Livet. Döden?

Jag lever nu, det är jag ganska säker på.

Jag lever det här livet som människa och kvinna. Det är jag också ganska säker på.

Ett nytt år har börjat idag. Ett år då jag finns.

Det kan hända att jag har cancer. Mitt hjärta tror inte det, men min kropp lever ett eget liv som min själ och mitt hjärta egentligen inte har mycket koppling till. Så jag vet inte.

2014 kan vara året då jag dör.

I så fall är det inte så himla mycket jag kan göra åt det.

Jag menar, jag kan förstås försöka få all behandling som finns tillgänglig, och följa alla råd om hälsoskötsel som experter kan meddela mig. Om det skulle visa sig att jag har cancer så skulle jag såklart göra det.

Och ändå är jag inte garanterad att få leva fler år än fram till 2014.

Det är ingen, faktiskt.

Så min tanke om det nya året är att fortsätta med den strävan som jag hållit på med i flera år nu.

Jag är faktiskt rättså nöjd med mina ansträngningar under året som gått.

Jag har jobbat mig till att ha inte mindre än fyra olika festerbjudanden för nyårsafton. Och då menar jag jobbat mig till, för tre av dessa fyra alternativ hade inte funnits för mig om jag inte hade tagit stegen själv. Fast när jag väl tagit steget så är det åtminstone två av dessa som verkligen ville fira nyår med mig. På det där på-riktigt-sättet som… människor ville vara med mig, i hjärtat, på den tiden då jag levde på riktigt.

Och bara det faktum att ett alternativ dök upp helt utan min egen ansträngning, är i sig ett fall framåt och ett ”bevis” på att mitt arbete under 2013 har burit viss frukt.

Jag valde ett väldigt mysigt, trevligt, gott, personligt och utvecklande firande tillsammans med två vänner som jag har kommit både närmare och längre ifrån, under året som gått.

De har på olika vis betett sig… väldigt illojalt mot mig, under året. De har också varit delaktiga i några av de roligaste och intressantaste händelserna under året.

Men på nyårsafton hade vi ett… ovanligt… ärligt, eller öppet, trepartssamtal.

Inte alls om några svek, utan om vad vi tycker om året som gått och vad vi vill med det som kommer.

En reflektion är att ingen av dem tidigare har lyssnat på mig i så hög grad som de gjorde igår.

En annan reflektion är att när det kommer till att umgås frivilligt så väljer de bort mig. Medan jag är där. Det är i sig inget nytt. Men nu har jag bättre förutsättningar att reflektera över det, och välja själv kring det.

Jag har inga sådana där överdimensionerade drömmar eller planer för framtiden.

Men jag tar små steg framåt, eller tillbaka till livet jag levt tidigare.

C och jag pratade om målsättningar för det nya året. Utan att närmare precisera saken så enades vi om att en sak vi vill fokusera på, är hur vi ska bli ännu bättre på att få folk att respektera oss, våra liv och vår tid.

När jag tog den riktigt långa nyårspromenaden med M och hennes kompis idag, så insåg jag redan innan att risken var ganska stor att jag skulle bli bortprioriterad i minst delar av samtalet. Så jag funderade redan innan på hur jag skulle hantera det… utan att riktigt komma på någon strategi.

Baby steps. Baby steps.

Och det blev faktiskt lite mindre illa än jag befarat.

Men visst, när det kom till att prata om att hitta på saker, eller att ta sig an nya saker som kan främja livet och hälsan, så vände sig M inte till mig. Och så har det varit rätt länge.

När det handlar om relationer med män, så blir jag utesluten.

Det gör att det blir svårt för mig att inte känna mig som den sedan århundraden utdöda mormorsmormorsmormorn.

Men jag väljer att notera det.

Och så ska jag fundera mer på mina egna vägar på området. Och att de vägarna vare sig definieras av eller inkluderar de av vännerna som väljer att behandla mig så.

Baby steps.

Men ändå – framåt.

Och det är så jag tänker: att jag går mina vägar.

Ibland inkluderar det folk som finns omkring mig, och ibland gör de inte det.

Men äntligen har jag återfått förmågan att åtminstone reflektera över vad andra gör och vad jag kan göra.

Det är faktiskt ett fall framåt.

C och jag har det gemensamt att vi har varsin överväldigande narcissistisk förälder. Det är fantastiskt givande, för oss båda tror och hoppas jag, att höra varandras berättelser om dessa föräldrars senaste bravader på den narcissistiska scenen.

Det har förmodligen också präglat oss båda. Delvis på olika sätt, men delvis till att fungera likadant. Och jag vill (faktiskt) inte påstå att dessa våra lika sätt att fungera, är direkt dåliga. Ibland kanske för just oss, men egentligen inte för mänskligheten i stort.

