Hård

Som alltid händer det rätt mycket kring mitt liv.

Den senaste veckan har ett barn gått förlorat långt i förtid, i min närmaste familj. Ett barn som skulle ha kommit till oss om några månader. Ett barn som var så väldigt varmt välkommet till oss… men som av, som oftast, oförklarliga skäl inte klarade sig hela vägen.

Vi fick inte lära känna detta barn. Och det gör förstås outsägligt ont för dess föräldrar. Men också vi som inte är dess allra närmaste… sörjer.

Jag skrev till min mor, som också nyligen träffat det i förtid döda barnets föräldrar, och meddelade den ledsamma nyheten.

Och hon har inte ens svarat på det.

Hon har nog uttömt sitt förråd av framkrystad medkänsla och omtanke om andra människor än sig själv för det här året, är jag rädd.

Tänk att vi kan vara så ofattbart olika, min mor och jag. Så in i grunden olika konstruerade.

Jag har träffat en man ett par gånger. Den första gången vi träffades pratade vi i fyra timmar. Den tiden handlade om att jag frågade honom om lite allt möjligt, för att försöka lära känna honom. Och så berättade jag saker om mig själv, fast han inte frågade. Han ställde en fråga om mig under de fyra timmarna. En.

Och under huvuddelen av tiden så tittade han snett bakom mig, på väggen, medan han pratade.

Men de saker han berättade om sig själv var tillräckligt intressanta för att jag skulle tycka att det skulle kunna finnas någon slags potential, för vänskap om inte annat. Även om jag kände att… inte mår jag så värst bra av att umgås med människor som beter sig så… markerat ointresserat, av mig.

Och jag tänkte att… kanske var han nervös. Ovan, vid situationen. Jag får ge honom någon chans till i alla fall.

Så messade han mig. Tog kontakt. Och skrev om saker som visade att han åtminstone var lite nyfiken på mig. Han kollade upp den info han kunde hitta om mig på nätet, helt enkelt.

Istället för att fråga mig, när han hade chansen.

Men men, han vågade kanske inte det. Jag ville ge honom någon mer chans, som sagt…

Och så sågs vi igen. Inledningsvis… ja, han frågade mig fortfarande absolut inget, men det fanns i alla fall en air av intresse i hans beteende. Fast mot slutet av träffen kom vi in på musikaliska upplevelser som vi haft i vår stad genom åren, och… han berättade om sina upplevelser. Jag svarade med intresse. Och så berättade jag om saker jag upplevt. Och han svarade inte. Inte ens ett jaha. Utan direkt efter att jag slutat prata fortsatte han med att berätta nya saker om sig.

Till slut kändes vårt samtal som en pingismatch. Var och en hade sin boll, alldeles oberoende av vad den andra gjorde med bollen däremellan.

När han insåg att jag inte tänkte backa, inte låta honom få allt utrymme och all uppmärksamhet, blev han till slut irriterad och sa att han behövde åka hem och sova.

Innan vi skildes tog jag igen upp det vi hade planerat när vi sågs första gången om att se en film kommande helg. Han hade andra, rätt tunga, familjeåtaganden den helgen, men sa att det kunde hända att han skulle ha möjlighet att komma loss på lördagen. Jag svarade att jag inte hade något behov av att vi bestämde något precis just då, utan att det kunde vänta till helgen. Men eftersom det var han som hade andra åtaganden var det förstås givet att det var han som måste höra av sig och meddela vad som var möjligt för honom. Det var inget vi sa, men det var förstås väldigt underförstått.

På söndagmorgonen messade han. Inte minsta antydan till ursäkt över att han inte hört av sig innan lördagen. Och jag sa inget om det, för jag hade faktiskt tappat intresset…

Men han ville surra på.

Jag skrev att jag tittade på något på tv som jag anade inte skulle intressera honom. Och han svarade, tyvärr som väntat, något ”skämtsamt” som egentligen bara markerade att han såg ner på mitt val… och då tog jag den diskussionen. Om att ”retsamhet” eller ”skämt” som faktiskt bara är roligt för den som uttrycker dem, handlar om ett maktspel som inte intresserar just mig att delta i.

