Må så gott

Mer än mitt i natten är det, och det mest förståndiga jag förmodligen kunde göra just nu är att gå och lägga mig.

I stället sitter jag här vid bloggens strand med ett glas rött vin. För att jag, på bussen hem, helt enkelt insåg att nu får jag börja skärpa till mig och se till att faktiskt dokumentera mer av alla de goda ting som jag får av livet…

Så nu gör jag det. Och jag börjar redan från gårdagen…

Då jag hade ett inte bara trevligt utan också konstruktivt, givande och välstrukturerat möte med en av mina närmaste arbetsgrupper. Solen strålade in på oss, som den haft vänligheten att göra hela denna vecka.

Bara en sådan sak.

Och nästa flertimmarsträff var med en kollega. Vi producerade en massa inom vårt arbetsområde, och att producera innebär för oss att tänka, förstå, strukturera och sätta ord på saker. Den största glädjen för mig, förutom att det är väldigt trevligt att umgås med just denna kollega, låg i att jag verkligen fick känna hur hen och jag kompletterade varandra, fyllde i och bidrog med samma kompetens och med olika perspektiv.

Sedan promenerade jag till stan. Var in i ett par butiker som jag ville besöka. Fick uppleva den nuförtiden ganska sällsynta företeelsen att en kompis ringde medan jag pratade i telefon med en annan… och det påminde mig om att jag även denna vecka blivit uppringd eller digitalmeddelad från minst en person per dag.

Att människor faktiskt vill umgås med mig.

Jag glömmer lätt det. Alldeles för lätt.

När jag lunchade med två kollegor häromdagen på ett ställe där jag inte brukar luncha annars, och därefter gick en vårsolig kort promenad med en av kollegorna, så hann jag möta minst 15 personer från mina olika sammanhang som hälsade glatt och varmt på mig. Det var så att jag faktiskt noterade att jag hejade på folk mest hela tiden, medan kollegorna faktiskt inte gjorde likadant… och bli påmind om att det faktiskt säger något om mig. Om vem jag är och hur andra uppfattar mig…

Hur som haver så ville två vänner gärna umgås med mig samtidigt igår efter jobbet. Och det gjorde mig glad att det var så.

Sedan hade jag och ett av mina närmaste jobbgäng middag på jobbets bekostnad på en ny restaurang i stan. Ingen av oss var riktigt nöjd med vare sig maten eller servicen. Men jag tror att inte bara jag, utan förmodligen allihop, var väldigt nöjda med sällskapet… också det en liten blessing. (Eller ”välsignelse” som det nog heter på svenska, men det säger faktiskt inte riktigt samma sak som det engelska ”blessing”.)

Och så denna dag.

Lite trött i morse. Lite för mycket mat i magen från gårdagskvällen. Men strålande sol, fågelkvitter, en skön promenad till jobbet.

Inga inbokade möten.

Men besök på rummet och lite lagom tramsprat med en av kollegorna från gårdagskvällen. Mer besök från annan kollega som jag inte pratat med på länge, mer trams och skratt och sedan lite mer konkret jobb.

Lite chattande med annan kollega om jobbsak. När chattandet till slut blev väl komplext för att riktigt effektivt kunna leda framåt i det forumet, kom kollegan inklivande på rummet. Mer trams och skratt, fast ännu mer konkret utfört.

Glädje.

Och så lunch med allra käraste A, och glädjen i att få berätta för hen att jag både saknat hen och sett fram emot vår inbokade lunchträff sedan vi bestämde den.

Jag längtar ju liksom aldrig efter människor numera… så det var verkligen, för mig, en rätt underbar insikt att det var just så det kändes.

Känslor, liksom. Det är ju inte min starkaste gren nuförtiden… sedan ca tio år tillbaka. Innan dess… tja. ”She´s a very sensible person”, sa min mor till mamman i familjen där jag var au pair i ungdomen, och jag tackade då någonstans en lycklig stjärna för att min mors engelska inte var den allra bästa. För det hon menade var att jag var en sensitive person. Och det var inte vad au pair-mamman behövde få höra om mig, enligt min uppfattning… 🙂 Det var nog lite bra för mig att min mamma beskrev mig som vettig och inte som känslig, fast det var det senare hon egentligen menade.

