Nästan rekord

Oj vad det var länge sedan jag skrev nu… och visserligen har det varit ganska fullt upp i livet, men ändå. Vet inte om jag haft så här långt uppehåll i skrivandet sedan jag började blogga. Nåväl, nu ska jag väl plita ner några rader.

Egentligen borde jag skriva en himla massa ord, för jag inser att mina grundläggande värderingar, de där som har funnits i mig alltid, manifesterar sig med allt tydligare skärpa. Att personen som jag är, är extremt radikal i en människotillvaro som, trist och förvånansvärt nog, inte i grunden har förändrat sig ett dugg sedan början av det förra århundradet.

Häpen, är nog ordet som beskriver mitt tillstånd av den insikten.

Jag ska ge ett pytte-exempel innan jag lämnar det spåret för idag, även om det lever och frodas i mig och förmodligen skulle behöva uttryckas i en roman allra minst. Men ett yttepyttelitet exempel får det bli, och det kommer här:

Jag ser på tv och tvingas konstatera att den roliga, humoristiska, högt intelligenta och intellektuellt bevandrade, socialt supermedspelande och personligt intressanta människan Jessika Gedin fullkomligt totalhyllar att Svenska Akademin har valt in den chosiga, pinsamt självcentrerade och ointressanta Klas Östergren till den senast tillgängliga stolen. Att det räcker, som man i kulturvärlden, att sätta sig själv på hästar så höga att man blir en blöt fläck om man ramlar av, för att fantastiskt mycket mer kompetenta och intressanta kvinnor ska trilla baklänges i obegriplig beundran.

Så, det får räcka som exempel. Just nu i alla fall.

I alla fall som litegrann bakgrund till hur jag tänker kring saker som händer i mitt liv just nu.

Jag har en pappa som (fortfarande, 15-20 år senare!?) har så fullt upp med att försöka kräva att åtminstone hans barn ska sätta endast honom i centrum för hela universum att han rätt upp och ner skiter i att hans dotter kanske kommer att dö inom den närmaste tiden. Att det är så han resonerar, kan jag ”bevisa” med att han i sina mejlsvar inte ens kommenterar att hans dotter två gånger har berört att hon kanske lider av en sjukdom med väldigt hög dödlighet.

Vad kan man göra av en sådan situation? Hur kan man förhålla sig till en sådan sak?

Ja, jag vet inte… man kan kanske förhålla sig till ett sådant faktum på flera olika sätt. Jag vet verkligen inte.

Jag hanterar det genom att återigen konstatera att… det är banne mig inte mycket bevänt med människor.

Min sorgliga ruttna gamla disktrasa till pappa bidrar till oerhört stor del med att tvinga mig att inse att det är hemskt lite av det mänskliga som är värdefullt överhuvudtaget.

”Vinsten” för min personliga del är väl att det blir så dramatiskt övertydligt att jag faktiskt inte kan låta min far eller hans fru definiera eller ens bekomma mig. Att människor som lever i sådan total avsaknad av respekt, samvete, ansvarskänsla, heder och empati som de gör, utgör sådana bottennapp i det mänskliga att ingen i universum bör lägga någon tid eller energi på att reflektera över saken.

Men på det mänskliga planet, det förstår säkert de flesta, är det smärtsamt att tvingas acceptera, i vuxen ålder, att den förälder som man levt med och känt respekt och förtroende för under sin uppväxt, är mindre som människa än en liten lort.

Så är det förstås, för mig. Men min far är inte jag, och hans val är inte mina.

Jag läser om en man som har skapat en rörelse som handlar om att leta rätt på de goda nyheterna i världen. Han växte tydligen upp med föräldrar som utsatte honom och alla hans syskon för en våldsam fysisk och psykisk terror. Hans sätt att försöka hantera allt det destruktiva som hans föräldrar utsatte honom för är att söka sig till det ljusa i livet, och det är förstås lite skört och famlande och i viss mån kanske lite naivt. Har man ingen riktigt säker inre kompass kan man förstås bli lite ostadig när man använder alla sitt livs kränkta känslor, aggressioner och frustrationer till att tvinga på sig själv och andra ett överaltruistiskt förhållningssätt. Då har man förmodligen inte heller fått en realistisk bild av vem man är själv, så risken är överhängande att man blir lite megaloman.

Jag har blivit lite naivt altruistisk genom att fostras av en far som levt på det viset själv.

Tills han slog om hundraåttio grader och gjorde sig till den raka motsatsen.

Man kan ta olika vägar till insikten och medvetenheten om att inget i världen blir bättre om man utövar våld mot andra.

Jag har fått den fantastiska turen att få leva under förhållanden där min motvilja mot tävlan och maktkamp har fått rymmas på sina egna villkor.

Så är det nog för väldigt få människor.

För mänskligheten… bär med sig, odlar och håller liv i, mycket mer ondska än godhet.

Jag kan köpa att det finns något gott i alla. Att fröet till godhet finns i alla människor.

Men jag håller, åtminstone tills vidare, fast vid åsikten att den absoluta majoriteten av människorna på jorden inte odlar och utvecklar det fröet.

