Kacka i eget bo

Ärlig
Rak
Anpassningsbar
Har god självinsikt
Prestigelös
Utvecklingsinriktad
Med fokus på verksamheten
Baserar beslut och aktiviteter på fakta
Har resultatfokus

Där har ni några av de begrepp som anställningsannonser, lönekriterier och personlig-utveckling-människor gärna lyfter fram som väldigt önskvärda.

Det är också människor med de egenskaperna som vinner i längden – i fiktionen. I filmer och böcker.

I teorin är det egenskaper som vi värdesätter.

Men i verkligheten…

I verkligheten.

I den verkliga världen är de flesta människor…

Bekväma. Föredrar dem som de uppfattar som lika sig själva (dvs män premierar andra män). Inte så värst bra själva, så att väldigt duktiga, rättvisa eller tydliga människor upplevs som hot.

Och får varken jobb, lön, kärlek eller social tillhörighet.

Det är besvärligt med människor.

För när det kommer till kritan… så lever de inte alls som de lär.

Och jag är inte tillräckligt mycket asperger för att inte förstå det.

Däremot har jag en aning svårt för att acceptera det… acceptera att människor inte ens försöker göra sig själva bättre.

Jag fattar verkligen inte den grejen.

Kanske har jag det för förspänt. Har fått för mycket gratis. Behöver så oerhört sällan anstränga mig för att vara en… faktiskt bra människa.

Jag hör och läser en massa om hur hjärnan fungerar, just nu. Hur den blir om man växer upp med upplevelsen att vara fysiskt eller psykiskt misshandlad, kränkt eller oförstådd. Och hur den formas till att känna värme och ömhet inför andras smärtor, alternativ att ta på sig och själv må dåligt av detsamma.

Jag har aldrig varit utövande buddhist. Så jag vet inte hurdan min hjärna skulle ha blivit om jag hade levt efter de buddhistiska buden.

Jag vet inte om jag hade behövt det heller. För jag har så gott som aldrig själv mått dåligt av att känna mig in i andras beskrivning av saker som får dem att må dåligt. Jag har aldrig haft svårt för att sätta mig in i hur något kan kännas för någon annan – men utan att själv må dåligt.

Idag börjar man göra skillnad mellan ”empati” och ”medkänsla”. Helt ärligt kan jag inte ens komma ihåg vilket man kallar för vad.

Men man menar att det finns de som tar över och mår dåligt av andras smärtsamma känslor, och kallar det för något av begreppen.

Personligen kan jag inte tycka att det finns något medmänskligt gott överhuvudtaget i att inbilla sig att en annans smärtor är ens egna. Frågar ni mig, så är det bara narcissistiskt att göra så, vare sig det är medvetet eller inte.

Men det är ju bara jag. Som vanligt.

Den senaste tiden har jag haft skäl att fundera över de här sakerna.

Jag har arbetat med löne- och utvecklingskriterier.

Shit vad snajsiga sådana oftast är.

Och ännu mer shit vad de som ska tillämpa dessa, som bedömer andras insatser enligt dessa, alltför ofta inte själva lever upp till dem.

Det går så himla bra att sitta och formulera hur ens medarbetare ska leva upp till förbaskat höga nivåer på de här skalorna.

Men att se sig själv i vitögat… tja.

Att kritisera sig själv, utvärdera sig själv, ta ansvar för sina egna insatser eller ens erkänna att den egna verksamheten kanske inte precis lever upp till de här snajsiga formuleringarna… nä.

Där går ju gränsen.

Liksom.

När det kommer till den där berömda gamla kritan…

Så värdesätter människor inte alls varandra utifrån hur bra, duktiga, vettiga, sunda eller kloka de är.

Utan efter hur (helst mer) misslyckade andra är jämfört med en själv.

Såatt…

Det vi människor uppskattar hos varandra är ungefär:

Hur lite andra vill erkänna sina misstag.

Hur många brister andra har.

Hur dåliga medmänniskor de är.

Och hur lika oss själva de är…

Och jag är ju en sådan där som man ska vara på papperet – men verkligen absolut inte i verkligheten.

Jag kritiserar den egna verksamheten när det är befogat.

Jag ber om ursäkt när jag klantar till det.

Jag sätter ord på hur vi misslyckas.

Jag skyller inte på andra.

Jag försvarar dem som är svagare. Tar strid för dem när det behövs. Även på min egen bekostnad.

En sådan där jävla Florence Nightingale-jävel.

Som alla säger sig värdesätta högst. I den teoretiska världen.

Men som alla egentligen hatar som allra mest. I den verkliga världen.

För det som ska till för att vanliga människor ska tycka om andra…

Är att andra är svaga. Misslyckade. Hopplösa. Fast utan att erkänna det.

Det är så som människorna fungerar, i den verkliga världen.

Så jag letar och längtar och söker med ljus och lykta… efter dem som inte är

som vanliga människor.

Så att jag kanske någon gång i livet kan få känna mig… hemma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s