Alla vi maskrosbarn med dysfunktionella föräldrar.

Vi hittar varandra, på något vis.

De flesta av mina kvinnliga barndomsvänner hade mammor med olika varianter av superegofixering.

Min mor saknar alla empatiska förmågor. K:s mor hade diverse olika psykiska åkommor, inklusive några självmordsförsök. H:s mamma… var någon slags manshatare, delvis för att hennes man (H:s far) var självupptagen på ett sätt som alla i familjen tog skada av på olika sätt.

A:s mamma valde mannen som förgrep sig sexuellt på A, före sin dotter.

Ja, så gjorde mina föräldrar också, när min morfar förgrep sig på mig.

Vi hade olika paralleller, som handlade om att våra föräldrar satte sina egna behov före sina barns.

Det var nog inte jätteovanligt på 70-talet, och dessförinnan.

Men alla vi barn som fick ta stryk av den sortens föräldrar – vi tog skada.

Vi fick inte den där förmågan att självklart kräva sin rätt och sin plats i tillvaron som ”älskade” barn har som en ryggradsreflex.

Det är förstås till nackdel för oss själva, många gånger. Det innebär ett hinder i livet.

Å andra sidan kan man fråga sig om det är så himla friskt och bra att leva med armbågar så vassa att armbågsägarna inte ens märker att de sticker ögon och liv ur andra människor medan de trampar sig uppåt på dem.

Fast det är något som ”älskade” barn så gott som aldrig frågar sig, eller reflekterar över.

Är man ett ”älskat” barn så lever man i villfarelsen att Tillvaron finns till för Mig. Och om man inser att den också finns till för Andra, så är det inte min sak att bry mig om.

Jag har varit ett maskrosbarn sedan jag föddes, men det är egentligen inte på riktigt sedan exet lämnade mitt liv som jag har drabbats av de försvagande och människokvävande aspekterna av det.

Jag ser det. Och nu kliver jag uppåt igen. In i mitt liv.

Alldeles oavsett om det passar andra eller inte.

Ambitionen för 2014, eller för resten av livet om man så vill, är att klura ut hur jag ska göra för att ta tillbaka mitt livsvärde igen.

Jag ska prova olika förhållningssätt.

Jag provade ett igår, utan att ha tänkt på saken: jag pratade utan att någon först gav mig plats eller tillåtelse.

Jag tog mig platsen och berättade om saker kring mitt liv på ett ärligt och inte ursäktande sätt.

Jag lät som om mitt liv och mina erfarenheter var lika viktiga och intressanta som de andras.

Det var inte ett aktivt val.

Men det fungerade.

Så i fortsättningen, när de tror att det bara är de som lever i det riktiga livet och att jag är en gammal uttorkad mormorsmormorsmor som inte har, har haft eller kommer att ha ett lika ”riktigt” liv som de, så kommer jag inte att låta mig definieras av det.

En av mina ambitioner för det nya året är att ta tillbaka mitt eget liv.

Jag tror inte att det var ett nyårslöfte i fjol, eller faktiskt ens en riktig tanke då, men jag valde att ägna det nyss gångna året åt att etablera och vårda vänskaper och sociala relationer.

Det tänker jag fortsätta med.

Nästa steg jämfört med i fjol är att jag också kommer att bygga upp mitt eget liv vid sidan av. Göra, välja, känna saker som är bara mina.

Jag tänker nappa på ännu fler inbjudningar och initiativ än under föregående år.

Det gör mig helt jävla skitlycklig att inse att jag, trots alla mina utmattningssymptom, har kommit dithän i mitt personliga byggande att jag inte bara kan tänka utan också på riktigt känna att det är så som jag kommer att leva detta år.

I´ve, finally, come a long way.

Jag har äntligen kommit en bit iväg från att mest känna mig som ett förvirrat, inget-begripande offer för andra människors val att bete sig.

Jag är inte ”framme” än.

Det är mig fortfarande ohanterbart att min bror säger ”det är ju inte min grej” när han vill motivera varför han har blivit lika bra bästis med J som han var innan J pissade mig, sin fru, sin dotter, sina syskon och min bror i ansiktet genom att bete sig helt jävla oacceptabelt.

”Det är som att ju jävligare man beter sig desto lättare blir man förlåten”, som M sa när vi pratade om det.

Men jag har kommit en bit på väg i att, i mitt inre, slå vakt om och värna om mig själv.

Jag är faktiskt lite stolt över mig.

Det duger. På årets första dag.

Annonser

2 thoughts on “Livet. Döden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s