

Tillit.

Till livet. Till människor.

Jag kan lyssna på musik, och känna… nyanser. Känna vågorna. Vemodet, sorgen, smärtan, ilskan, varvat med ljuset, kärleken, glädjeryset i nacken.

Det har inte riktigt varit möjligt, på så väldigt många år.

Jag kom på mig själv med att titta på några konstverk som hänger på min vägg, och känna liksom lite… stolthet, över att just jag har skaffat dem, och sättet jag skaffade dem på. Och då slog det mig att tidigare i livet, fram tills efter exet, var det så som jag uppfattade mig själv. Jag kände mig stolt över den jag var, det jag gjorde. Jag tyckte att den jag var, på alla vis, var någon att… visa upp. Någon som andra skulle tycka om. Kanske beundra, ibland. Respektera och sätta värde på att få vara med.

Och jag kan se att den gigantiska rädslan som legat som en brandfilt över hela min livslåga under så många år, har fått mig att väldigt effektivt ta död på alla tankar som handlar om att jag varit någon att ha.

Jag har absolut inte sett det medan det har pågått. Men jag kan se det nu.

När jag har sett människor som ser bra ut, eller som umgåtts med vänner eller familj, eller som bara varit duktiga på att ta del av kultur och annat som jag rent logiskt vet att man mår bra av… så har jag känt mig… utanför. Annorlunda på ett väldigt negativt sätt. Jag har känt att det är inte för mig.

De tankarna har varit så effektiva så att känslorna inte har fått en chans att värja sig. Det har bara blivit sorg, smärta, ensamhet och vilsenhet. Alla känslor har inneburit smärta, direkt eller indirekt.

Just nu hanterar jag rädslan och känslan av utsatthet i vetskapen om att jag ska genomgå en större operation inom ett par månader. Det är absolut jobbigt att gå och vänta på det. Jag är rädd. Rädd för att bli sövd, att få ont, att inte kunna ta hand om mig själv efteråt… rädd att inte överleva. Jag känner verkligen hur ofantligt ensam var och en av oss är, när det kommer till de skarpa lägena i livet. Det är skitläskigt.

Men emellan rädslan så känner jag också… verkligen livet i mig, på ett sätt som jag inte har kunnat göra på så väldigt länge.

Jag känner att jag visst får höra till. Att jag är värdefull och önskvärd. Jag utgår inte längre automatiskt från att alla människor skulle välja bort mig så fort de fick chansen. Jag tror faktiskt att även de där fullständigt oåtkomliga människorna som jag kanske skulle vilja lära känna, också vill ha mig i sina liv. Jag behöver inte börja med att be om ursäkt för att jag stör alla människor längre.

Jag kan till och med inte bara tänka utan faktiskt också känna att om de väljer bort mig utan att ha försökt lära känna mig, så är det de och inte jag som… har problem av något slag.

Jag håller på att kravla även armarna över bassängkanten, tror jag… 🙂

Jag hoppas väldigt mycket att den här utvecklingen ska fortsätta åt samma håll. Att det inte ska komma någon eller några människor som lyckas krossa den lilla sköra tilliten som jag har lyckats bygga upp.

Islossning, i mig.

Äntligen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s