Klockan är lite halvsent

Och det är dan innan dopparedan.

Jag jobbade som en iller in i det sista, och sedan dess har jag jobbat hemma med att förbereda julfirandet. Inte stressat, men inte heller tagit mig några riktiga vilopauser…

Det händer så mycket. Av det ena och andra slaget.

Min kära dotter befinner sig på andra sidan jorden när vi firar jul. Jag kommer att ta med mig min mor till julfirande hos dotterns far, med hela den stora bonusfamiljen, som i år kommer att berikas med ett antal föräldrar. Ja, alltså, från generationen före mig. Och kommande jul kommer vi att ha ett nytillskott i den yngre generationen, fick jag och dottern och lillasyster veta strax innan dottern reste iväg… 🙂

Och så kommer jag att bli opererad, under den första halvan av det nya året. Förhoppningsvis inte på grund av cancer. Men det får jag veta efter helgerna, när provtagande doktor ska höra av sig och berätta vad provet visade. Operation blir det i vilket fall. Och operation har jag genomgått en enda gång i livet tidigare, med negativa eftereffekter flera månader efteråt… så när det börjar dra ihop sig till operationsdags så kommer jag att ha en del ångest. Men min medvetna tanketräning har, faktiskt, hjälpt mig så att jag kan hålla den ångesten ifrån mig så länge som det är någorlunda långt kvar till ingreppet.

Nu är nu. Och i nu är jag bara ganska trött, av ganska mycket arbete, tänkande och planerande. I detta nu är det enda som jag skulle vilja hinna få till, några rim på mammas klappar. Fast orkar jag inte så kan det vara det också.

I detta nu ingår medvetenheten om att jag har lyckats med en del av min föresats för det här året: jag har människor omkring mig som tycker om mig. Eller, det hade jag nog innan också, men nu har jag lyckats med att inse att det faktiskt är så.

Eller, lyckats och lyckats. Jag vet inte riktigt vad som är vad där. Det är väl snarare så att jag har tillfört nödvändiga ämnen till min kropp, samtidigt som min hjärna har fått lite mer tid att läka.

Jag har träffat en doktor som, med hjälp av ett vetenskapligt test, har konstaterat att jag ”lider” av utmattning. Över risknivån. Väldigt nära nivån som långtidssjukskrivna människor befinner sig… och det är ju inte bra. Eller jag menar, det är ju som det är, men det måste jag ju göra något åt.

Doktorn sa: gå hem till chefen och se till att ni åstadkommer en förändring i din arbetssituation.

Så det har jag försökt påbörja.

Och det är ju inte buslätt, för de chefer som gärna och med öppet sinne accepterar att en anställd är utmattad på grund av jobbet, de växer ju inte på träd. Chefer vill i allmänhet ta fasta på den delen av forskningen kring utmattningssyndrom som talar om att den privata situationen har stor betydelse, Störst, om chefer får välja.

Min chef gav sig attan på att ta ifrån mig de arbetsuppgifter som jag tycker är roliga eller som verkligen bidrar till att förenkla mitt arbete, och få mig att behålla de uppgifter som ligger längst ifrån det jag egentligen är anställd för men som underlättar för min chef.

Och så lyckades h*n trampa i ett av de sämsta klaveren genom att kläcka ur sig att ”det är ju inte hur man har det utan hur man tar det”… men då hade jag faktiskt kraft över till att säga ifrån på skarpen. Att det där var inget som h*n skulle säga till mig i det här läget. Att det innebar att h*n la över både skulden och ansvaret för mitt nuvarande fysiska tillstånd, på mig. Även det lyckades jag poängtera för min chef: att jag inte känner mig stressad, att jag inte märker av några stressymptom av psykisk karaktär, men att min kropp uppenbarligen drar på mig en massa nya, märkliga symptom som ett sätt att säga ”stopp nu”.

Det är när man är som mest utmattad som man verkligen behöver människorna som är villiga att se och höra hur det verkligen är, och dessutom ta hänsyn och respektera det. Men det är då som en av de sämsta egenskaperna hos människan ofta dyker upp: den som hugger när den uppfattar svaghet…

Min chef är inte den enda som trampat i det klaveret. Och faktiskt inte på det mest hänsynslösa sättet heller.