Jag vet att det finns människor av båda könen som tycker att ”retsamhet” skapar spänning och attraktion i relationen. Men jag är inte en sådan människa. Jag ser igenom ”skojandet”. Så det förklarade jag för honom. Och det tyckte han förstås inte var så värst kul alls… 😉

Till hans försvar får jag säga att han gjorde ett… lite bakvänt försök att ”vika sig” efter ett tag. Där han sa att han har sin (nedvärderande) bild av kvinnor kvar, men att han ju kunde låta bli att säga saker som visade att det var så.

Det som är störande är att det är en uppenbart intelligent man, det här. Så han vet vad det är han säger när han gör det.

Och när jag inte backade, inte slutade tala om att jag ser vad han gör och inte gillar det, så gjorde han till slut en passivt-aggressiv habrovink som handlade om att överdriva sin betydelse. En sådan där som… det faktiskt inte går att svara på. Så det gjorde jag inte. Och där tog kommunikationen slut.

När jag pratar med manliga vännen A om det hela så hör jag att han tycker att jag är för hård med männen.

Men när jag tänker tillbaka på alla ”tecken” så tycker jag själv att jag nog snarare var alldeles, alldeles för generös, accepterande och tillåtande mot den här mannen.

Det är fan inte lätt att avgöra hur snävt man ska dra gränsen.

Jag mår förstås inte särskilt bra av att umgås timmavis med en människa som beter sig så ointresserat mot mig. Samtidigt ser jag ju att så som den där mannen betedde sig måste räknas som oerhört ”normalt”, när det gäller hur män beter sig mot kvinnor… hur män ser på kvinnor.

De män jag haft omkring mig, särskilt under uppväxten, betedde sig vanligtvis mycket mer respektlöst mot kvinnor än så.

Men jag har fått… en referensram.

För exet… visade mig, helt utan både rädsla eller maktbehov, att han älskade mig.

Sådär… rent.

Så jag vet numera hur det ska vara.

Vilket innebär att beteendet hos säkert minst 95% av männen jag möter… inte längre är okej. För mig.

Hård.

Det är så som kvinnor betraktas, som inte glatt underordnar sig de beteenden som majoriteten av de svenska männen väljer att vräka över dem. Eller för tusan, det är inte bara mäns beteenden som kvinnor förväntas underordna sig.

Det som hela tiden förvånar mig är att jag fortsätter att stöta på människor som inte från början fattar när jag berättar och visar att jag inte är en sådan som man kan sätta sig på på det viset… att folk lyssnar så himla dåligt. Läser av andra människor så dåligt.

Att jag fortsätter att träffa på så många människor som är så osedvanligt lite empatiska och lyhörda.

Jag misstänker dock att det beror väldigt mycket mindre på mig och väldigt mycket mer på att det faktiskt är oerhört ont om människor som lyssnar, ser, hör, är nyfikna på riktigt.

A ringer mig ofta nuförtiden. Ja, det är flera vänner och bekanta som söker min kontakt numera. Det gläder mig; det gör att mitt liv börjar kännas lite mer som ”normalt” igen. Hur som helst.

När jag berättar för A om den senaste katastrofen på pappa-fronten, så är han inte så värst mottaglig. Liksom min mor har han svag förmåga att kliva ur sig själv och ge någon annan det den behöver för stunden. Men till skillnad från min mamma så bryr han sig. Han vill verkligen göra sina nära gott. Han är bara inte särskilt bra på det. Men han har ett hjärta, till skillnad från min mor.

Och jag är så satans jävla skitvan vid att just mina känslor inte räknas i de dödligas skara. Så jag orkar inte bry mig om att han inte ger mig något som jag behöver, utan snarare tvärtom, som de flesta.

Jag orkar inte må dåligt över sånt jag tydligtvis inte kan förändra.

Så ringer han igen, och låter riktigt låg. Han berättar om sin syster, att det verkar som om hon inte mår så bra… för det har hennes (manliga) partner berättat för A.