Men känslor har jag alltid haft. Gott om. För andra, för situationer, i mig själv… ända tills det tog slut med exet, och känslor blev något som var bra nära att ta död på mig. Så att kroppen och hjärnan, av ren överlevnadsinstinkt, bestämde att nu får det allt vara bra på den fronten.

Så bra att det tog lite för mycket slut på kännandet.

Och nu blir varje tecken på att mitt gamla känsliga jag faktiskt fortfarande finns någonstans i mig, ett ordentligt fall framåt för mig…

En väldigt fin lunch var det, även på alla andra vis.

Och så jobbade jag som en iller tills jag var tvungen att skynda mig för att hinna besöka ett ställe och köpa en sak som jag verkligen behövde… och jag promenerade väldigt raskt för att hinna dit. Med det enda utfallet att jag fick skoskav under ena foten, av de gamla trotjänarna som nästan bott på mina fötter de senaste dryga fyra åren… jag hann inte dit i tid, helt enkelt.

Så jag kollade mejlen för att se om personen jag stämt tid med mejlat om att det uppstått något förhinder. Det hade hen inte.

Däremot hade jag fått ett mejlsvar från artisten som fick mitt kärlekshjärta att öppnas vid framträdandet härom veckan… hen som jag skrev till och berättade lite personligt hur och varför hen och hens framträdande hade berört mig så starkt.

Det var ett varmt och vänligt svar. Inte privat på något sätt, bara… personligt, på ett… lagom vis.

Jag läste svaret medan jag gick vidare till stan för fler ärenden. Så… jag tog liksom inte riktigt in det.

Men blev… liksom glad ändå, mer glad än ledsen eller beklämd.

Det är väl ungefär så som min känsloskala ser ut numera… 😉

Och så ringde vännen som ville gå på after work med mig. Jag gick till skobutiken för att köpa ett nytt par av samma modell som de gamla trotjänarna, och hade den enorma turen att det enda paret som fanns kvar var i min storlek och dessutom såpass reade att de kostade en bit mindre än hälften av det ordinarie priset.

Sedan gick jag till nästa butik och köpte nya strumpbyxor, som åkte på så fort chansen fanns lite senare.

Och så träffades jag och vännen, och skulle gå någonstans där jag kunde äta något middagsaktigt. På vägen träffade vi bekanten som vi hade tänkt möta upp med senare. Hen var tillsammans med ett större sällskap män i kvinnokläder som var här för en konferens i helgen… lite ovant, men väldigt varmt på något vis.

Jag gillar annorlunda. Allt slags annorlunda som inte innebär att människor begår våld på andra.

Och det passar ju hemskans illa med dagens samhälle där sverigedemokratiska krafter inte bara ogillar utan också gärna utövar diverse hatbrott mot alla som är eller gillar annorlunda

Men som tur är så är det lite glesare mellan annorlunda-hatarna där jag bor. Så vi fick en trevlig och väldigt vålds- och hatfri afton i sin helhet.

Jag och vännen gick till ett annat ställe där jag åt och vi tog varsin öl. Vi hann prata lite lagom mycket privatsaker, och jag hann begrunda mejlet jag fått tidigare från den där artisten – och bli glad över det.

Sedan gick vi vidare till ett annat ställe och gjorde sällskap med bekanta eller vänner från olika kretsar. Förutom trevliga möten, med respekt och öppen ögonkontakt, med nya människor, så fick jag en personligt givande pratstund med bekanten.

Hen sa, när vi delat en del personliga saker: ”jag uppfattar dig som en väldigt privat person. Med stark personlig integritet.”

Och jag… visste inte riktigt vad jag skulle svara på det.

Den jag ser mig som är den jag var tills fram för ca 10 år sedan.