Jag håller fortfarande fast vid att min nuvarande chef är den bästa jag haft.

Men det säger förmodligen väldigt, väldigt mycket om de chefer jag haft tidigare…

Nåja. Narcissism och empatilöshet är mer utbredda egenskaper hos människor, i alla fall i västerlandet, än medkänsla och förmåga att kliva ur sig själv och leva sig in i andras situation och behov. Så är det. Tyvärr, men så är det.

Nu kommer min mor hit, och i de senaste kontakterna som vi haft så har hon visat upp en ännu mer narcissistisk sida än tidigare. Hon går åt det sämre hållet i det avseendet, tyvärr. Jag tänker berätta för henne om utmattningsmätningen och om den förestående operationen, och om hon blir alltför jobbig tänker jag påminna henne om det och försöka förklara att det inte finns en gnutta utrymme över i mitt liv för mer narcissism från hennes sida. Jag har låga förhoppningar om att det kommer att hjälpa.

Vännen C, som jag pratade med idag, har en far som är oerhört lik min mor. C lever i utmattningens land. Och hon kan se sin tillvaro lika nyktert och, faktiskt, konstruktivt, som hon alltid gjort. Däremot är nog hennes förmåga att markera mot utmattande människor inte så bra som den skulle behöva vara… och hon fungerar som folk gör mest. Medan jag inte gör det, i det avseendet.

Folk i allmänhet accepterar att deras närstående suger märgen ur deras ben.

Och det har jag aldrig gjort.

När min mor och jag bråkade om något medan vi var hos mormor och morfar, jag var i yngre tonåren, så sa min mamma något till mig och jag svarade med samma slags otrevlighet. Mormor sa chockad: ”men, ska du säga så där till din mamma!?” Varpå jag svarade: ”vad då – ska hon säga sådär till mig då!?”

En ganska talande situation.

Du ska hedra din fader och din moder. Hur mycket de än kränker och krossar dig och din själ.

Men så har jag aldrig fungerat.

Och det har stuckit som knivar i folks ögon.

Hur jävla illa dina närstående än behandlar dig, så ska du försvara dem. Du ska låta dem kränka dig precis hur mycket som helst.

Och det är så som världen blir en skev, ohälsosam plats att leva på…

Nåväl. Just nu är min ork att stå ut med min mors narcissism ganska svag. Så jag är osäker på hur jag kommer att klara mig igenom hennes besök, ifall hon fortsätter på den linje som hon var på efter min släktings begravning…

Men jag ska försöka. Jag ska göra mitt bästa för att orka.

Jag ska försöka hålla fast vid känsloläget som jag har haft turen att ramla in i de senaste dagarna.

Det är inte lycka, men det är… harmoni, på något vis.

Jag hade en lunch med en manlig tidigare kollega häromdagen, och den blev på ett sätt som gav mig mer energi.

Jag behövde det. Och jag gjorde så att den blev så. Väldigt aktivt och drivet.

Jag ska hålla fast vid tanken, känslan och viljan att det snart kommande året ska bli ett av de bästa i mitt liv. Med ångest-operation. Jag ska leva vidare med att bygga på och utveckla de vänskaper jag har fått tag i. Jag ska… skapa kärlek, i mitt liv. På endera sättet.

För ett år sedan fanns det en man i mitt liv. Förberedelserna inför julen har förstås påmint mig om honom mest hela tiden. Han var med på familjens julfirande, och vi var hemma hos mig.

Men mina känslor kring de minnena är inte… sorg. Inte smärta. De är… inget alls, faktiskt. Han hade en betydelse i mitt liv, men han har inte det nu.

Han är inte en av sorgerna i mitt liv.

Överhuvudtaget har de minnen, människor, situationer, som hittills har gett mig sorgkänslor, slutat vara och göra det.

Det är jag tacksam för.

Och jag lämnar denna dan före dan med… ett lugn.

Det blir bra.

Hur det än blir, så blir det bra.

Faktiskt.

Och med det vill jag önska alla som läser här en riktigt skön och givande jul.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s