Att mänskligheten är sorgligt mycket bättre på att odla sin ondska än sin godhet.

Min slutsats, så länge, är att min far och hans fru är sorgliga, krumma versioner av människor, ganska mycket som Gollum sedan hela hans varelse förgiftats av Ringens strävan efter destruktiv kontroll, egennytta och totala avsaknad av empati.

Och jag kan inte hjälpa dem. Jag kan tyvärr inte det. Ingen kan bli hjälpt så länge som den inte vill det själv.

I mitt liv pågår… arbete. Kulturaktiviteter i parti och minut. Mänskliga möten som ger energi. Vila. Stress. Hälsobesvärligheter att hantera på daglig basis. Min älskade dotter, vår familj, våra närmaste och deras känslor och liv… Kollegor som ger kärlek och uppskattning i både ord och handling, och kollegor som är inpräglade i den mänskliga maktkampen till den grad att de inte förstår det själva. Sång, dans, umgänge, glädje…

Jag totalledsnar, och skäller, på ”vårdapparaten”. När det kommer till kritan så består den ju faktiskt (för helvete!!) av människor. Och jag är helt jävla skitless på att majoriteten av de människorna är av den helt felaktiga sorten, det vill säga den sorten som är helt jävla empatilösa.

Jag får och ger kärlek och glädje med de delarna av ”vårdapparaten” som består av superprofessionella labassar och sjuksköterskor. I vissa fysiska möten, och genom 1177. Det är där som de riktiga mänskliga proffsen och hjältarna finns.

När jag blir stor ska jag skriva en hyllningsskrift till människorna som arbetar på 1177. Tills dess hoppas jag att så många människor som möjligt läser just detta och inser och blir lika lyckliga som jag över att det trots allt finns underbara människor och att de jobbar på 1177.

Om du som läser detta är en av människorna som jobbar på 1177: massor av tacksamhet, kärlek och respekt till dig från mig. Jag menar MASSOR!!

Har träffar med en gammal bekant som vill ha bekräftelsen från en ny kvinna innan han tagit sig ur sin relation sedan många år. Det destruktivt sorgliga hos en man som vill kunna kontrollera allt innan han lämnar det gamla trygga som han lever i.

Och min stolthet över att jag klargör tydligt vem jag är och vad jag vet och står för, inför de män som tycker sig kunna kräva min beundran, uppskattning och kvinnliga tystnad.

En relationsexpert skulle påstå att jag ”saboterar” de relationer som verkar kunna bli nära.

”Sabotaget” handlar, som oftast, om att jag påtvingar en man det faktum att jag är en lika riktig, viktig och värdefull människa som han är. Så får man inte göra som kvinna, inte ostraffat.

Men jag håller mig undan straffen. Jag deklarerar vem jag är, vad jag vill ha och står för och vad jag inte godtar, och sedan håller jag mig helt enkelt undan.

Har männen problem med det så får de hantera dem på egen hand. Jag finns inte till hands och hjälper dem.

För…

Jag kräver fortfarande.

En man som är en riktig människa.

En riktig människa är en sådan som ser vem jag (och andra) är.

På riktigt.

Inte i sin egen inbillning.

Som hör vad jag säger och som förstår det. En som är trygg i sin egen identitet och som därför har modet och kraften att faktiskt på riktigt älska mig.

En riktig människa har bearbetat och gjort sig av med sina anknytningsstörningar, sina bekräftelsebehov, det mesta av sitt ego och alla sina könsroller.

Jag vet att du finns där ute… jag vet inte var, och du kan kanske inte ens läsa och förstå det jag skriver för du kanske inte kan svenska.

Men jag vet att du finns.

Jag kan inte vara ensam om att fungera så som jag gör, bland sju miljarder människor. Det tror jag faktiskt inte på. Jag tror på riktigt att det finns åtminstone en man (och säkert minst några kvinnor) på jorden som fungerar och tänker och känner väldigt likt så som jag gör.

Jag tror att det finns åtminstone en man på jorden som besitter förmågan att älska kvinnor för de människor som de är.

Ja, jag vet att jag är tokradikal. Att det ”normala” fortfarande är att haussa upp män för prestationer eller egenskaper som det inte är ett skit bevänt med.

Men jag tror på att det finns något i det mänskliga som är… så jävla mycket smartare än det som majoriteten av mänskligheten håller på med idag.

Jag tror, jag vågar nästan påstå att jag vet, att det finns människor som klarar av att leva utanför sig själva, men utan att förringa sig själva under tiden.

Det måste helt enkelt finnas fler människor på jorden som fungerar så som jag gör. Rent statistiskt vore det orimligt om det var på något annat sätt.

Ja, lite så. Är det nu. En bit av allt, i alla fall.

Morgondagen ska jag spendera med min dotter. Då ska vi göra en himla massa kulturella och andra trevliga gemensamhetssaker.

Livet är helt enkelt rättså gott.

Puss och kram människor, jag är glad att ni finns där ute och jag hoppas att ni gör vad ni kan för att förädla er mänsklighet nu när ni har chansen för att det är nu som ni lever.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s