Den jag varit sedan dess, och i synnerhet hur andra kan tänkas ha uppfattat mig sedan dess… har jag ganska dimmiga begrepp om.

Så det kändes faktiskt mest som en… bra bekräftelse, att få höra att hen uppfattat mig som om jag håller mitt privata för mig själv.

För det är verkligen inte alls den jag varit tidigare i livet… och min känsla har varit att andra uppfattar mig som för personlig.

Men hens reflektion gav mig… kanske lite mer av någon slags förklaring. Till varför jag har blivit behandlad som så osannolikt osynlig, under några år…

Däremot fattar jag fortfarande inte vad det kan vara som gör att jag (äntligen!) tydligen uppfattas… annorlunda, nu. Vad det är som gör att andra lika plötsligt behandlar mig som om jag verkligen syns, väldigt mycket mer än jag själv märker till och med…

Det är så mycket man inte förstår. Inte bara med världen och människorna, utan också med vad man själv sänder ut…

En av tjejernas exman kom och satte sig med oss. Jag får i ärlighetens namn tillstå att åtminstone jag inte visade honom någon uppmärksamhet… men det berodde mindre på honom och mer på att jag var inbegripen i intressanta samtal med andra. Efter en stund kom han dock till vårt bord, efter att ha köat vid baren i bortåt en halvtimme, med en shot av något slag – en till oss var… det var en väldigt varm, generös gest tyckte jag. Eller, det tyckte vi nog alla…

Jag måste och vill verkligen notera varenda positiv upplevelse som en man ger mig.

För det har varit så sanslöst många upplevelser av män som varit på minussidan, så smärtsamt länge nu…

Till slut gick vi vidare till ett annat ställe. På vägen dit skämtade vi vilt om hur vi skulle (borde) anstränga oss för att bekanta oss med minst någon man under kvällen, och vilka ”poäng” olika kontaktförsök skulle ge. Att säga ”hej” till en obekant man skulle ge en poäng, till exempel… 🙂 Och jag behövde inte ens anstränga mig för att ta den första poängen när vi kom till det nya stället. För i baren, när jag skulle beställa, stod en man som såg på mig med hela ansiktet som en sol och sa ”hej! Är du här!”… 🙂 Hur ljuvligt är inte sådant. Vi hade aldrig sett varann förr… 🙂

Och så hade vi ett på så många sätt givande samtal kring bordet. En av damerna i sällskapet hade inte bara varit man tidigare i livet utan även flytt från ett annat lands förtryck… så fantastiskt berörande att höra om, förutom att människan var osedvanligt trevlig. Vi hade helt enkelt en härlig blandning av djupt och lättsamt i våra samtal…

Sedan går jag på (den könsblandade) toan, och när jag står och tvättar händerna så kommer en yngre herre ut från ett av båsen och börjar bara prata med mig… 🙂 Vi hade ett väldigt givande samtal under säkert tjugo minuter, om allt från politik och stadsplanering till näthat och yrkesval.

Bara sådär, liksom.

För ett år sedan hade med största sannolikhet samma situation lett till att killen hade snubblat över mig på väg till handfaten för att han helt enkelt inte sett att det stod någon där…

Det är sånt jag inte fattar. Vad som är skillnaden, alltså.

Men jag är tacksam att den tydligen har inträffat.

När vi skiljs åt för att återgå till våra vänner så ger killen mig en varm kram och tackar för samtalet. Inte med minsta attityd av ”tack gamla damen”, utan som en jämlike.

Jamen hur himla bra och rätt är inte det…!?

Så till slut är det mitt i natten och vännen har just begett sig till sin buss, så jag beger mig till min buss.

Och sitter där och ser mig om på människor som är gulliga med varandra, avslappnade och ganska nyktra…. och jag landar hemma och den klara stjärnhimlen knockar mig totalt.

Och tänker att jo. Detta behöver jag dokumentera. Detta som är och ger glädje och är livet, just nu.

Det är banne mig inte kattskit. För det gör mig lycklig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s