Som med alla andra män så räknas andra mäns ord på ett sätt som inga kvinnors ord eller beteenden gör, för A.

Jag orkar inte tjafsa om det heller.

Men när han nu ringer mig, sent en vardagkväll, och inte sätter ord (fast jag frågar om och om igen) på vad det är som han, eller systerns partner, ser som tecken på att systern mår dåligt, så får han leva med att jag ifrågasätter. Pressar honom att sätta de där orden. Och berättar för honom något som han faktiskt redan vet, att ibland (för det mesta) är det bättre att ställa frågor och sedan faktiskt lyssna på svaren i stället för att redan ha bestämt sig för hur det är och bara lyssna på sin egen självupplevda klokhet när man Berättar vad den andra Borde Göra…

Även A är lite väl förtjust i tanken på att kvinnor är… oskrivna blad. Bara till för att män ska skriva världen, livet och sanningen på dem.

Denna gång lyssnar han faktiskt på det jag säger. Tar det till sig. Och lyckas tydligen i alla fall någorlunda låta bli att totalt köra över sin syster med sina egna världsbilder och sanningar, när han väl ringer henne… 🙂

A är också en sådan man som… har rättså svag förmåga att kliva ur sig själv, på riktigt. Som ofta är direkt skitdålig på att låta andra definiera sig själva, och att lyssna på vad andra faktiskt säger i stället för vad han redan har bestämt är ”sanningen”.

Hans förmildrande drag är att han emellanåt, om man är tillräckligt ihärdig, i alla fall kan ta in korn av det som andra faktiskt säger. Och att han i grund och botten faktiskt vill sina nära väl… även om hans uppfattning om ”andras väl” är att de ska göra som han bestämmer och säger.

Och kanske mest, att han faktiskt bryr sig om ifall andra tycker om honom eller inte.

Brydde han sig mindre om vad andra tycker om honom så skulle han vara en alldeles olidlig människa att ha inpå sig.

Nu sa jag till honom att senast vi pratade, då han var ovanligt forcerad och inne i sig själv och prackade på mig en massa saker som jag själv redan berättat att jag gör eller är, så var han lite för mycket ”storebror”.

Jag har ju en alldeles egen sådan själv, så jag vet hur kvävande besserwissriga sådana kan vara… 😉

Hård.

Det är vad man betraktas som, om man som kvinna slutar göra sig till ett menlöst våp eller ett rö för andras vindar.

Det är svårt att fortsätta prata med, och försöka knyta an till, andra människor, om man samtidigt vill försöka ta sig ur ett könsrollsmönster som man inte mår ett enda dugg bra av.

För särskilt män, men även kvinnor, vill så väldigt gärna att man ska stanna kvar i den där fållan där det är andra än man själv som bestämmer över ens liv.

Inte för att de vill en illa, men för att de själva inte ser något annat än det mönstret.

Jag funderade i morse på om jag känner mig som feminist eller inte. Och kom fram till att det är ännu ett fack som jag inte känner att jag vill eller kan fasa in mig i. Men att den människan som jag är, de värderingar som ryms i den här själen, förmodligen av andra skulle betraktas som ganska ordentligt radikalfeministisk.

Fast jag faktiskt bara förväntar mig att bli bemött och behandlad som en människa. Med samma värde, friheter, rättigheter och skyldigheter, som alla andra människor.

För mig är det varken radikalt eller överhuvudtaget något att lyfta ett ögonbryn över.

Det bara är.

Så jag fortsätter längs min väg. Där de som vill finnas i min närhet blir de som accepterar och kanske till och med gillar att den här människan fortsätter att gå längs sin egen mänskliga väg.

Jag har några. Nära, kära, trofasta, lojala. Som nog faktiskt tycker om mig för att jag är den jag är (och inte för att jag gör dem tjänster).

Och jag hoppas att jag dessutom ska hitta den där enda mannen i världen som, i likhet med exet, älskar att jag är just den jag är.

Kanske får man inte sådan tur två gånger under ett enda liv.

Men jag tänker hoppas på det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s